LÄNET

I en intervju med vår tidning berättar en före detta polisman om en tystnadskultur, där man slickar uppåt och sparkar neråt, på en polisstation i Kalmar län.

– I början var det bra – men många inom kåren är karriärklättrare. Och de sparkar neråt så mycket de bara kan. Den som vill mer blir ofta illa behandlad av dem som känner sig hotade, säger polismannen, som väljer att vara anonym i artikeln, vilket är en grundlagsskyddad rättighet.

Han nämner det omskrivna Mats Löfving-fallet som ett talande exempel.

– Det känner jag igen. Som polis får man räkna med att man blir anmäld en eller flera gånger under sin tid inom kåren. Men så fort man är anmäld för något, så vänder cheferna ryggen till. Och de vänder inte tillbaka förrän personen i fråga blir friad – alternativt att utredningen har lagts ned.

Ja, det var det Mats Löfving utsattes för. Det var ingen som stöttade honom på slutet…

– Precis. Jag kände igen det där.

Var det något speciellt som hände i ditt fall?

– Jag blev anmäld ett par-tre gånger. Man blir anmäld på stört om någon, exempelvis, tycker att vi inte hade rätt att genomföra en visitation – trots att vi hade rätt till det.

Och ibland kan folk tycka att ni tar i lite för hårt vid ingripanden…

– Ja, precis.

När man blir anmäld så får man inget stöd från chefshåll?

– Nej – de pratar knappt med en. Du kan bli inkallad till den närmsta chefen, teamchefen, som talar om att ”du har blivit anmäld för det här och det här – så att du vet om det”. Sedan blir det inga fler samtal om det – och i korridorerna är det jättetyst tills man har blivit friad, alternativt att utredningen har lagts ned.

Är det inte tänkt att man ska få stöd i en sådan situation?

– Jo, men det är mest facket, Polisförbundet, som går in och erbjuder stöd.

Så man kan få stöd från facket?

– Ja, om man ber om det.

Det kommer inte på initiativ från facket?

– Nej, nej, det gör det inte, säger polismannen, som sade upp sig för några år sedan – efter tio år som polis.

”Min teamchef, en riktig karriärklättrare, var den som var värst emot mig. Det som jag blev utsatt för var på gränsen till mobbning”

Före detta polis i Kalmar län

Under den sista tiden inom kåren var han utlånad till en annan avdelning.

– Jag trivdes jättebra där – så jag sökte mig dit. Men jag fick inget stöd från hemstationen. Min teamchef, en riktig karriärklättrare, var den som var värst emot mig. Han var den största orsaken till att jag sade upp mig. Det som jag blev utsatt för var på gränsen till mobbning.

Kan du ge några exempel?

– Ja, en händelse, som inträffade för några år sedan, ledde till att jag fick svårigheter med att jobba i yttre tjänst. Där har man tolv kilo extra på sig under varje arbetspass.

– Jag bad om att få en inre tjänst på en annan avdelning – men min teamchef vägrade släppa mig. När jag sa vad jag tyckte och tänkte, så sa han att han tyckte att jag var en dålig polis – och jag fick ingen löneökning. Han sa att jag var en polis som borde utvecklas mer, trots att jag hade fått goda vitsord från teamcheferna på den andra avdelningen, efter nästan två år där.

– Men teamchefen på hemstationen satt på sista ordet – och då blev det som det blev. Jag kände att jag inte pallade att jobba ute – så jag kände att jag var tvungen att söka ett helt annat jobb i stället. Och sedan några år tillbaka jobbar jag för ett företag där jag trivs jättebra.

– Jag älskade mitt jobb som polis – absolut – det är det bästa jobbet jag någonsin har haft. De första åren var suveräna. Men när man blir behandlad på det där sättet…

Polismannen berättar att vissa särbehandlades på hans hemstation i länet.

– Det var modernt att gå in i väggen ett tag – vilket ledde till att flera personer fick inre tjänster. De ströks medhårs – man sa att de måste få jobba inne på grund av att de mår dåligt. Men när det kom till mig, eller en annan person som behandlades på ett liknande sätt, så var det bara tvärnej. Då fick man bara höra att man var gnällig och att man var en dålig polis med utvecklingsbehov. ”Du ska lyssna på vad jag säger, punkt slut”, kunde chefen säga.

”Antingen blir man sedd som ett hot, eller så blir man klassad som en dålig polis”

Det låter som att man inte fick säga emot…

– Ja, och jag är lagd åt det hållet – jag säger nästan alltid vad jag tycker och tänker. Jag lindar in det, men säger ändå vad jag tycker och tänker. Men det är inte populärt. Åtminstone inte bland två-tre chefer på stationen där jag var placerad.

– Antingen blir man sedd som ett hot, eller så blir man klassad som en dålig polis.

Det fanns ingen möjlighet att gå ett steg högre – till teamchefens chef, och lägga fram problemet för den personen?

– Nej, teamchefen hade sista ordet. Det var han som höll i mina utvecklingssamtal, så han kunde ju vända på det till sin fördel i samtalen med sin chef.

Det hade således varit meningslöst att gå ett steg högre?

– Ja, jag försökte någon gång – men man märkte direkt att man gick på teamchefens bedömning. Cheferna över honom hade ju inte en aning om hur jag jobbade. De har i princip ingen insyn i verksamheten. De sitter bara och vänder papper, säger ex-polismannen, som berättar att han bara reste sig upp och gick efter ett utvecklingssamtal där teamchefen bland annat hade sagt att han är en dålig polis.

– Jag försökte jobba ett tag till, i yttre tjänst. Men sedan fick jag erbjudande om ett annat jobb – och då tog jag det. Jag tvekade inte en sekund när jag fick den chansen.

”Det är en jättetystnadskultur inom polisen”

Det är bra att du berättar detta. Så här får det inte gå till inom polisen – och inte på något annat ställe heller för den delen…

– Nej, det är en jättetystnadskultur inom polisen. Det som händer inom polisens väggar stannar oftast där. Diktatorsfasoner är inte ovanliga. ”Gör som jag säger, annars är du en dålig polis”, kunde man få höra.

Inget demokratiskt ledarskap där inte…

– Nej, absolut inte. De yttre befälen kan dock tillåta en del inspel ibland. Men från teamchefsnivå och uppåt är det diktatorstyrt.

Väldigt hierarkiskt…

– Ja, och det är det fortfarande. Det har det alltid varit inom kåren. Efter vad jag har förstått, så var det ännu värre tidigare – men det ligger fortfarande kvar.

Fick ni uppmaningar om att inte kontakta medier?

– Ja, helst ska du ju inte göra det. Det sägs väl inte rakt ut – men har man sagt något till medierna någon gång, så har man fått höra att det där sköter det inre befälet eller vårt pressfolk. Men det betyder ju också att inte hela sanningen kommer fram.

De poliser som gör som de blir tillsagda att göra favoriseras?

– Ja, ju mer du slickar dig uppåt, desto bättre tjänster, med högre lön, får du. Därför stannade jag på 29 000 kronor i månadslön efter tio år. Jag sa vad jag tyckte – och då ligger man inte bra till.

”Det var mycket intriger och skitsnack”

– Problemen började när jag, under en periodplanering, sa att jag inte kunde jobba vid ett tillfälle, av privata skäl. ”Det går inte, jag måste byta med någon”, sa jag. Det gillade inte chefen. Han kände väl också att jag ville jobba mig uppåt – och det är möjligt att han kände sig hotad när jag fick beröm från den andra avdelningen. Avundsjukan är stor inom polisens väggar.

– Det tisslas och tasslas och pratas bakom ryggen på folk. ”Den har gjort det – och den har inte gjort det”, kunde man få höra. Det var mycket intriger och skitsnack. Ibland kunde man tro att det var det de levde på.

Hur skulle polisen arbeta om du fick bestämma?

– Jag skulle vilja se mer öppenhet och ärlighet. Och jag skulle vilja få bort avundsjukan som finns hos många i mellanleden. Jag tycker också att teamchefernas chefer borde ha mer insyn i verksamheten – man ska kunna gå till dem och prata om inte teamcheferna lyssnar, säger ex-polismannen.

Foto: Fotoakuten