SÖNDAGSKRÖNIKAN
Vi hade lyckats packa fikakorgen och brygga kaffet utan att väcka misstankar hos hunden.
Kanske på grund av att han satt fastbunden i löplina ute i trädgården.
Nu återstod bara att låsa stugdörren, lasta in Nalle i bilen och öppna grinden ut mot vägen.
Det var då det hände.
Sambon ropade till mig att göra lös hunden och vände sig i riktning mot bilen.
Fortare än jag hann blinka gjorde vår vovve ett ryck som fick den korkskruvsliknande metallpinnen att lossna från marken och när hund och lina passerade mig med blixtens hastighet smällde det till mot min högra ankel.
Reaktionen var omedelbar.
”Skulle ju ha så kul”
Jag gav ifrån mig ett tjut av smärta, sambon svor och hunden fattade ingenting.
Och hur skulle han kunna förstå varför matte gnällde och husse skällde?
Vi skulle ju ha så kul.
Att åka bil är nämligen det bästa vår hund vet.
Med bultande fotled och en känsla av att vara blöt om tårna trots snustorra skor satte jag mig i bilen och så bar det av.
Här fanns ingen tid att fundera över hur det där slaget hade tagit.
Under tiden i bilen gjorde värktabletterna det jag hoppats på och när vi kom fram till vårt mål var värken obetydlig och strumpskaftet helt och torrt.
Skönt!
I sällskap med mina grabbar gick jag drygt 4,5 kilometer i vacker öländsk natur och beskådade såväl skeppsvrak som urgamla ekar.
Vid fikapausen var grädden sur och kaffet svagt, men humöret var på topp.
Det var först vid återkomsten till stugan som min ömma fotknöl fick en rejäl översyn.
Huden var hel, men hade börjat anta en lätt grön ton och min ankel hade svullnat upp till dubbla storleken.
Flocken före fikat
Nåja, vad är väl en semester utan blessyrer eller bakterier?
Det var i alla fall inte öroninflammation som förra sommaren,
Nej, nu ser jag fram emot en skadefri andra semestervecka med lika delar solsken och regn.
Och nästa gång vi tar en tur med bilen lastar vi hunden innan fikakorgen.
Flocken före fikat är mitt nya motto.
Må så gott alla trogna läsare så ses vi här igen nästa söndag!
