INSÄNDARE

När barnet förlorar sin rätt till utbildning…

Jag vill berätta om en händelse på mitt jobb.

Om ett barn som inte kunde klippa.

Hen tog saxen och satte den rakt ner i pappret.

Jag tog barnets hand och visade hur man gör.

Vi klippte tillsammans. Hen blev glad, ivrig, ville lära sig mer.

Men så behövde ett annat barn hjälp.

Jag vände mig bort.

När jag tittade tillbaka såg jag att hen gjorde “fel” igen.

Hen tittade på mig och jag såg att hen ville att jag skulle hjälpa, men den här gången hinner jag inte.

Det händer något som blir viktigare.

”Har inte tid”

Jag har inte tid.

Jag hade inte tid att ge den empati barnet förtjänar.

Jag hade inte tid att hitta ett annat sätt att visa på.

Chansen att bygga ett självförtroende och en självkänsla försvinner.

Barnet förlorar rätten till den utbildning som det är meningen att det ska få av mig.

Hen är 5 år och kan inte klippa med en sax och har gått på förskola sedan hen var ett år.

Ingen har haft tid.

Har någon haft tid att läsa för barnet?

Har någon haft tid att se hen?

Inte bara en grupp av barn.

”Någonting har hänt med förskolan”

Linnéa Carlström, förskollärare i Oskarshamns kommun

För det handlar inte om saxen, det handlar om barnet, anledningen till att förskolan finns!

Det handlar om att förskolan har väldigt stora behov.

Jag har behov, för att utföra mitt arbete, en bra arbetsmiljö och rimliga förutsättningar och barnet har behov av en plats där hen känner sig sedd och trygg.

Någonting har hänt med förskolan.

Tiden kan inte ha förändrats.

”Något är väldigt fel”

Men storleken på barngrupper har, att vi är färre pedagoger, det har förändrats.

Behoven hos barnen har, diagnoserna har, köerna till BUP och habiliteringen har.

I skolan har vi hemmasittare.

Vi har våld och kriminalitet i allt lägre åldrar.

Något är väldigt fel med svensk förskola, skola och fritidshem just nu.

Det vittnar barn och unga om.

Istället för att rektor, politiker och regering går till botten med de problem vi ser läggs problemen tillbaka på oss själva.

Säger vi pedagoger att det inte går, så ser vi hinder.

Säger vi att vi är för få, har vi inte den flexibilitet som krävs.

Är vi trötta, arga och ledsna är det vi som ska besöka en psykolog, aldrig tala högt om varför vi känner som vi gör.

Men jag talar ändå högt och jag vet att många står bakom mig.

”Vad kostar det?”

Alla kanske inte skriver till tidningen men vi som kommer till våra arbetsplatser och ställer krav, vågar säga nej, pratar på APT, och som nickar medhåll till den här texten.

Vi talar om att vi vill att ALLA barn och unga ska få sina rättigheter, sin utbildning och sitt människovärde respekterat.

Det handlar kanske ändå om saxen.

Vad kostar det att ge en femåring tid att lära sig att klippa?

Vad kostar det att låta bli?

Linnéa Carlström

Förskollärare i Oskarshamns kommun