”Ja, det är våren, ja det är våren”

2020-02-24 0 av Caroline Andersson

KRÖNIKA

Ett vårtecken lika säkert som plusgrader, barmark och snödroppar är hundskit. Inte vackert och väldoftande som vårens blommor, men något du kallt kan räkna med när vinterkylan går ur marken. Jag vill inte verka negativ, men hundskit under skorna får mig verkligen ur humör och när du läst klart den här krönikan tror jag att du förstår varför.

För ett par veckor sedan hade jag bråttom hem efter arbetsdagens slut. Nalles middagsrunda skulle hinnas med innan jag for till hälsocentralen för ett, med kort varsel, inbokat besök.

Lätt stressad manade jag på Nalle att öka tempot, men likt tjuren Ferdinand tog han sig god tid att lukta på blommorna, eller i hans fall doftspåren efter löptikar.

Abrupt slut

Vi gick dit Nalles nos ledde oss och plötsligt satte jag stövelklacken i en hög med hundskit. Kände jag mig stressad innan var det inget mot hur jag kände mig nu.

Promenaden fick ett abrupt slut och hemma igen blev det till att snabbt rengöra stöveln och göra mig klar för läkarbesöket. Jackan byttes mot kappa och färgstark halsduk. Lite färg kanske kunde göra den här lätt gråa dagen lite soligare.

”Gav mig en sur blick”

Väl framme på hälsocentralen anmälde jag min ankomst och slog mig därefter ned i väntrummet. Där satt två äldre personer, en dam och en herre. Inte i sällskap med varandra, det framgick av deras placering på varsin sida av rummet.

Damen ifråga gav mig en sur blick, och det kunde jag inte riktigt bli klok på. Inte då. Jag slog mig ned på en ledig stol och bläddrade lite planlöst i en tidning i väntan på att ropas upp.

En liten klick hundskit

Doktorn kom ett par minuter efter avtalad tid och vi slog oss ned i ett undersökningsrum. Vi satt väl på cirka två meters avstånd ifrån varandra och jag pratade på om mitt problem och han lyssnade intresserat. Så långt var allt normalt.

Plötsligt blev jag medveten om en svag doft av något oangenämt. Luktade det inte rentav skit? Jag kastade ett hastigt ögonkast mot golvet och mina stövlar. På höger stövel satt en liten klick hundskit och spred sin odör i det lilla rummet.

Doktorn visade inga tecken på att känna något utan fortsatte med sina frågor och därefter undersökning. Jag fick anstränga mig för att inte tappa tråden i vårt samtal. Efter cirka en kvart skakade vi hand och sa tack och hej. Jag tog hissen ner till entrén och haltade så fort jag kunde mot utgången.

”Kliv inte i skit”

Ute på parkeringen tog jag ett par djupa andetag innan jag satte mig i bilen och styrde hemåt igen. Tillbaka i lägenheten gick jag raka vägen ut i badrummet och gick med frenesi lös på stövelklacken. Utrustad med diskmedel och en kasserad tandborste gnodde jag rent varje millimeter av stövelklacken.

Skådespelerskan Elin Eks ”Grynet” hade som stridsrop ”Ta ingen skit!”.

Jag skulle vilja komplettera det med: kliv inte i skit!

Caroline Andersson

caroline@oskarshamns-nytt.se