SÖNDAGSKRÖNIKAN
I dessa tider av oro och ångest får man anstränga sig för att hitta ljusglimtarna i det närmast kompakta mörkret.
November är till sin natur mörk, regntung och grå.
Pandemin gör sitt bästa för att behålla sitt strypgrepp om vårt samhälle.
Det är då jag uppskattar vår fyrbenta glädjespridare lite extra.
De av er som läser mina krönikor med någon regelbundenhet känner Nalle ganska väl vid det här laget.
En kramgo kille med tjock mörk päls och en god portion egen vilja.
”Inte sant”
Det påstås ibland att man inte kan lära gamla hundar sitta, men det är inte sant.
Häromdagen kom vi tillbaka efter ännu en regnig promenad, lätt fuktiga båda två.
Innanför entrédörren pausade vi båda för ett ögonblick.
Bara någon dag tidigare hade jag kommit hem efter en lång arbetsdag och mötts av skitiga skoavtryck på golvet i vår lägenhet.
Arg som ett bi hade jag genast dragit fram dammsugaren och moppen, under tiden uttryckande min irritation över hantverkare som inte har tid att ta av skorna innan de kliver in.
Alltså stannade jag och Nalle på mattan för ett ögonblick och det var då vår vovve överraskade matte.
För ett par år sedan lärde jag Nalle att på givet kommando skaka ur pälsen.
Ett praktiskt kommando när hunden är dyngsur efter en blöt promenad eller då han har rullat sig bland höstlöven och mer liknar en skräphög än en hund.
Men vid det här tillfället sa jag inte ett ord.
I samma stund jag drog skosulorna mot mattan ruskade Nalle på pälsen, gav mig en blick från sidan och gick sedan till vänster mot hissen.
Helt säkert en ren tillfällighet tänkte jag på vägen upp.
Men så igår hände det igen.
Och idag tog jag för givet att han skulle göra likadant.
Vår hund har alltså på eget initiativ lagt sig till med en ny vana.
En vana som uppskattas då varken Nalle eller jag är glad åt tasstorkningen som brukar följa på höstpromenaderna.
”Brottningsmatch”
Väl tillbaka i vår hall brukar en brottningsmatch mellan Nalle och matte äga rum.
Jag binder fast Nalle i en garderobsdörr och greppar en handduk, modell större, och sedan kan matchen börja.
Nalle retirerar och parerar så gott han kan för att undkomma mina framryckningar.
För att om möjligt bli undsatt av husse brukar hans finter ackompanjeras av gnällande och morrande om situationen kräver det.
Till slut brukar en trött och tilltufsad matte kasta in handduken, såväl bildligt som bokstavligt talat, och Nalle släpps fri.
Segraren brukar svassa iväg med fanan buren högt och lämna förloraren, (mig), att städa upp och plocka iordning.
Kanske har Nalles nya beteende utvecklats som en följd av våra fajter efter hundrundorna?
Oavsett hur det uppstått har det i alla fall motbevisat det gamla påståendet om gamla hundars förmåga att lära sig nya trick.
För vår fyrbenta vän hittar ständigt på nya sätt att roa och överraska sin flock.
Och det är också för hans skull som jag känner en tilltagande oro över viruset som far fram likt en osynlig fiende i vårt samhälle just nu.
”Fundera en stund”
Du som tänker ge dig ut i julhandeln eller resa bort över jul, fundera för en stund på vad konsekvenserna kan bli.
Kanske klarar du dig, men kanske ger du smittan till någon som inte gör det.
Kanske mister en hund sin matte, ett barn sin farmor, en kvinna sin man.
Det är hög tid att vi alla tar vårt samhälleliga ansvar och stannar upp.
Stannar upp och tänker igenom vårt handlande i en tid av osäkerhet.
Kanske det du avstår ifrån idag ger en medmänniska en morgondag.
Kan de fyrbenta vännerna i mogen ålder lära nytt, kan banne mig deras hussar och mattar göra detsamma.
I väntan på ett vaccin: håll avståndet, håll kontakten och håll händerna rena.
TEXT
CAROLINE ANDERSSON
