Lokal idrott gör mig varm i hjärtat, men hur hamnade jag här egentligen? Nu har Oskarshamns-Nytt varit igång en vecka! Härligt! Det har varit mycket positiva kommentarer och om ni gillar det vi gör så se till att sprida att vi finns. Gilla, dela och kommentera våra artiklar.
För egen del blev det en härlig återkomst till medievärlden efter några års frånvaro. För er som inte känner till mig så kan jag berätta att jag varken är journalist eller från Oskarshamn. Inte ens smålänning…
Mitt yrke är gymnasielärare och jag undervisar i kemi och biologi. Mitt första jobb var i Västervik och sedan 1997 arbetar jag på Mönsteråsgymnasiet. Efter universitetsstudier i Linköping i hamnade jag i tur och ordning i Västervik, Timmernabben och Mönsterås innan det blev Oskarshamn 2005.
Årsbarn med Henke Larsson
Från början kommer jag ur den skånska myllan i Helsingborg. Född 1971, samma år som Henke Larsson som är husguden här hemma jämte Ulf Lundell, Björn Afzelius, Melissa Horn och Lars Winnerbäck.
Har spelat fotboll i Helsingborgs IF i unga år och fortsatte den avbrutna ”karriären” i Blackstad, Kåremo och Timmernabbens ”gubblag” när jag flyttat till Småland. Tränade också Mönsterås och Timmernabbens damlag runt sekelskiftet innan jag bokstavligen blev uppraggad till målvaktssysslan i Mönsterås HK 2003. Min handbollskarriär dessförinnan var oerhört kort (målvakt i skollaget på högstadiet). Punkt.
Sedan hade jag hoppat in i ett elevlag i en natturnering i Mönsterås 2002. En elev som spelade handboll frågade mig om jag inte ville komma ner och testa, Mönsterås HK hade nämligen lite målvaktsbekymmer. Jag gick ner på en träning hösten 2003 när Kjell Aldorsson var tränare och på den vägen var det. Oskolad som jag var gjorde jag mitt bästa för att mota bollar, men det var inte förrän Vlado Cindric (gammal målvakt) tog över MHK som jag fick lite äkta målvaktsträning.
”Skjut Thomas i nyllet”
Men att inte vara skolad som handbollsmålvakt var faktiskt en fördel ibland, skyttarna var inte med på de lite oortodoxa rörelser jag hade och det blev många räddningar på så sätt – även med ansiktet – en av mina specialiteter.
Men en boll i ansikten gjorde mig bara bättre. Grabbarna i laget sa alltid på uppvärmningen innan match: ”Skjut Thomas i nyllet så spikar han igen”. Efter många år i handbollsmålet är jag nu sedan ett par år tillbaka som kassör i Mönsterås HK och trots att vi tyvärr inte har några seniorlag för tillfället har vi en stark ungdomssida som vi måste ta hand om på bästa sätt – en liten förenings livsnerv.
Varför skriver jag om sport här på Oskarshamns-Nytt idag då? Sommaren 2009 såg jag en annons i NYHETERNA: ”Tycker du om sport och gillar att skriva?”
”Japp” tänkte jag och sökte jobbet som innebar att hoppa in som sportreporter när det behövdes för att avlasta Conny Blomander och Peter Rosén som jobbade på sporten då. Det kändes som en bra extrainkomst och en ny utmaning när ordinarie jobbet gick lite på rutin.
”Förlåt Joakim Dolk”
Conny tog mig under sina vingar och lärde mig allt han kunde (Ja – det gick i och för sig väldigt fort). Mitt första jobb var en innebandymatch med Craftstaden och jag skrev för omständligt och för långt – ville nog för mycket. Lyckades dessutom konsekvent skriva fel förnamn på en hemmaspelare. Förlåt Joakim Dolk för att jag kallade dig Fredrik efter en skådespelare i ”Svensson, Svensson” (grannen).
Men det gick bättre och bättre. Småmatcher och reportage om allt möjligt ledde till sommarvikariat då jag skötte sporten själv många av dagar.
Jag stortrivdes med detta och det gav mig också glädjen tillbaka i mitt lärarjobb – vetskapen om att jag kunde något annat också var en skön känsla.
För att inte tala om alla härliga människor man lärde känna i de olika föreningarna i närområdet. Eldsjälar som verkligen brann och brinner för sina små klubbar och som blev innerligt glada när man ringde eller till och med kom på besök.
Tänker till exempel på mina besök på härliga Hyltamalm i Fågelfors, mygghelvetet i Fagerhult en junikväll eller Örnehed i Påskallavik.
Älskar speedway
Sportjobbet har också fått mig att uppskatta och älska speedway, något jag knappt visste fanns förut. Under åren har jag bevakat och skrivit om flera GP-tävlingar i Målilla – det är något unikt. Har ni inte varit där så tag chansen i år – det är en upplevelse.
Mentor Blomander älskar motorsport, om nu någon undgått detta, och han har tagit med mig på rallytävlingar i närheten. Rojarundan i Högsby är ett exempel.
Vi skulle ut på en specialsträcka för att ta kort. ”Här är det en fin kurva där man kan få bra bilder med mycket sprut” sa Conny och pekade på kartan.
”Vi var helt fel ute”
När vi stod mitt ute på en stenhäll i skogen norr om Högsby insåg vi att vi var helt fel ute – en grym feltolkning av kartan. Vi skulle varit öster om Bockara… Som jag minns det läste Blomander kartan. Men vi hittade rätt till slut och fick fina bilder. Som bonus fick jag även två ton grus i näsa, hår och öron….
Blomander var mycket nöjd.
För övrigt är rallymänniskor och speedwayförare oerhört sympatiska och jordnära människor att intervjua. En del sportjobb var dock oerhört stressande, som att ringa in tolv småmatcher i div 5 och 6 mellan 21 och 22 en fredagskväll.
Av olika anledningar svarar inte tränare och ledare när man ringer och har bråttom. De har glömt mobilen hemma eller så är den avstängd, de har varit tvungna att köra hö eller så är det förbannade efter en förlust. Men det är lite av tjusningen.
Stressnivån hos reportern som ska få vettiga kommentarer och målskyttar för att hinna skriva några rader innan pressläggning är hög. Det är läge för missförstånd, men man lär sig.
Fantastiskt med enögdhet
Enögdheten är också fantastisk.
– Det var en jämn första halvlek , men de var effektivare, säger tränaren
– Vad stod det i paus?
– 6–1 till de andra. Slutresultatet blev 10–2, men det kunde gått hur som helst om vi fått hål på dem i början.
Sedan har vi tränare som aldrig kunde hylla någon spelare lite extra oavsett resultat. ”Vi vinner som ett lag och förlorar som ett lag” var den stående kommentaren.
Men det var helt underbart att prata med alla där ute och man blev liksom kompis med dem – ”Vad trevligt att du ringer” sa de ofta.
En go och varm känsla.
När sporten på Nyheterna försvann gick jag över till OT och det var jättekul att jobba med CG och Johnny där, men samtidigt blev styrningen av sidorna tuffare.
Det var redan från början, till stor del, styrt vad och hur mycket man kunde skriva om en match eller i ett reportage. Allt för att underlätta för de stressade redigerarna i Kalmar (fullt förståeligt) och en tidigare pressläggning.
När min egen tid dessutom blev knapp avvecklade jag mer eller mindre mig själv som journalist.
Har saknat skrivandet
Men jag har saknat skrivandet. Så när Peter Rosén hörde av sig blev jag glad. Det ska bli så roligt att få skriva om den lokala idrotten igen och återknyta kontakten med alla föreningar och människor. Dessutom finns det inga mallar jag måste följa längre, nu kan man skriva långt – som ni säkert märker…
Svaret på varför jag vill vara en del av Oskarshamns-Nytt och varför jag tycker om att skriva om sport och människorna kring sporten är nog i all sin enkelhet: Det ger mig glädje och jag kan nog också sprida lite glädje.
Det är roligt att prata med och träffa människor som är engagerade i något – det kan vara fotboll, orientering, rally, innebandy eller folkrace – det spelar ingen roll.
”Ni är Oskarshamns-Nytt”
Jag ser verkligen fram emot att få skriva om er igen, om era matcher eller evenemang, stort och smått – så mycket jag hinner! Lärarjobbet är fortfarande nummer ett och något jag tycker om – men att få jobba med lokal sport – det kommer sannerligen på en mycket god andraplats.
Hör gärna av er med tips till redaktionen! Ni är Oskarshamns-Nytt.
Thomas Wennerklint
