Krönika: ”Min sejour i Saxemara”

Krönika: ”Min sejour i Saxemara”

2020-02-23 0 av Caroline Andersson

SÖNDAGSKRÖNIKAN

Sommaren 2010 gick jag från samboliv i storstan till singelliv i Saxemara. Efter tre år i en trång tvåa tog jag mina siamesiska katter, Ming och Baghera, och flyttade tillbaka.

Efter ett par dagar som gäst i mitt gamla flickrum i Bräkne-Hoby flyttade jag in i en etta på Lotsvägen. Saxemara ligger vid havet, knappa milen utanför Ronneby. Hela flytten hade gått i flygande fläng och det tog lite tid att landa i mitt nya liv, men med stöd från familj och släkt gick det både snabbare och smidigare än väntat.

Släkten in på knuten

Och släkten hade jag verkligen inpå knuten. I lägenheten under min bodde min morbror Åke med sin dåvarande sambo Lillemor samt det lockiga charmtrollet Millan, en härlig korsning av pudel och tax. Ett stenkast bort låg kyrkan och på kyrkogården vilar mormor, morfar och min morbror Rolf, så jag var verkligen omgiven av släkt. Ytterligare ett par kilometer bort bodde min moster Edith. Äldst av min morfars barn hade hon uppnått 89 års ålder och sedan många år levde hon ensam i sitt lilla röda hus med utsikt över havet. Gick hon bara ner på bryggan såg hon över till Saltärna och huset där hon vuxit upp.

”Har betytt mycket för mig”

Saltärna har betytt mycket för mig och mina systrar, men det får jag berätta om i en annan krönika. Läste ni min första krönika, har ni redan stiftat bekantskap med mina morföräldrars magiska vind.

Tillbaka till moster Edith och hennes lilla röda hus. Under min uppväxt förknippade jag min äldsta moster med tre ting: lanthandeln i Skönevik där hon till och från hjälpte till i det lilla stenugnsbageriet som hörde till butiken och där man bakade det välsmakande brödet ”Pers limpa”. Det andra var fisket, där min mosters man Erland och min kusin Peter var de som varje dag tuffade ut från bryggan i Bökevik för att hämta hem dagens fångst. Och så kommer vi till det tredje: de många katter som var ständiga följeslagare till min moster som en följd av fisket.

Damen i städrocken

Min moster var 23 år när min mamma föddes och hade uppnått en ålder av 52 när jag gjorde entré. Vid tiden för min flytt till Saxemara hade min moster börjat känna av ålderskrämpor, men ville under inga omständigheter ta emot hjälp av hemtjänsten och då min mamma nyligen gått i pension från sitt jobb i hemtjänsten ställde hon givetvis upp när hennes syster bad om hjälp. Under det knappa året jag bodde i Saxemara kom även jag att få en ny och annorlunda relation till Edith. Den lilla damen i städrocken och de snedtrampade trätofflorna visade sig vara någon man kunde såväl samtala som sitta tyst tillsammans med. I sällskap med min moster avnjöt jag flera ljumma sommarkvällar sittande i hennes trädgård, blickande ut över havet. När hösten kom blev besöken i Bökevik färre och jag fick fullt upp i telefoncentralen på Sifo i Ronneby.

Totalt orädd

Den hösten blev det dags att ta farväl av Gammelkisse. Han hade fått njuta av en skön sommar, till större delen sittande i gräset invid den stora slånbärsbusken. Kvar i lägenheten var Baghera , Sixten och jag. Sixten kom in i mitt liv i den späda åldern av tio veckor. En rödrandig frisk fläkt på fyra tassar. Totalt orädd och det gav han bevis på den dag han hoppade ut genom köksfönstret som jag oförsiktigt lämnat på glänt. Mitt hjärta gjorde en volt när jag efter en grundlig genomsökning av lägenheten tittade ut genom fönstret och såg min knasiga katt sitta i rabatten på andra sidan gräsmattan.

Flög ner för trappan

Jag flög ner för trappan och ut på gräsmattan med resultatet att Sixten som blev skrämd av mitt plötsliga uppdykande tog tillflykt under en otillgänglig buske. Arg och uppjagad gick jag runt husknuten för att fundera ut en ny strategi. Den gick i all sin enkelhet ut på att överraska den intet ont anande kattungen. Krypande på alla fyra tog jag mig först fram längs häcken på vänster sida, gjorde en lätt högersväng runt syrénbusken och tog mig sedan så smidigt jag kunde fram till den lille rymlingen. Ett snabbt kast framåt och Sixten var fast. Uppe i lägenheten väntade Baghera som från sin upphöjda plats i fönstret följt vårt äventyr. Till skillnad från sin lille kompis avskydde han att vara utomhus och fick panik den första och enda gång jag försökte ta med honom ut på gräsmattan. Fiasko är en bra beskrivning av det hela. Och när jag förbarmade mig över honom svarade han med att riva mig över armarna som för att försäkra sig om att budskapet gått fram: ta aldrig mer med mig ut.

Fast i en snödriva

Hösten övergick i vinter och när jag en dag, lite försenad drog iväg mot Ronneby, körde jag fast i en snödriva. Min morbror Åke ryckte ut och drog loss mig och med andan i halsen kom jag trots allt i tid till jobbet. Mer spänning än så bjöd inte den vintern på. Det vill säga tills mitt sökande efter kärlek gav resultat och jag mötte en trevlig kille från Oskarshamn. Vinter blev vår och kärleken spirade ikapp med snödropparna. Min sejour i Saxemara var till ända.

Stort linneskåp

Några år efter min flytt gick min moster bort och bland det jag ärvde av henne fanns bland annat ett stort linneskåp. Då det var i hennes ägo innehöll det så mycket saker att de stod i tredubbla rader och staplade på varann. Gissa hur det ser ut i det skåpet nu?