Lördagskrönikan: Besök i hemstaden gav själen lite ro

Lördagskrönikan: Besök i hemstaden gav själen lite ro

2020-07-25 0 av Thomas Wennerklint

LÖRDAGSKRÖNIKAN

Förra veckan tillbringade jag några dagar i Helsingborg, staden där jag föddes och växte upp.

Staden som jag lämnade sommaren 1990 för att göra lumpen.

Sedan hamnade jag i Linköping för studier och jag hade nog för avsikt att flytta tillbaka till Skåne efter examen.

Helsingborg. FOTO: THOMAS WENNERKLINT

Så blev det inte utan jag hamnade istället på Smålands ostkust där jag rotat mig ganska hårt.

Jag och barnen brukar åka till Helsingborg för att hälsa på mamma och min faster och farbror till jul, på sommaren och när det finns möjlighet på olika lov.

Den här våren har varit, som alla vet, lite annorlunda och det har inte blivit någon Helsingborgsresa sedan sportlovet i februari. Förrän nu.

Det var både ett lätt beslut att fatta och ändå inte. Min mor, faster och farbror är pigga men lite till åren och därmed tillhör de ju en av riskgrupperna och det skulle vara fruktansvärt att råka smitta ner någon av dem.

Helsingborg. FOTO: THOMAS WENNERKLINT

De senaste veckorna har jag dock inte träffat så många människor och barnen skulle inte följa med, något som också underlättade även om det självklart också var tråkigt.

”Inte lätt”

Sedan är det ju trots allt sommar och vi träffades mycket utomhus och lyckades hålla avstånd – det var inte lätt när hela kroppen skrek att man ville krama om dem hårt.

Att jag har saknat dem oerhört mycket blev så extra tydligt när man äntligen träffades. Vi pratar mycket i telefon men det är ju inte samma sak.

Tiden vi sågs de här dagarna sparar jag i minnet för all framtid. Så härligt. Dessa människor har alltid funnits i mitt liv, följt med på min resa i med- och motgångar, de har alltid stöttat mig och betyder mer för mig än jag någonsin kan förklara för dem.

Helsingborg. FOTO: THOMAS WENNERKLINT

Mamma har blivit strax över 80 nu och covid-19 har begränsat hennes umgänge rejält, vardagen blir ganska långrandig, dagarna blir likadana. Hon har hållit humöret uppe så gott hon kunnat och kämpat på, det beundrar jag henne för.

Hon har fått hjälp med handling av snälla grannar och vänner (Tack Henrik och Marie – ni är fantastiska!) så hon har sluppit springa i affärer.

För mig har det varit ganska påfrestande att var trettio mil ifrån, man kan liksom inte göra så mycket, men nu efter några dagars besök känns det bättre ändå, det gav lite ro i själen.

Jag har inga syskon, är alltså ensambarn och därmed lite ”känsligare” enligt en del. Mest en klyscha om ni frågar mig.

Har en syster

Trots det har jag en syster, Marie, en storasyster som är född tre månader och fem dagar före mig och därmed tillhör årskullen över. När vi var små var den åldersskillnaden något som var till hennes fördel, man fick minsann höra vem som var äldst!

Nu när vi är extremt nära 50-årsstrecket är det nog tvärtom.

Så här är det; våra föräldrar har varit vänner i stort sett hela livet och både jag och Marie hade inga ”riktiga” syskon, men vi umgicks väldigt mycket när vi var små och vi har bråkat minst lika mycket som andra syskonpar.

Vi har noga kollat så att båda fick lika mycket läsk i glasen, lika många godisbitar i skålen och grälat om än det ena än det andra. Ändå var vi bästa vänner när det knep.

Eftersom det skiljde en årskurs i skolan så blev det mindre kontakt ju äldre vi blev och sedan kom ju familjebildning och arbete ”i vägen”. Så blir det ju, det bara händer. Alla har fullt upp med sitt och småbarnsåren kan ju vara rätt tuffa.

Kontakten har alltid funnits där ändå, om inte annat så genom våra föräldrar och på senare år har vi hörts av allt oftare och till och med träffats.

I sommar var Marie med familj några dagar i Oskarshamn i samband med Blå Jungfruspelen och det var helt underbart att träffa dem alla lite längre. Det är en sådan varm och härlig familj som får en att känna sig glad in i själen. Trots att vi inte setts mycket på många så känns det verkligen som att vi hör ihop.

Helsingborg. FOTO: THOMAS WENNERKLINT

När jag nu var i Helsingborg passade jag på att ta med mamma till dem på ett spontanbesök och som tur var så var de hemma och det blev en fika i trädgården.

Vi är inte släkt, men samhörigheten man känner och den värmen som finns är starkare än många släktband.

Min storasyster och jag har känt varandra hela livet och har så mycket gemensamt. Det är värt väldigt mycket. Jag är övertygad om att vår kontakt kommer att fördjupas och vara resten av livet.

”Alltid i mina tankar”

Min far gick bort alldeles för tidigt 2007 och han är alltid i mina tankar, lite extra när jag är i Helsingborg. Staden har växt något enormt sedan jag var liten. Det som tidigare nästan var landet är nu bostadsområden, industriområdena har växt och nya har kommit till.

Det ger mig lite perspektiv på när min far berättade om hur Helsingborg såg ut när han växte upp. På våra promenader beskrev han gärna och omfattande den enorma förvandling som skett sedan han var liten på 40-talet.

Ska jag vara ärlig så fick jag höra samma saker ett par gånger och promenaderna blev aldrig så raska eftersom han var tvungen att stanna när han skulle prata, men det är minnen jag vårdar ömt.

Nu förstår jag honom dessutom på ett annat sätt. När jag själv ser den oerhörda förändring som staden genomgått och genomgår får jag också lust att jämföra och berätta hur det var förr, när jag var tonåring på 1980-talet.

Man får verkligen perspektiv på tillvaron. Hur ser Helsingborg ut om ytterligare 40 till 50 år?

Hisnande tankar.

Helsingborg. FOTO: THOMAS WENNERKLINT

Hur såg Oskarshamn ut för 50 år sedan? Hur ser staden ut om 50 år?

Jag har dock inga planer på att flytta tillbaka till Helsingborg, jag har rotat mig på den här sidan Sverige.

Det är en vacker stad på många sätt, men nu känns den lite för stor för mig. För mycket folk, för mycket bilar… Det är nog bara att inse att jag blivit en småstadsmänniska och är nöjd med det.

Men Helsingborg kommer alltid att finnas i hjärtat, liksom alla de människor som står mig nära. Efter en vår av coronaisolering har det varit fantastiskt att få träffa dem igen. Det behövdes verkligen. Människan är en social varelse.

Hoppas att ni alla har haft möjlighet att på något sätt träffa de personer som är viktigast för er. Det behöver vi alla.

Eländet är inte över, men för mig har det blivit lite lättare.

Ta hand om varandra!

Håll ut, håll ihop, håll avstånd.

TEXT

Thomas Wennerklint

thomas@oskarshamns-nytt.se

Helsingborg. FOTO: THOMAS WENNERKLINT
Helsingborg. FOTO: Thomas Wennerklint