LÖRDAGSKRÖNIKAN
Hoppas ni alla har vaknat till en fin lördag. Idag är det den 24 oktober och för den som inte har koll kan jag upplysa om att det är FN-dagen.
Den här veckan måste jag följa upp förra veckans text som handlade om att man faktiskt kan bli trött på en del saker – eller en hel del saker faktiskt.
Texten renderade i många kommentarer och ”gilla-markeringar” på sociala medier, den delades också ganska mycket både på Twitter och Facebook. Man kan undra varför?
Den klart övervägande delen av läsarna verkade känna igen sig och tyckte det var befriande att läsa när någon ”hävde ur sig” en massa gnäll i komprimerad form.
Det var lite det som var meningen med det jag skrev, det var en raljant text och de flesta förstod nog det. I Sverige idag så vågar vi ju inte ta bladet från munnen och säga vad vi faktiskt tycker och känner – alla är rädda för att någon ska bli kränkt och anmäla dig om du säger något som kan tolkas som det minsta lilla kontroversiellt – även om det är helt sant.
”Han var också trött”
Dessutom så är det ju samhällsklimatet som på något vis bestämmer VAD som är kontroversiellt.
En före detta elev som numera är politiskt aktiv hörde av sig och han var också trött på en hel del som han höll med om, men han var också trött på att engagerade politiker får så mycket skit. Det fick de i min text också.
Det var inte riktigt min mening och det förklarade jag för honom – det var bara ett av de exempel som jag tror att folk kan bli trötta på.
Bara för att klargöra min ståndpunkt så står jag helt och fullt bakom alla de demokratiska spelregler vi har i samhället, jag är också full av beundran på de engagerade människor som offrar så mycket av sin tid på politiken för att de vill göra skillnad, hitta förbättringar i samhället. Hatten av för er.
Egentligen tycker jag att politiken på det lokala planet är den som är mest intressant eftersom politikerna där lever så nära ”folket” – de blir ganska utsatta.
På riksplanet tycker jag det känns mycket som att toppolitikerna kommer allt längre från verkligheten.
En annan kommentar jag fick handlade om att krönikan hade blivit mer intressant om jag hade förklarat varför jag var trött på olika saker. Hen som kommenterade tänkte på varför jag var så trött på Miljöpartiet i synnerhet.
Nu var det ju inte en sådan text där jag tydligt ville förklara precis allt, det var ju tydligt för de flesta.
”Nu raljerar jag”
Men jag ska förtydliga lite. Miljöpartiet är ett litet parti som inte existerar i många kommuner, de känns numera som ett storstadsparti där de flesta väljarna bor innanför tullarna i Stockholm och klappar sig själva på axeln för att de kan åka kommunalt till jobbet, vara med i en bilpool eller köpa en lite smidig elbil. (Obs – nu raljerar jag och generaliserar en hel del).
De sitter på sina höga hästar och försöker vara ett parti med hög moral, de kör på mantrat om ett fossilfritt Sverige (inte fel i sig) och frikostig migrationspolitik (inte heller fel i sak), men utan att ta något som helst ansvar för kostnader eller andra effekter för ”vanligt folk”.
Det är min känsla just nu, den delas säkert inte av alla. Kan också tillägga att jag har röstat på Miljöpartiet ett par gånger även om det nu är länge sedan.
Vissa andra förstod inte alls min text. De undrade hur jag kunde skriva så när det mesta i Sverige faktiskt är väldigt bra.
Självklart är Sverige i mångt och mycket ett fantastiskt land och jag har det bra i de allra flesta avseenden, är väl lite stressad, sover illa och är lagom småfet, men annars är det okej.
Men vi måste ibland lyfta blicken från naveln och faktiskt se saker för vad de är och någon gång våga säga ifrån.
Ett land där man inte vågar/får säga ifrån det allra minsta för att man då ”stör” den perfekta bilden av ordning och reda, som egentligen kanske bara är en yta, är farligt ute.
Man kan inte tiga ihjäl problem.
Både system och människor måste kunna kritiseras utan att man försöker tysta den som ifrågasätter.
”Det är inte okej”
Så länge det inte handlar om riktiga kränkningar, rasism eller andra grundlösa påhopp förstås. Det är inte okej.
Samma personer tyckte nog också att bittra medelålders vita män får för mycket utrymme i medier… Läste man texten så ser man nog hur mycket jag egentligen driver med mig själv också. Mina elever som läste texten förstod det.
Ni som är gamla nog minns säkert boken ”Candide” av Voltaire? Åtminstone på min tid lästes den på gymnasiet.
”Candide eller optimismen” är en satirisk roman av Voltaire, utgiven första gången 1759. Den driver med den samtida tänkaren Leibniz och hans budskap att ”vi lever i den bästa av världar”. Boken vänder sig även emot kyrkan och dess ideal.
Fakta om Voltaires roman
Den unge Candide lever i en skyddad aristokratisk värld i tron att allt i världen är ordnat till det bästa för alla och envar. Dock kastas han ut i verkligheten och får med egna ögon se hur saker och ting verkligen förhåller sig och hur folk har det. Med tiden blir han alltmer desillusionerad i takt med att han upplever fattigdom, krig och sjukdomar.
Visst lever vi i en bra värld, men allt är inte perfekt och vi ska inte heller låtsas som om det är det. Vi måste våga säga som det är och kalla saker vid dess rätta namn. Vi kan inte skärma av oss och alldeles för sent upptäcka att det gått åt skogen med viktiga saker i vårt samhälle.
Typ: ”2.15 för en liter mjölk! Det hade jag ingen aaaaaaning om”.
Förresten är det någon som vet var man kan trycka egna bakrutestreamers till bilen. Ni vet sådana där av typen ”Hund i bil”, ”Barn i bil” eller ”Ligg inte så nära, vi känner ju inte varandra”?
”Vad tror ni om det?”
Tänkte gör en där det står: ”Arg cis-gubbe i bil”
Vad tror ni om det?
Så kan ju den som vill hålla behörigt avstånd.
Trevlig helg!
/Thomas
TEXT
THOMAS WENNERKLINT
