LÖRDAGSKRÖNIKAN
I dessa tider försvinner det lite fler människor än det brukar och en del försvinner alldeles för tidigt.
Människor som står oss nära som går bort. Finns det något mer smärtsamt?
Jag har inte förlorat någon mig närstående, eller någon jag ens känner i sviterna efter covid-19. Vad jag vet i alla fall.
Tack och lov.
Men den saknad och tomhet som man känner kring någon som inte längre finns med oss gör sig påmind – kanske lite starkare nu än när det är som vanligt, även om sådana känslor går upp och ner med tiden precis som allting annat.
Min far försvann en sen höstdag i slutet av oktober 2007. Det är länge sedan och även om man oftast tränger undan saknaden, eller tränger undan är kanske fel ord… Livet snurrar på så fort så man hinner inte alltid reflektera även om han alltid finns där på något sätt.
”En snäll man”
Min pappa, en snäll man som ville alla väl och inte satte sig själv i första rummet. Min far, fotbollsspelaren som inte ville/vågade ta chansen i Helsingborgs IF i slutet av 50-talet.
Min far, mannen som älskade småfåglar och promenader och att pyssla i sin koloniträdgård. Min far, mannen som inte kunde prata och gå samtidigt när han ville berätta något under en promenad i sina gamla kvarter.
Mannen som tillsammans med min kära mor gav mig trygghet under uppväxten och lade grunden till de värderingar jag har och den person jag är idag.
Jag kan ännu idag tänka tanken att ”nu måste jag ringa pappa” för att höra vad han tyckte om Helsingborgs IF:s insats i den senaste allsvenska matchen”. Men det går inte och nu hade vi inte kunnat prata fotboll på ett tag ändå.
Men så mycket annat finns det som vi skulle ha pratat om.
Han försvann som en blixt från klar himmel. Min far och min farbror hade årskort på Olympia och den här dagen skulle de gå på match. Sista matchen för säsongen 2007. HIF tog emot Halmstad BK, men pappa hann aldrig se matchen. Precis innanför grindarna på Olympia föll han ihop. Hjärtinfarkt.
Det fanns sjukvårdspersonal på arenan och ambulans var snabbt på plats. Men man fick aldrig igång hjärtat igen – och kanske var det bäst så, då hjärnan varit utan syre ganska länge.
”Så skulle jag vilja sluta”
Jag pratade en tid senare med läkaren som sa att pappa inte känt någonting, det blev bara svart. Som när man trycker på en strömbrytare. Ena stunden nöjd och glad – på väg till match för att se sitt favoritlag – i nästa stund… ingenting.
Så skulle jag också vilja sluta om jag fick välja.
För de som blir kvar är det desto grymmare. Min stackars mamma som var hemma med min faster och skulle fixa fika tills matchen var slut fick åka till sjukhuset för att ta farväl istället.
Absolut chock.
Och stackars min kära farbror som var precis bredvid när det hände…
Själv var jag på handbollsmatch i Eksjö och hade telefonen avstängd. Efter matchen såg jag att jag hade flera missade samtal, ett okänt Helsingborgsnummer och min farbrors nummer.
Jag visste att de skulle på fotboll och anade oråd eftersom matchen ännu inte var slut.
När jag fick tag i mamma och fick beskedet bar inte benen mig där jag stod utanför en bensinmack i Eksjö.
Jag hade tänkt ringa mina föräldrar redan på förmiddagen, men bestämt mig för att vänta tills efter matchen för att få en djupgående analys av spelet.
”Det ångrade jag”
Det ångrade jag oerhört mycket.
Å andra sidan hade jag varit nere i Helsingborg bara någon vecka tidigare med min son då jag var pappaledig. Något jag hade bestämt lite oförhappandes. Det var nog någon mening med att den resan blev av, åtminstone kändes det så med facit i hand.
Veckorna som följde var kantade av praktiska åtaganden kring begravning och bouppteckning. Det var lite som en dimma, man försöker vara stark i en situation där min mamma var helt förkrossad, livet går samtidigt vidare med två små barn på hemmaplan.
Jag tror att det dröjde lång tid innan jag hade tid att sörja och sakna på riktigt.
Nu har det gått snart gått tretton år sedan och saknaden finns naturligtvis där fortfarande, lika stark och lika ofrånkomlig som då.
Ibland blir jag fortfarande ledsen, men det är hanterbart. Det måste det vara.
Men jag önskar han hade fått vara farfar för mina barn mycket längre. Han var riktigt bra på att vara farfar nämligen. Rentav fantastisk.
”Känner med alla”
Jag känner med alla som mister någon, om det är av covid-19 eller något annat spelar ingen roll. Smärtan finns där.
Man har inte alltid så mycket tid som man tror och samtidigt kan man ju inte leva varje dag som om den var den sista. Jo, det finns talesätt som hävdar det, men då hade samhället sett bra konstigt ut.
Ta hand om varandra.
Förresten så vann Helsingborg matchen den 28 oktober 2007 mot Halmstad med förkrossande 9-0, en makalös utskåpning på den nivån. Pappa fick aldrig uppleva segern, men någonstans så log han – det vet jag.
TEXT
Thomas Wennerklint
