LÖRDAGSKRÖNIKAN
I tisdags kom beskedet att Sverige stänger ner sina gymnasieskolor och övergår till undervisning på distans.
För mig innebar det att antalet personer jag träffar under en arbetsdag minskade rejält.
När jag utbildade mig till lärare gjorde jag det mycket på grund av att jag tycker om att träffa andra människor, att möta dem i olika situationer – det är både utvecklande och spännande.
Även om det förstås kan vara skönt att vara ensam ibland så är jag i grunden en social person som inte mår så bra av att vara solokvist i längre perioder. Tenderar att tänka och grubbla lite för mycket över tillvarons vedermödor då.
I mitt yrke träffar man oerhört mycket personer, främst ungdomar förstås, men även många vuxna. Vissa dagar när man har mycket lektioner kan man ha interagerat med långt över hundra personer beroende på hur stora undervisningsgrupper man har.
I ett slag förändrades detta när vi på Mönsteråsgymnasiet och Komvux precis som alla andra gymnasieskolor i Sverige övergick till distansstudier i mitten på veckan.
I tisdags eftermiddag fick kommuner och skolor information om och riktlinjer för hur det kommande arbetet skulle genomföras.
På onsdagsmorgonen samlade mentorerna sina elever en kort stund och gick igenom hur tekniken vid videomöten fungerade. Eleverna fick också hämta hem sina böcker och annat material de behövde. De bärbara datorerna har de alltid med sig.
Lektioner på distans
Redan vid 10-tiden inleddes de första lektionerna på distans och så här i slutet av veckan har jag genomfört ett antal sådana i en öde lektionssal på skolan.
Man skapar ett virtuellt möte, bjuder in alla elever och vid bestämt klockslag, alltså när lektionen börjar (samma som i ordinarie schema), startar man upp bild och ljud.
Vi tar närvaro precis som vanligt, ger instruktioner och finns tillgängliga för att svara på frågor och avslutar också lektionen tillsammans med eleverna.
Det har fungerat riktigt bra. Lite tekniska bekymmer förekom inledningsvis när belastningen på systemet ökade, men det var väntat.
Eleverna har varit väldigt på hugget och förtjänar stort beröm för hur de har anpassat sig till den uppkomna situationen.
Så verksamheten och undervisning löper på ungefär som vanligt. Visst finns det moment som inte lämpar sig för distans, jag tänker till exempel på laborationer i mina egna ämnen kemi och biologi. Men en del saker kan skjutas på framtiden och det finns lösningar på det mesta.
”Det är så tomt”
Men det är så tomt. Det är snudd på en spöklik känsla när man går runt i en tom skola som normalt sett sjuder av liv.
Här och där sitter kollegor och samtalar med elever via datorn, men i övrigt är det tyst och öde.
Arbetsgivaren har gett mig och mina kollegor friheten att bestämma om vi vill arbeta hemifrån eller på skolan. Den här veckan har jag varit på jobbet, det känns enklare och jag har tillgång till en del teknik jag inte har hemma. Men nästa vecka när man blivit mer van kommer jag nog att arbeta hemifrån några eftermiddagar – det blir samma sak.
Fast det är roligt att träffa några kollegor om dagarna tycker jag – det blir för ensamt annars.
Även om distanskonceptet verkar fungera ganska bra så här långt så hoppas jag att det inte behöver bli så långvarigt. Skolor ska ha elever och trots att man kan mötas i cyberrymden så föredrar jag det personliga mötet alla dagar i veckan.
Men vi kämpar på!
Nu återstår det att se hur det blir med stängningen av grundskolorna. Det är en gigantisk apparat om så blir fallet.
Visste ni att:
”Asiaten” dök upp i Sverige 1957 och över 300000 i landet smittades.
”Hongkong-influensan” smittade 300000 personer i Sverige i slutet av februari 1969.
Då stängde vi inte ner skolor och hamstrade toalettpapper.
Det fick mig att fundera på:
Varför anses då just det här viruset vara så farligt när dödligheten ligger långt under den för de flesta andra virus.
En snabb koll gav följande information.
Covid-19 tillhör gruppen coronavirus precis som sars och mers. Det är alltså inte ett ”vanligt” influensavirus.
Covid-19 är inte i närheten av så farligt som sars och mers om man ser på procenten smittade som faktiskt dör. Det är försvinnande få (men fullt lika tragiskt) som avlider.
Däremot så är covid-19 mycket mer smittsamt och fler kan då drabbas.
Det man är ”rädd” för vad jag kan förstå är att covid-19 ska mutera, virus gör ju det, till en variant som är mer dödlig, som t.ex. sars. Då blir det riktigt allvarligt eftersom smittorisken är så stor.
Men dit är vägen lång och om vi behåller lugnet så kommer vi att gå ur också den här prövningen stärkta.
Ha en fortsatt trevlig helg!
TEXT
Thomas Wennerklint
