Lördagskrönikan: ”Vi måste våga ha en kravställande skola i Sverige”

Lördagskrönikan: ”Vi måste våga ha en kravställande skola i Sverige”

2020-07-11 0 av Thomas Wennerklint

LÖRDAGSKRÖNIKAN

Fokus på de viktiga frågorna? Del 3. Avslutningen.

Så var det lördag igen och jag ska försöka avsluta mina, något spretiga, resonemang om de saker i samhället som vi borde fokusera på istället för att lägga för mycket kraft och energi på saker som kanske egentligen inte är ett så stort problem.

Sjuk- och äldrevård behandlades förra veckan, precis som hur personer med olika typer av funktionsnedsättningar och deras familjer hamnar i kläm.

Bedrövliga exempel på hur ett land som säger sig vara ett av världens bästa när det gäller välfärd har misslyckat kapitalt.

Nästa område som också har problem är skolan.

Ni som följt den här krönikan har fått en inblick i en vardag där elever och föräldrar ses som kunder med i stort sett bara rättigheter.

De ställer orimliga krav samtidigt som lärare och rektorer tvingas jamsa med på grund av tveksamt utformade styrdokument som gör det omöjligt att hantera till exempel elever som bär sig illa åt.

Läraryrket har på några årtionden gått från att vara ett statusyrke till något som inte längre är attraktivt, det är bara att titta på statistik.

”Vem vill jobba i en skola?”

Vem vill jobba i en skola som den vi kanske är på väg mot? Vi måste våga ha en kravställande skola i Sverige.

När man tittar på dagens skola kan man inte heller bortse från integrationsproblematiken.

Barn till nyanlända måste ju in i skolsystemet, men hur detta har verkställts och vilka resurser som skjutits till har varierat kraftigt i landet sedan den stora ökningen av antalet nyanlända efter 2015.

Ibland har det funnits extra språkgrupper i svenska för nyanlända barn, men lika ofta har elever med endast rudimentära svenskkunskaper satts in i ordinarie undervisning, med den följden att de inte, helt naturligt, inte klarar de kunskapskrav som finns.

Man bygger ett utanförskap som baseras på en svag utbildningsnivå eftersom förutsättningarna är för dåliga.

Om man kommer hit i högstadieålder och inte får tillgång till språket är risken stor att man aldrig kommer ikapp.

Det är bara att titta på statistiken om hur det går med gymnasiestudierna för de nyanlända.

Det är dyster läsning och eftersom en gymnasieexamen idag är av yttersta vikt för att komma in på arbetsmarknaden, så kan ni ju räkna ut att framtidsutsikterna inte är direkt ljusa för många.

De barn som kommer hit i en yngre ålder har ju större chans att få bättre kunskaper i svenska, men det hänger på hur undervisningen organiseras. Finns tyvärr många exempel där klasslärare i tidigare åldrar får ta hand om barn som inte, naturligtvis, kan ett enda ord svenska – då måste man ha hjälp och stöd av personal utbildad för ändamålet, annars är det ett omöjligt uppdrag.

För de vuxna finns ju SFI (Svenska för invandrare), men även här var beredskapen svag.

Det fanns helt enkelt inte så mycket utbildade lärare som behövdes när de nyanlända blev så många.

I många av landets kommuner är det fortfarande kö till SFI samtidigt som en del inte klarar studierna.

Man ska också komma ihåg att det finns en hel del som saknar både läs- och skrivkunskaper på sitt modersmål.

”Oerhört frustrerande”

Att vara vuxen i ett samhälle men inte ha språket med sig måste vara oerhört frustrerande, men ofta löses detta med att barnen får agera tolkar i olika sammanhang, som vid kontakter med myndigheter eller vårdinrättningar.

De unga blir alltså föräldrar till sina föräldrar i stor utsträckning. Detta har jag sett många exempel på de senaste åren.

Detta för oss in på integrationspolitiken, ett område som är högst aktuellt och alltid svårt att diskutera eftersom det framkallar så mycket känslor av olika slag.

Just nu diskuterar våra politiska partier en ny och bred uppgörelse om migrationen, men det går i ärlighetens namn inte så bra.

Att Sverige kanske borde ta emot lite mindre människor de kommande åren verkar man var överens om, ja möjligtvis inte miljöpartiet, men hur det ska gå till och ändå fortsatt värna om asylrätten är en minst sagt svår nöt att knäcka.

Integrationsskuld

I det här sammanhanget hittade jag ett nytt ord, eller ja, det var visst inte så nytt – det har funnits några år, men jag hade inte hört det.

Ordet är ”integrationsskuld”.

Men vad betyder det? Jag hittade en förklaring med några exempel i Språktidningen

Integrationsskuld skapas när personer bott i Sverige i flera år utan att komma in på arbetsmarknaden. Denna skuld sägs ha ökat i takt med de senaste årens flyktinginvandring.

Allt oftare talas det nu om integrationsskuld, ett ord som är belagt i svenskan sedan 2015. Då var det kommunpolitiker i Eskilstuna som diskuterade vad som behövdes i form av statliga bidrag för att integrationen skulle fungera. Sveriges Radio rapporterade att företrädare för Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet ansåg att integrationsskulden i kommunen redan var stor:

”Det är bra att människor vill bo i Eskilstuna, men det förutsätter att människor kommer in i samhället, har en fungerande utbildning för vår arbetsmarknad och att man försörjer sig själv i rimlig takt. Idag går det för långsamt. Människor halkar efter och det skapas en ”integrationsskuld” som vi har att hantera. Om inte detta lyckas bidrar det till trångboddhet, sociala- och ekonomiska skillnader, kulturella motsättningar och missförstånd.”

Integrationsskuld används för att beskriva ett samhälleligt tillkortakommande. Sverige kan alltså sägas stå i skuld till den som inte har fått tillräckligt goda förutsättningar för att komma in på arbetsmarknaden.

Sverige hade en integrationsskuld redan innan 2015, många invandrare har aldrig kommit in på den svenska arbetsmarknaden och vad är mer integrationsfrämjande än att ha ett arbete där man träffar andra, antagligen många svenskar.

Vilka konsekvenser får då denna enorma integrationsskuld?

I grunden skapas ett utanförskap och vad kan det föra med sig?  Psykisk ohälsa, kriminalitet och våld, egna samhällen med egna regler i vissa områden, blåljuspersonal som hotas.

Konflikter mellan svenskar och nyanlända, eller för den delen invandrare som aldrig kommit att känna sig som en del av Sverige. Är vi på väg mot, eller kanske redan har, ett ”Vi och de”-samhälle?

Självklart kan ingen vara nöjd med hur integrationspolitiken har skötts. I viljan att hjälpa så många som möjligt har svensk politik svikit massor av nyanlända.

Det har helt sonika saknats resurser att ge folk en vettig start i sitt nya land. Staten sköt i början till pengar till kommuner som tog emot många nyanlända, men när de statliga bidragen försvann efter ett par år rasade kommunernas ekonomi – rejält.

”Vi såg det inte komma”

”Vi såg det inte komma” är ett begrepp som ganska väl sammanfattar hur det har fungerat. Att tro att nyanlända ska komma in i det svenska samhället på några få år med språk och arbete är en utopisk tanke som tyvärr saknar verklighetsförankring.

Självklart är det inte enbart en usel integration som är roten till allt elände men den har naturligtvis bidragit.

Att en frikostig migrationspolitik dessutom inte kostar något är en myt som vissa politiker utan tillräckliga kunskaper om verkligheten påstår. Fråga kommunerna runt om i Sverige.

Tyvärr finns nu, trots goda intentioner, många exempel på att den misslyckade integrationen nu istället skapar en ökande segregation. Det är illavarslande, men inte speciellt förvånande.

När vi inte har råd att se till att gamla, sjuka, barn och familjer med funktionsnedsättningar, skolbarn och nyanlända får rätt förutsättningar för att klara sig bra och försörja sig själva måste vi ändra på något.

Det är när de grundläggande funktionerna i vår välfärd inte fungerar som vi ska bli förbannade, gå man ur huse och visa vårt missnöje.

Det här borde vara kärnfrågorna i samhället – alltid och hela tiden. Punkt.

Fokus på rätt saker

Fokus på rätt saker.

För övrigt så måste jag faktiskt dra en lans för Alexander Bard. Han har inte alltid sagt smarta saker, men om man tänker på vad han faktiskt menade, utan att stirra sig blind på ordvalet, så handlade det om individens egna ansvar för sitt liv.

Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att någon annan ska fixa allting till det bästa just för oss, vi måste faktiskt agera själva och ta ansvar för våra val.

Det glöms bort ibland. Sedan har vi alla olika förutsättningar.

Ta hand om varandra!

Håll ut, håll avstånd!

TEXT

Thomas Wennerklint

thomas@oskarshamns-nytt.se