Search
Close this search box.
Edit Content
Search

Hem

Bonus

Samarbeten

LÄSARservice

ANNONS

Oskarshamns-Nytt

MENY

ANNONS

Aktuellt

MISSA INTE: Här finns en av världens yngsta stenlabyrinter…

ANNONS

Få vårt nyhetsbrev i din mejlbox gratis

Varje lördag får du aktuella artiklar, tips om evenemang & mycket mer. Fyll i dina uppgifter och bekräfta din e-postadress. Prenumerationen är gratis och du kan avsluta den när som helst:

LOKAL ANNONS

LÖRDAGSKRÖNIKAN

Allhelgonabetraktelser…

I slutet av förra veckan spenderade jag och kärleken några dagar i Helsingborg hos min mor.

Det var fantastiska dagar där vi bland annat i sällskap med min kära faster och farbror åt lunch på färjorna mellan Sundets pärla och Helsingör – vi ”turade” alltså.

“För er som inte är familjära med det något lokala begreppet, så betyder detta för en Helsingborgare at man åker fram och tillbaka med färjan utan att gå iland, samtidigt som man äter eller dricker gott”

THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR

För er som inte är familjära med det något lokala begreppet, så betyder detta för en Helsingborgare att man åker fram och tillbaka med färjan utan att gå iland, samtidigt som man äter eller dricker gott.

Rekommenderas!

I lördags var det ju Alla Helgons dag, den lördag som i almanackan infaller mellan 31 oktober och den 6 november. I år var det alltså lördagen den 5 november och det är också då de allra flesta tänder gravljus på kyrkogårdarna runt om i landet.

Det gjorde även vi. Först var vi på kyrkogården i Strövelstorp, en liten tätort (i befolkning ungefär en och en halv gång så stor som Kristdala) mellan Helsingborg och Ängelholm där min mor är både född och uppväxt.

Vi tände ljus för min mormor och morfar på minneslunden och sedan gick vi in i den öppna och helt tomma kyrkan där min mor sjöng som barn och där hon också gifte sig med min far.

I kyrkan brann ljus och vi tände alla tre några ljus och satte i den stora smidesljusstaken framme vid altaret.

Väldigt känslosamt

Det blev väldigt känslosamt när vi alla mindes de som lämnat oss både för ett tag sedan, men några också alldeles nyligen. Man var inte riktigt beredd på alla de känslor som vällde fram.

Det var både jobbigt och fint på samma gång.

Efter det åkte vi till kyrkogården vid Helsingborgs krematorium. Där tände vi ljus på minneslunden för min pappa och sedan besökte vi min farmor och farfars gravplats där min faster och farbror tänt lyktan och lagt en krans.

Det är en mycket speciell upplevelse att besöka en kyrkogård på Alla Helgons dag. När man är där i vanliga fall, som jag brukar vara när jag är ”hemma”, är det inte speciellt mycket folk, men i lördags kunde man tro att det var något evenemang som en konsert eller något liknande.  Det är massor med människor och parkeringsplatserna räcker inte till. Alla tända lyktor och ljus skapar en otrolig, nästan magisk känsla när mörkret börja lägga sig över kyrkogården.

En sak blir också väldigt tydlig:

Alla har någon de saknar, någon som inte finns bland oss längre. Alla har vi någon som vi skulle vilja prata med ibland, bara några ord – kanske fråga något.

“Döden är definitiv och det är väl det enda som är helt säkert här i livet – att vi alla den vägen ska vandra, förr eller senare”

Döden är definitiv och det är väl det enda som är helt säkert här i livet – att vi alla den vägen ska vandra, förr eller senare.

Minns någon oss när vi är borta? Hur länge då i så fall? Blir vi ett namn i ett register någonstans eller ett ansikte på ett fotografi som kommande generationer bara har en vag aning om vem det föreställer?

Man kan fundera över mycket, men antagligen behöver vi inte bry oss så mycket när vi väl försvinner. Det är ju slut då.

Får inte ta med oss något

Och ingenting får vi, som det heter, ta med oss när vi går.

Men lite spår kan vi ju faktiskt sätta.

En sak som, än så länge, både finns kvar till eftervärlden och är beständig och som jag varit med om att uppföra är det ni kan se på bilderna, nämligen stenlabyrinten vid badplatsen nära Kaffetorpet på Oknö.

Förra onsdagen var jag där på lunchrasten och tog en promenad samtidigt som jag passade på att ta lite bilder.

Stenlabyrinten på Oknö. Byggd av NV97 på Mönsteråsgymnasiet i augusti 1997. Foto: Thomas Wennerklint
Stenlabyrinten ligger väldigt naturskönt, vilket inte är så svårt på Oknö. Foto: Thomas Wennerklint

En stenlabyrint, eller som det heter trojaborg (även trelleborg) är en stenlagd, cirkelformad labyrint med en inre slingrande gång. Stenlagda labyrinter finns på ett flertal platser i Sverige, både på fastlandet och på Gotland. Sverige har faktiskt flest stenlabyrinter i världen, bara längs norrlandskusten finns det över 100 stycken.

Gåtfull fornlämning

Labyrinten är en gåtfull fornlämning som förekommer i olika kulturer runt om i världen. De ligger ofta i anslutning till gravplatser och utformningen ger sken av att de använts vid forntida ritualer och på senare tid varit föremål för folktro.

I många kulturer runt om i världen där labyrinter förekommer har den betraktats som en magisk kultplats för själslig rening. 

Andra tolkningar pekar på att labyrinterna har varit platser för fruktbarhetsriter och folktro, dans och lek. På Finlands västkust används till exempel namnet jungfrudans vilket troligtvis kommer av ett slags fruktbarhetsrit där en ung man kunde söka sig fram genom stencirklarna, möta olika faror på vägen och till slut nå fram till den unga kvinnan i mitten.

God fiskelycka

Labyrinter är ofta placerade i närheten av fiskeplatser längs med kusten. Där har de sannolikt anlagts för att bringa god fiskelycka.

Oavsett så har stenlabyrinten på Oknö byggts av min första mentorsklass på Mönsteråsgymnasiet. I augusti 1997 hade vi en lära-känna dag på Oknö och några elever kom på idén att bygga en stenlabyrint. Sagt och gjort – eleverna kånkade stenar och några timmar senare var labyrinten klar.

Vi lämnade den där och där har den också blivit liggande. Man ser att den används och kommunen har i alla år varit noga med att inte plocka bort den utan klipper gräset runt om den.

Häftigt

Rätt häftigt faktiskt.

Det är ju visserligen inte direkt en fornlämning även om den nu, liksom jag, har 25 år i Mönsterås kommun.

Förmodligen lär labyrinten finnas kvar när jag har lämnat jordelivet. Man kanske skulle sätta upp en lite skylt med information? Fast det skulle ju förstås förstöra mystiken en hel del.

Kanske får jag fundera över något annat att bli ihågkommen för…

Ha en fortsatt trevlig helg!

Ta hand om varandra!

/Thomas

+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS