KRÖNIKA
Lite försommartankar från norr…
Så har vi äntligen inträtt i årets första sommarmånad efter att ha blivit ”blåsta” på våren. Eller var det kanske så att våren bara lät vänta på sig för att invagga oss i det ständigt återkommande hoppet? Eller var det kanske bara så att våren var som den brukar – och ska vara?
”Jorden går under!”
Hur som helst är det svårt att från min horisont här uppe i norraste länet tycka annat än att den varit ovanligt kall – och möjligtvis torr. Vi får se hur sommaren blir. Det enda vi vet är att vi inte vet.
Det enda vi vet är att medier kommer att tjata om global uppvärmning så fort det dyker upp en varm dag här, i sydvästra Spanien eller östra Medelhavet. Katastrof! Jorden går under! Vad de vet om det vet inte jag, men det kanske är varmt djupt där nere i tunnelbanan mellan förorten och radiohuset.
I det stora händer det grejer omkring oss, där det, tyvärr, känns som att vi inte är på betryggande avstånd. Vi har trots allt vant oss vid att krig och elände utkämpas på andra sidan jorden, i Afrika eller möjligtvis Mellanöstern – men inte häromkring.
”Låt oss hoppas att Ukraina fortsätter på inslagen väg och att vi får se fler spektakulära operationer som kan få den ryska björnen att knäa”
Wolter Stackelberg, krönikör
Den operation ryssarna utsattes för häromdagen, då ett stort antal drönare utraderade många strategiska bombplan flera hundra mil från Ukraina var inget annat än fantastisk! Fantastisk i meningen av en ytterst välplanerad och väl genomförd militär operation. Fullt i klass med israelernas ”personsökarattack”.
Den visar hur viktigt det är att försvaret hela tiden håller sig uppdaterat med teknikens gång och har förmåga att ta den till vara. Den visar också hur viktigt det är att krig är en kamp mellan krigsmakter och inte en kamp mellan krigsmakt och civilbefolkning. Det sistnämnda blir tyvärr nästan alltid utfallet och kan exemplifieras med nästan samtliga krig, inte minst den taktik ryssarna visat upp gentemot Ukraina, där de regelmässigt bombar civilt boende och civil infrastruktur.
Låt oss hoppas att Ukraina fortsätter på inslagen väg och att vi får se fler spektakulära operationer som kan få den ryska björnen att knäa.
”Vill inte se björnen”
Med det sagt – som alla säger nu för tiden – vill vi inte se den björn som ställt till så mycket oreda för oss genom århundraden. Vi vill inte se björnen som vi krigat med så många gånger och vi vill inte se den i våra forna landsändor, nuvarande grannländer.
Finland och Estland ligger mig varmt om hjärtat. När jag gick i skolan hade ”någon” bestämt att vi inte skulle lära oss något om grannländerna på andra sidan Bottenviken och Östersjön.
Första kontakten med Finland var ”finnarna” som invandrade under 60- och 70-talen och började jobba på ”bruket”. Klassen kompletterades med barn som inte riktigt pratade som oss, vilket var ovanligt på den tiden. Nu är de silvergrå, deras namn klingar inte ovanligt längre och de åtnjuter en lika torftig, men välförtjänt, pensionärstillvaro som de flesta av oss.
Söder om Finska viken fanns, kanske, lärde vi oss att det funnits ett land, Estland, som då var en del av Sovjetunionen. Jag kan dock inte påminna mig det. Jag kan nästan ta gift på att dess huvudstad Tallinn aldrig var på tal under någon geografilektion.
Låt oss hoppas att vi inte blir inblandade i detta krig trots att vi ser en ökande krigshets bland rikets herrar, vare sig det är en liten statsminister eller ett hästsvansat språkrör, i ett ledarskikt som för övrigt håller på att bytas ut mot riktiga kvinnor i en allt ökande takt.
”Valbudget”
I det lilla börjar nästa val kännas i antågande. Alla kommuner i länet jobbar med nästa års budget som tillika kommer vara ”valbudget”. Alltså den budget där sittande majoritet ska slå sig för bröstet i akt och mening att bli återvald samtidigt som minoriteten söker flisor som kan få dem på fall.
”Demokrati?”
Den stora frågan i denna dans runt guldkalven är vem dessa människor, vanligtvis kallade politiker, representerar – sig själva eller sina väljare?
Nu har jag skrivit här så länge att det känns som att det ”representativa systemet” varit uppe tidigare, men det förtjänar trots allt uppmärksamhet. Det totala antalet medlemmar i landets politiska partier är färre än antalet medlemmar i de två jägareförbunden, för att ta något som ligger nära.
”Vad säger det?”
Vad säger det? Jo, att våra politiker vill åt våra röster men inte vårt jobb/synpunkter/inblandning i det politiska arbetet, vilket är en utveckling som pågått länge men nu börjar nå vägs ände.
Eftersom politiken får betalt med ett egenutvecklat ersättningssystem kallat partistöd, baserat på intagna mandat i de olika församlingarna, blir det betydligt enklare för våra politiker att styra och ställa på egen hand.
Demokrati? Tänk på det till nästa gång.
Under tiden föreslår jag en tur ut i naturen denna försommar. Jag kan utlova en upplevelse du varken vet början eller slutet av.
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
