SÖNDAGSKRÖNIKAN
Igår var det så äntligen dags att träffa familjen igen.
Sist vi sågs var i oktober förra året.
Planen att ses i december spräcktes av ett diskbråck som tre dagar innan julafton satte käppar i hjulet för mina planer på mellandagsfirande i Blekinge.
Lagom till påsk hade diskbråcket börjat läka, men då stod vi mitt upp i coronakrisen och mina föräldrar tillhör riskgruppen 70+ och därmed fick påsken tillbringas hemma.
Men igår blev det äntligen av.
Strax efter nio på morgonen satte jag mig bakom ratten på min silverpil och styrde kosan söderut.
Jag insåg redan innan Mönsterås dök upp på horisonten att jag borde gett mig av vid sjutiden.
Det var gott om bilar på vägen och inte alla betedde sig som man hoppats.
”Foten beredd på bromsen”
Omdömeslösa omkörningar fick min puls att rusa och det som skulle bli en resa på knappa 20 mil enkel väg kunde slutat i mitträcket strax norr om Mönsterås om jag inte hållit huvudet kallt och foten beredd på bromsen.
Resan fortsatte söderut och pulsen gick ner till ett mer hälsosamt tempo.
I höjd med Kalmar började medtrafikanterna återigen vissa tecken på dåligt omdöme, men det var jag beredd på efter tidigare resor.
Husbilar tog av mot Öland och fullpackade familjebilar svängde av mot det stora möbelvaruhuset.
Själv höll jag noga koll på att jag hamnade i rätt fil för min fortsatta färd söderut.
Lugnet infann sig snart och jag lyssnade med intresse på ”Husesyn” i P1 som sedan avlöstes av ”Människor och tro” i samma kanal.
Trafiken flöt på lugnt och jag bestämde mig för att avstå kisspausen i Bröms för att spara några minuter och slippa bli stående i väntan på att komma ut på vägen igen.
Lugnet höll i sig till jag passerat Nättraby, vilket förvånade mig då det brukar bli stökigt i höjd med Karlskrona.
Istället blev det trångt och knöligt ett par kilometer innan Ronneby för att sedan bli en skön sista etapp mot målet – Bräkne-Hoby.
I år är det exakt 25 år sedan jag flyttade hemifrån, men på Ådalsvägen 26 är det mesta sig likt.
Eller är det verkligen det?
Är det inte i själva verket så att det mesta är annorlunda?
Jo, så är det.
När vi samlades för att sätta oss och äta middag tillsammans var den äldsta 75 år fyllda och den yngsta 3 månader och 15 dagar gammal.
Min pappa som fyllde 82 år i maj var för trött och svag för att orka sitta med oss andra vid middagsbordet.
Förra veckan var jag ganska säker på att jag inte skulle få se honom igen.
Och efter mitt besök igår känner jag samma sak.
För han är lite mager om bena, tillika om armar och hals…
Min en gång långe, blonde pappa, 1,82 i strumplästen, är så krum och så skör att jag trodde han skulle gå i bitar när jag la armen om hans magra rygg och smekte hans fjuniga hjässa.
Med lite god vilja, medicin, matlust och min mammas omsorger finns han kanske kvar när jag kommer på besök nästa gång.
Men säkert är det inte.
Det är det aldrig.
”Håll kontakten”
Och det var just därför jag trots coronakrisen tog en kalkylerad risk och gav mig ut på sommarvägarna för att åtminstone under några timmar få umgås med mina nära och kära.
Nu återstår tre sköna semesterveckor och de tänker jag tillbringa hemma,
Livet på vägarna är inget för mig och borta bra, men hemma bäst.
Även om borta också kan vara hemma.
I väntan på en värld fri från virus: håll kontakten, håll distansen och håll ut.
TEXT
Caroline Andersson
