KRÖNIKA

Det börjar kännas övermäktigt!

Att med fjorton dagars mellanrum få till en betraktelse över det som hänt sedan sist känns som en allt svårare uppgift vartefter tiden rusar fram.

Problemet är inte att vardagen lunkar på i en takt som gör att uppslagen är svårare att hitta.

”Blir för mycket!”

Problemet är att det blir för mycket!

Det är svårt att reda ut vad det där ”för mycket” beror på – är det på riktigt eller är det en följd av den en allt högre takt som nyheter, lobbyverksamhet, propaganda och annan information når oss via alla de kommunikationskanaler vi begåvats med.

Och visst är det skillnad, förr kom VT en gång om dagen med lika lite innehåll som nu.

Trots att man kan gå in på deras ”digitala kanaler” och få nyheter minut för minut gör kanske att det verkar händelserikt men här händer det inte mycket!

Men, på det stora hela blir det nästan övermäktigt om man skall upprätthålla ambitionen att ha koll på allt.

Det går inte!

Nästa stora fråga är vad som är sant, relevant och viktigt.

Jag fastnade lite i det här med den andre nationella säkerhetsrådgivaren – han som bara hade jobbet i några timmar.

Det verkar vara en pysande sufflé där många har yrkesmässiga och självpåtagna uppgifter att hålla den så tät som överhuvud taget är möjligt.

Det tycks inte råda något tvivel om den tilltänktes kompetens.

Han har ju trots allt farit runt jorden och diplomatat en hel del, dessutom på platser där ”säkerheten” står i fokus.

Säkerhet för den ene kan emellertid vara osäkerhet för den andre. I det här fallet verkar det vara många sidor på spettet vilket gör det lite spretigt i kommunikationen.

”Hur svårt kan det vara?”

På spelbordet ligger inrikespolitiken där min största fråga är: Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara att hitta en säkerhetsrådgivare – särskilt med hänsyn till all den prestige som lagts i det här sedan lång tid tillbaka.

På spelbordet ligger också det regeringsbärande partiets väl och ve där många undrar vad det är som händer.

Många frågor kommer till ytan beträffande förmågor och vandel hos företrädarna.

Här kan vi finna spår av ”antiWoke”.

Woke, av vad slag det vara må, håller inte när det stormar.

Sist men inte minst, kanske det viktigaste men även det simplaste – främmande makt.

”Den makt jag har i åtanke är mycket jordnära vad gäller krig, spioneri och diplomati”

Wolter Stackelberg, krönikör

Den makt jag har i åtanke är mycket jordnära vad gäller krig, spioneri och diplomati.

Framför allt är de förutseende och bevakar sina grannländers befolkning efter devisen man skall känna sin fiende.

Det land jag har i åtanke (ni kan ha gissningstävling om vilket hemma vid köksbordet) har sedan mer än hundra år tillbaka samlat på sig komprimat, komprometterande uppgifter, på diplomater, affärsmän, volontärer – ja, i stort sett alla som kan komma till nytta framöver.

”Kan räcka med ett”

De har hundratusentals i sina arkiv, de flesta värdelösa men det kan räcka med ett för att uppnå sina syften.

Komprimatinsamlingen kan gå till så att en affärsman ”på väg upp” åker till deras huvudstad för affärer.

På kvällen går vederbörande ner i baren för att koppla av efter en hård dag runt förhandlingsbordet.

Som av en händelse dyker det upp en vacker kvinna (det finns andra kön också – som man säger i statsmedia) som förvrider alla tänkbara huvuden på kandidaten, vilket resulterar i besök på rummet.

Rummet är buggat och nerlusat med kameror och vips är komprimatet på plats.

Dagen efter har offret antagligen baksmälla och vederbörlig ångest, kvinnan får sina pengar efter ett lyckat uppdrag och regimen har ytterligare en mapp i sina arkiv.

Så har det antagligen gått till med säkerhetsrådgivaren också, möjligtvis lite mer avancerat då de tycks ha letat runt på nätet och funnit bilder på en datingsite som den tilltänkte säkerhetsrådgivaren glömde nämna för rekryteringskommitén – eller så visste han inte att den där gamla bilden var i fel händer, vilket bara det kan säga en del om lämpligheten.

Tipset är att det kommer mer, trots att locket skruvats igen så nogsamt som möjligt.

”Kul och frejdig”

Så var det dags för detta spektakel än en gång.

Jag kan inte tycka annat än att det är mycket skickligt marknadsfört när man invaggar en stor del av, åtminstone Sverige, i tron att det är viktigt.

Jag delar inte den uppfattningen men tyckte väl ändå att ”vår” låt var kul och frejdig.

Hustrun och jag var på väg hem från ett kalas under natten som den stora omröstningen gick av stapeln.

Ganska onödigt eftersom de flest av våra ”experter” var tämligen övertygade om att ”vi” skulle stå som vinnare.

Vartefter rösterna tillkännagavs stod det helt klart att det skulle bli en undanskymd plats i resultatlistan.

Det var fascinerande att höra kvinnan som guidade oss direkt från händelsernas centrum.

Efter varje nytt land ändrades tonläget och hon tog nya tag från sitt innersta för att övertyga om att vinst fortfarande var inom räckhåll – fast det inte var så.

Smärtsamt att höra.

Än värre var vinnarlåten!

Efter det att den spelats undslapp sig hustrun, följt av en lång tystnad:

Jag har blivit gammal!