OSKARSHAMN
Adoptivpappan och några av hans bekanta brukade pilla och tafsa på henne och utnyttja henne sexuellt på olika sätt.
Hon berättade för adoptivmamman. Hon berättade för en läkare. Hon berättade för en präst.
Men ingen lyssnade.
”Inte en jävel hjälpte mig. Jag fick hjälpa mig själv”, säger Taina Adolfsson, i Oskarshamn, som skriver om sitt helvete i boken ”Påtvingat liv”.
Oskarshamns-Nytt får en pratstund med henne i stadsparken i Oskarshamn en solig vårdag.
Vi hörs även på telefon några dagar senare, då undertecknad har hunnit läsa hennes bok (som kom ut för första gången 2011, samt i en andrautgåva i år).
En del namn och detaljuppgifter har ändrats av hänsyn till de inblandade.
Det är en mycket gripande berättelse.
Taina Orvokki Tuominen, som hon hette då, kom till en familj i Oskarshamn som fosterbarn.
Året var 1949.
Sex år tidigare, 1943, föddes hon i Finland.
Fadern var, mer eller mindre, ständigt frånvarande och mamman, som var tvungen att försörja familjen, jobbade på en fabrik och hade inte tid att ta hand om barnen.
Därför fick Taina flytta till andra släktingar när hon var sex månader gammal.
Äldsta brodern, Pekka, bodde hos mormodern, som dock bara orkade ta hand om ett av sina barnbarn.
Mamman dog
De andra bröderna, Marko och Juha, skickades till Sverige.
Det fanns inte några andra alternativ.
Det var väldigt fattigt i Finland under krigsåren och Tainas familj och släktingar ingick i den fattigaste skaran.
Mamman fick lungtuberkulos och dog när Taina var fem år.
I boken beskriver hon tiden efter begravningen som förvirrande.
Så småningom togs det ett beslut om att hon och brodern Pekka skulle skickas till Sverige över en sommar.
På dödsbädden hade dock mamma Taimi sagt att hon inte ville att Taina skulle stanna i Sverige för gott.
Hennes sista vilja var att dottern skulle få komma tillbaka till sitt hemland. Och faktum är att Tainas släktingar skrev brev till de tillfälliga fosterföräldrarna i Oskarshamn, där de krävde att flickan omgående skulle skickas tillbaka till Finland.
Fostermamman svarade på brevet.
Hon skrev att Taina och hennes bror lekte så bra med varandra att det vore synd att skilja dem åt.
Dessutom hävdade fostermamman att det inte gick att hitta flickans pass, vilket innebar att det var omöjligt att skicka tillbaka henne till grannlandet i öster.
Medveten lögn
Många år senare insåg Taina att det var en medveten lögn, med tanke på att fosterföräldrarna redan hade lämnat in adoptionshandlingarna och således väntade på att adoptionen skulle få grönt ljus.
Tainas biologiska pappa i Finland gav, brevledes, sitt godkännande.
Ett år senare skrev fostermamman återigen ett brev till Tainas släktingar, där hon berättade att adoptionen nu hade gått igenom.
Taina själv beskriver det hela som en kidnappning.
Hennes adoptivföräldrar tillhörde det ”övre skiktet” i Oskarshamn. Adoptivpappan hade ett så kallat högstatusyrke.
”Dubbelmoral”
Det var huvudanledningen till att varken läkaren eller prästen trodde på Taina när hon berättade om adoptivfaderns sexuella övergrepp.
”Nej, en person med ett sådant fint jobb kunde ju inte göra något sådant, enligt dem. Jag hade bara livlig fantasi, sa de när de avfärdade mig. Och kyrkan är ju känd för sin dubbelmoral. Det här skulle bara tystas ner”, berättar Taina, som säger att det med all sannolikhet hade låtit annorlunda om hon hade bott hos en ”vanlig” arbetarklassfamilj i Oskarshamn (”så är det ju fortfarande”, konstaterar hon).
Det var, och är, andra spelregler för de övre samhällsklasserna, fastslår Taina.
”Barnavårdsnämnden i den här stan visste definitivt att min adoptivfar var alkoholiserad. Han brukade, exempelvis, sitta och dricka på stadskällaren. Han var så full ibland. Och jag vet att jag var och hämtade fanskapet. Men det blundade makthavarna för.”
Inte ens adoptivmamman trodde på berättelserna om de sexuella övergreppen.
”Du ljuger!”
”Du ljuger!”, skrek hon och gav mig en örfil. Hon var en dominant person”, berättar Taina.
”Det är inte klokt vilken uppväxt jag har haft. Som adopterad hamnar man i en extra jobbig beroendeställning. Jag skulle vara tacksam över att jag fick bo hos en familj med god ekonomi, med tanke på att jag kom från det fattiga Finland. Jag var rädd för mina adoptivföräldrar. Jag hade hellre vuxit upp i Finland.”
”Men jag vill betona att det fanns bra stunder också. Jularna var trevliga, exempelvis. Det såg min adoptivmamma till. Det var min adoptivpappas alkoholism och pedofila läggning, samt det äckliga umgänget som skedde i lönndom, som förstörde allt. Min adoptivmamma ingrep inte trots att hon måste ha känt till övergreppen.”
I den här artikeln går vi inte in på några detaljer när det kommer till de sexuella övergreppen. Taina mötte fler ”skitstövlar” i vuxen ålder. Hon redogör för allt detta i boken. Du kan läsa om de delarna där.
”Jag önskar förstås att jag hade sluppit att skriva den här boken. Men det var ett inre tvång. Många lider av ett självskadebeteende och jag ville berätta min historia, för att visa hur ett självskadebeteende kan skapas. Jag avskydde mig själv och ville skada mig själv. Men jag skar mig aldrig. Många ungdomar gör det. Då lättar ångesten för stunden. Jag kapslade in övergreppen i mitt inre.”
”Självskadebeteendet etsar sig in i hjärnan och själen som ett livslångt och obotligt virus. Och jag vet att det finns många ungdomar, med olika bakgrunder, som lider av ett självskadebeteende. De skäms. Men det är inte offret som ska skämmas. Det är förövarna som ska skämmas och straffas.”
”Jag vill inte vara ett offer”, säger en del. Nej, vem vill det? Men ett offer är man ändå. Erkänner man inte vad man har varit med om, så ställer man sig omedvetet på förövarnas sida.”
En dag läste Taina om statens vanvårdsutredning. Hon sökte dit och blev antagen. Hon var övertygad om att hon skulle få ersättning för övergreppen som hon blev utsatt för i adoptivhemmet i Oskarshamn.
Men samhället svek henne ytterligare en gång. Hon fick ingen ersättning.
”Vansinnigt kränkande”
”Det känns vansinnigt kränkande och förnedrande. Jag lurades upp till intervjuerna på regeringskansliet. Det var många från Finland som hade blivit antagna. ”Jo, du var fosterbarn innan adoptionen gick igenom. Du ska vara med i utredningen”, sa de. Sedan fick vi, via ett radioprogram, veta att barnen från Finland hade uteslutits helt ur utredningen. Men myndigheterna hade inte skrivit och berättat detta för mig och de andra från Finland.”
Taina konstaterar att myndigheterna inte har någon koll på hur traumatiserande en utlandsadoption kan vara för många barn.
”Man byter land, språk och kultur. Och jag blev dessutom sexuellt utnyttjad. Min biologiska far var en skithög, med tanke på att han godkände adoptionen. Det var hans fel. Han borde inte ha skrivit på. Samtidigt kan han inte ha haft någon vetskap om övergreppen som min adoptivpappa utsatte mig för. Och fattigvårdsnämnden i Finland måste ju också ha varit inblandad, så både Sverige och Finland har gjort fel.”
”Svek min mamma”
”Jag kan faktiskt förlåta min biologiska pappa lite grand. I ett brev skrev han att han inte ville att jag skulle bo kvar hos mina fattiga släktingar i Finland. Det hade varit missväxt under de senaste åren. Jag skulle få det bättre i Sverige, där det åtminstone fanns sjukvård, betonade han. Det värmde mitt hjärta. Och han visste förmodligen inte att min adoptivpappa var alkoholiserad. Men min biologiska far svek min mamma. Därför kan jag inte förlåta honom helt och hållet.”
När det gäller ersättningsfrågan, med koppling till vad Taina har varit med om, så är det inte helt kört. Advokaten Monica Crusner jobbar för att de som inte fick ersättning ska få ersättning.
”Hon ska stämma kommunerna och jag har skickat in mina uppgifter. Men jag tror tyvärr inte att hon kommer att lyckas med att få igenom det”, säger Taina.
TEXT & FOTO
Peter A Rosén
Chefredaktör & ansvarig utgivare
