DEBATTARTIKEL

Vet hut, vet sjufalt hut!

Det är inte ofta jag tar till orda som vice ordförande i regionfullmäktige.

Detta uppdrag förpliktigar till att mest biträda ordföranden i att leda fullmäktiges sammanträden.

Men nu kan jag inte hålla tyst.

Nu är jag heligt förgrymmad.

”Någon hhmm ordning måste det ändå finnas i debatten om Stångådalsbanan”, om man travesterar C.-H. Hermanssons klassiska uttalande på en VPK-kongress.

Eller för att citera Anders Björk (M) i debatten med Carl Lidbom; ”Vet hut, vet sjufalt hut”.

Jag har jobbat med Stångådalsbanan allt sedan jag var ordförande i landstingsstyrelsen för 20 år sedan.

Under förra mandatperioden var jag som regionråd med i massor av överläggningar gällande Stångådalsbanan.

Och en sak är säker.

”Inte vid ett enda tillfälle lyckades regionråden för S och C i länet få en direktkontakt med dåvarande infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)”

Anders Andersson (KD), Järnforsen

Inte vid ett enda tillfälle lyckades regionråden för S och C i länet få en direktkontakt med dåvarande infrastrukturminister Tomas Eneroth (S).

Och det som är ännu mera sorgligt är att inte vid ett enda tillfälle under fyra år kunde Angelica Katsanidou (S) och Karin Helmersson (C) kroka arm med sina kollegor i Östergötland för att kraftfullt inför regering och Trafikverket markera att vi är överens om Stångådalsbanans behov av investeringar och betydelse för båda regionerna.

Nu efter sina egna misslyckande under fyra år kommer man med förväntningar på oppositionen i regionen och den nya borgerliga regeringen.

Det är snyggt det och tydligen tror man att ingen kommer ihåg deras fyra år av tillkortakommanden.

Vad hjälper det att Öland och Torsås och övriga länet stöder Stångådalsbanans utveckling om man inte lyckas få stöd från S och C i Östergötland där järnvägen går fram?

Månad efter månad förra mandatperioden lyfte jag detta faktum.

”Fyra förlorade år”

Och varje gång blev jag fräckt tillrättavisad av Angelica Katsanidou. Resultatet ser vi. Fyra förlorade år.

Personligen är jag nog en bland regionfullmäktiges 67 ledamöter som åkt flest resor med tågen på Stångådalsbanan.

Under de senast 25 åren har jag i princip varje månad åkt tåg på Stångådalsbanan en eller flera gånger.

Ibland varje vecka.

Nästa tågbokning för mig är på torsdag och fredag kommande vecka.

Så jag är bekant med Stångådalsbanan.

Och därför är det en enda sak som under alla år – och inte minst de sista fyra åren – varit mer angeläget än någonsin. Det är punktlighet. Att man kan lita på att tåget går. Att det inte är inställt eller ersätts med buss, som innebär att man riskerar att missa anslutningen i Linköping.

Men vad är det nu som C och S yrar om i syrliga utspel mot M och KD?

Jo, man ser en chans att korta restiden med cirka 10 minuter på hela sträckan genom att köra förbi Berga station och göra en investering på minst 400 miljoner för ett triangelspår.

”Vem bryr sig?”

Vem av oss som åker idag på Stångådalsbanan bryr sig om dessa 10 minuter?

Jag har väntat på tåget i både 10, 20 och 60 minuter på grund av fordonsfel eller nedfallna träd eller lite lövhalka.

Vad vi som ofta reser efterlyser, det är punktlighet.

Att tågen avgår på utsatt tid.

Och att man kan lita på att komma fram på den tid som tidtabellen anger.

Upprustning av järnvägsrälsen, trädsäkring runt banan, fler trafiksäkra järnvägsövergångar samt säkerhet att tågen rullar ända in på Linköpings central, det är vad vi nu bör prioritera.

Låt oss satsa alla resurser på det som säkerställer punktlighet, tågen ska avgå i tid och komma fram på utsatt klockslag.

Att det ska vara så svårt för ledande S- och C-politiker att förstå detta.

Anders Andersson (KD)

Järnforsen

Arkivfoto: Pierre Stjernfeldt