LÖRDAGSKRÖNIKAN

Hej då Mönsterås!

Hej Oskarshamn!

Igår var det midsommarafton och jag hoppas att ni alla hade en fin sådan med sill, ägg och jordgubbar.

”När det har varit midsommar brukar det kännas som att sommaren börjat på riktigt”

Thomas Wennerklint, lärare och krönikör

När det har varit midsommar brukar det kännas som att sommaren börjat på riktigt.

För egen del började min sommarledighet i torsdags och det var speciella sista arbetsdagar den här veckan. Efter hela 26 år på Mönsteråsgymnasiet är det nu dags för nya utmaningar.

Som några av er kanske kommer ihåg så hintade jag för några veckor sedan om en stor förändring och det är här är alltså svaret.

Började i Västervik

Nu kanske många inte tycker att det är så märkvärdigt att byta jobb, men för mig personligen är det just det. Nu ska jag ju inte byta yrke utan jag kommer att fortsätta vara lärare, så det blir ju inte en sådan enorm omställning som om jag skulle gjort något helt annat.

Mina två första yrkesverksamma år tillbringade jag på Västerviks gymnasium, en väldigt trevlig arbetsplats, men redan 1997 fick jag jobb på det då väldigt nya Mönsteråsgymnasiet.

Inte kunde man väl ana att man skulle vara kvar så länge. Det är ju nästan så att man tillhör inventarierna.

Egentligen har jag många gånger tänkt att ”här blir jag kvar till pensionen”.

”Tråkigt? Fegt?” Nej, jag tycker inte det”

Tråkigt? Fegt?

Nej, jag tycker inte det, för det har varit helt fantastiska år med underbara kollegor och vansinnigt mycket möten med elever. Jag har tappat räkningen på hur många ungdomar, tidigare och nuvarande, jag har träffat i Mönsterås, men det är en hel del…

Även äldre utvecklas

Trots att jag varit på samma ställe så länge så vill jag påstå att jag inte stagnerat i min yrkesroll, man lär sig hela tiden nya saker som lärare – tiden och ungdomar förändras, ja även vi som är lite äldre utvecklas.

Fast kanske inte lika fort.

På min ”avdelning” på skolan, alltså Naturvetenskaps- och Teknikprogrammet, har vi varit många som jobbat länge ihop. Det har varit en styrka och vi har haft en pedagogisk samsyn som verkar ha gjort de flesta av våra elever gott. Vi har vuxit ihop som kollegor och förändrat det som inte varit bra medan vi vårdat sådant vi har gjort bra.

Jag kan utan att tveka säga att vi genom ett hårt lagarbete verkligen jobbat hårt för att ge våra elever de bästa förutsättningarna för nästa steg som kommer efter gymnasieexamen.

Längs vägen har vi fått många kvitton på att vi också lyckats.

”På Mönsteråsgymnasiet ser man verkligen varje elev”

Här vill jag passa på att säga att detta gäller för hela skolan, på Mönsteråsgymnasiet ser man verkligen varje elev och man gör allt man kan för att verkligen hjälpa dem att nå sina mål.

Som sagt har vi varit ett sammansvetsat gäng som delat det mesta – inte bara arbetet. Min kollega Micke och jag har suttit mitt emot varandra så länge jag kan minnas. Det blir konstigt att inte se hans nuna varje dag.

Han och jag har haft det lite känslomässigt kämpigt de sista dagarna. Vi har varit med om mycket ihop; vi har fått barn, separerat, träffat nya kärlekar och jag har hjälpt honom att bygga hus. Dessutom var han och flera andra ett stort stöd när min dotter var så sjuk under några år.

Evigt tacksam

Jag är evigt tacksam över att ha fått förmånen att arbeta på en arbetsplats med så många fantastiska människor.

Tack till alla er på Mönsteråsgymnasiet! Både ni som redan slutat och ni som blir kvar! Ni är grymma!

Men inget varar för evigt sägs det. För ett år sedan slutade min vän och kollega Dennis som jag jobbat och pendlat ihop med i över tjugo år. Han fick tjänst på Oscarsgymnasiet. Pendlingen mellan Kolberga och Mönsterås blev lite tråkigare – och naturligtvis också dyrare.

Även andra saker förändras och när jag fick veta att det behövdes NO-lärare på Rödsleskolan bestämde jag mig för att söka dit. På den vägen är det och den 14 augusti börjar jag på Rödsleskolan årskurs 7-9.

”Ibland får man tänka på sig själv”

Detta blev klart för någon månad sedan men jag ville inte meddela mina elever för tidigt. Jag har ju varit på högstadiet på Parkskolan parallellt under många år och nu släpper jag två klasser som ska börja nian i höst. Det är tråkigt, jag hade gärna slutat samtidigt som de slutade nian, men ibland får man tänka på sig själv.

Den sista tiden har varit en känslomässigt berg- och dalbana. Glädje och vemod har varvats med varandra. Allt vi gjort på skolan har jag ju gjort ”för sista gången”; sista Ölandsresan, sista studentexamen, sista…  ja, allt.

Det går inte att sammanfatta 26 år, vilket faktiskt är exakt halva mitt liv, på några rader och jag tänker inte ens försöka. Jag konstaterar bara att jag har varit fruktansvärt priviligierad som fått jobba på en sådan här arbetsplats och med sådana kollegor.

Tack igen!

”Hej då Mönsteråsgymnasiet! Hej Rödsleskolan!”

Nu ser jag väldigt mycket fram emot att börja på ny kula på Rödsleskolan och det ska bli spännande att se vad jag kan bidra med. Erfarenhet och rutin har jag och det är värt en hel del i det här jobbet.

Lagom grinig

Dessutom är jag väl lagom grinig så jag kan ha lite ordning och reda på tonåringarna.

Jag känner mig redan välkommen på min nya arbetsplats och det ska bli roligt att träffa nya arbetskamrater och elever! Dessutom är jag övertygad om att det här är bra för min personliga utveckling – jag har alltid haft svårt att tackla förändringar, men det här kanske kan ge ringar på vattnet.

Det blir blott min tredje anställning sedan jag tog min examen från ämneslärarlinjen 1995 – man är ju ingen hoppjerka direkt.

Så hej då Mönsteråsgymnasiet!

Hej Rödsleskolan!

Ha det gott i helgen!

/Thomas

Foto: Peter A Rosén