MÖNSTERÅS
Vad var det för skillnad mellan dåtidens Gudfader Hemming Gadh, från Hossmo utanför Kalmar, och den svenske kungen Gustav Eriksson Vasa?
Jo, Hossmosonen levde på stor fot och slösade bort pengarna på gott vin, nakna fruntimmer – och allt möjligt som inte hade med hans kyrkliga engagemang att göra.
Det gjorde inte Vasamonarken. Han hade inga frillor. På det sättet var de väldigt olika – Hemming Gadh och Gustav Eriksson Vasa.
Oskarshamns-Nytt har – återigen – varit på ett Klubb Kultur-arrangemang i Mönsterås.
Förra gången föreläste antikvarien och historieexperten Peter Danielsson om mästertjuven Lifven. Nu handlade det om Hemming Gadh.
Peter Danielsson berättade att ingen vet hur Hemming Gadh såg ut. Och när det gäller hans kaotiska privatliv, så har endast brottstycken bevarats till eftervärlden.
– Han var en kyrkans man, men han hade ändå någon slags konkubin, både i Linköping och i Rom.
– Gustav Vasa hade aldrig några frillor – han var en oerhört trogen person i sitt äktenskapliga samliv. Han blev beskylld för att ha slagit ihjäl sin första hustru – men det är, med största sannolikhet, elakt förtal. Hon var gravid och trillade omkull under en dans. Hon fick förmodligen missfall och dog i sviterna av det.
Varför jämförs Hemming Gadh med Gustav Eriksson Vasa? Vi återkommer till det.
Låt oss först börja i Hossmo. Det mesta talar för att Hemming Gadh föddes här runt år 1450.
– Vad var det för speciellt med Hossmo? Jo, under medeltiden, framför allt under tidig medeltid, så var Hossmo kanske den viktigaste platsen i hela södra Kalmar län, sa Peter Danielsson.
Hossmo län istället för Kalmar län
– År 1123 slog ett norskdanskt plundringståg ut hela Hossmobygden. Hade inte det skett, så hade vi inte stått i Kalmar län i dag. Då hade vi stått i Hossmo län istället.
Hemming Gadh hade släktingar både i Hossmo- och Vadstena-trakten i Östergötland. Det är fullt möjligt att han föddes i östgötabygden – men han är med största säkerhet uppvuxen i Hossmo, konstaterade Peter Danielsson.
– När han skrev in sig vid universitetet i Rostock i Tyskland 1471, så uppgav han hatt han var från Hossmo.
Faktum är att Hemming Gadh var den första medeltidsmänniskan i vårt land som skrev en himla massa dokument.
– Medeltidens källmaterial är tunt – men han skrev en hel del. Vi ska inte överdriva – det handlar inte om buntvis med papper, men det är avsevärt mycket mer än vad andra människor skrev på den tiden.
Hemming Gadh hade för avsikt att bli en kyrkans man – och det hände något ytterst märkligt, med koppling till det religiösa, när han kom hem från studierna i mitten av 1470-talet.
Plötsligt drabbades han av en öronsjukdom – och på den här tiden fanns det ingen vård som kunde rädda honom.
Han insåg att han höll på att bli döv. Det var förstås en stor katastrof för honom. Han tog till alla möjliga och omöjliga huskurer – men inget fungerade. Hörseln blev bara sämre och sämre – och så småningom var han döv.
Blev döv men återfick hörseln
Då gjorde han något som medeltidsmänniskorna brukade göra när det inte fanns någon annan utväg. Han bad till ett helgon.
Och han bad till Heliga Birgittas dotter, Katarina. Problemet var bara att hon ännu inte hade hunnit bli helgonförklarad av påven (det blev hon längre fram).
– Men han bad till henne i alla fall. Och Katarina, eller vem det nu var, botade Hemming Gadh. När han vaknade, så hörde han igen. Han torgförde detta och blev därför kallad till riksdagen i Strängnäs 1477, berättade Peter Danielsson.
– Det var ingen riktig politisk riksdag – det var snarare en religiös riksdag. Här diskuterade man Heliga Birgittas helighet. Man diskuterade också dottern Katarinas helighet.
– En del var på mötet av politiska orsaker. De starkaste kom från släkten Sture. Uppenbarligen gjorde Hemming Gadh intryck på dem. Han var vältalig och snabb i tanken. Släktgruppen Sture bestämde sig för att Hemming Gadh var deras man. Ledaren, Sten Sture den äldre, plockade in honom bland sina rådgivare.
Från 1470-talet och framåt arbetade Hemming Gadh för Sture-släkten. Det var en gruppering som ville bryta loss Sverige från Kalmarunionen.
1481 dog den danske kungen, Kristian I. Men hans fru, drottningen Dorotea, fanns kvar – och hon gjorde livet surt för Sturarna. En man som hette Hans blev ny unionskung – men Dorotea hade politiska ambitioner och hon kämpade hårt för att få med sig den katolska kyrkan i kampen mot släkten Sture.
Så hamnade Hemming i Rom
– ”Hoppsan”, tänkte Sten Sture den äldre. ”Tänk om Doroteas budbärare nere i Rom är skickliga, vältaliga och förslagna. Då har jag en bannlysning över mig och Sverige som ett brev på posten”. Han bestämde sig därför för att skicka Hemming Gadh till Rom.
Alla ville ha påvens stöd i kampen mot sina politiska fiender. Hemming Gadh hade verkligen hamnat mitt i smeten. Här tog han tag i saker och ting på ett oerhört framgångsrikt sätt.
– Han gick i en stark politisk skola – och lärde sig att ett löfte är ett löfte – men det behöver inte hållas.
– Han fick också lära sig hur man, bokstavligt talat, giftmördar folk. Och han fick veta att det är bättre att förekomma än att förekommas – och så vidare, och så vidare…
Hemming Gadh, som talade både latin och italienska med tiden, blev en man att räkna med i Rom. Han bedrev dessutom vetenskapliga studier, vilket resulterade i en doktorsexamen.
Påven, som hette Alexander VI vid den här tiden, hade förtroende för honom, Han tillhörde ätten Borgia – och det var rena rama maffiafolket, berättade Peter Danielsson.
Dåtidens politik var inget teparty, påpekade han.
– Det var snarare en mycket brutal verklighet
Vänskapen med påven gjorde att Hemming Gadh knöts till det påvliga hovet och han utnämndes till påvlig kammarherre. Hans makt växte.
Och han använde makten i Sturarnas tjänst.
Skuldberget växte
– Men säg den saga som varar för evigt. Vi kan inte se att han hade några större inkomster. Skuldberget växte – och till sist – efter mellan tio och 15 år i Rom – var han tvungen att flytta hem till Sverige av ekonomiska skäl. Vi är nu framme vid sekelskiftet 1500.
– Nu ville Hemming Gadh ha ett lukrativt ämbete i Sverige. Och en port öppnades upp. Biskopen i Linköping dog vid sekelskiftet. Nu handlade det om att smida medan järnet var varmt. Det gällde att övertyga påven om att Hemming Gadh var bäst lämpad för det här uppdraget. Mellan skål och vägg sa han naturligtvis till påven att ”när jag är biskop i Linköping, så kan jag betala alla mina skulder”.
– Det passade påven. Men parallellt med det hade en annan man, biskopen Hans Brask, bespetsat sig på biskopsuppdraget i Linköpings stift. Det blev en kollision av sällan skådat slag.
Hans Brask drog det längsta strået.
– Hemming Gadh snubblade vid tröskeln, mer eller mindre. Han hade uppenbarligen lovat påven pengar för utnämningen. Men han hade inga pengar – och han kunde därför inte betala. Hemming Gadh hade dessutom en ekonomisk uppgörelse med Hans Brask, som var dålig som själve den för Hemming Gadh. De ägnade resten av sina liv åt att diskutera vem som var skyldig vem.
När det visade sig att Hemming Gadh inte kunde betala sin gamle vän i Rom, ja, vad hände då? Jo, påven bannlyste honom 1506.
Hemming Gadh fortsatte dock att gå in i maktkamper med liv och lust.
Och det visade sig att han hade en stor fallenhet för det militära.
– Var hade han lärt sig detta? Jo, i Rom. Han var inte sämre karl än att han kunde läsa in sig på krigsföringen som var modern då. Han hade framför allt läst in sig på den nya befästnings- och belägringskonsten.
Anföll Kalmar
– Han var en lysande militär, vilket han fick användning för redan 1503 – då han befann sig i de här trakterna. Han ledde styrkorna som släktgruppen Sture hade samlat ihop för att knäcka nyckeln till Sverige, nämligen Kalmar och Kalmar slott.
– Hemming Gadh var smart. Hans gamle herre, Sten Sture den äldre, dog. Vad gjorde Hemming Gadh då? Jo, han spred ut ett rykte om att riksföreståndaren Sture levde – men att han var svårt sjuk. Därför kunde ingen träffa honom. Sedan såg han till att hans nye herre blev vald. Det var en person som också ingick i Sturarnas släktkrets – denne man hette Svante Nilsson.
Svante Nilsson hade också förtroende för Hemming Gadh, som fick gå i täten för fler anfall mot Kalmar, 1504 och 1506.
– De som sårades i striderna vände sig till dåtidens absolut bästa sjukvård som gick att uppbringa. Nämligen klostret Kronobäck, utanför Mönsterås. Här har man gjort skelettfynd – och skeletten kommer med största sannolikhet från de här striderna nere i Kalmar.
– 1506 lyckades Hemming Gadh inta staden Kalmar – och bara det var en bedrift. Staden hade höga murar, och man ansåg att den var svårintaglig, men inte ointaglig. Men han gick på pumpen när det gällde slottet.
– ”Denne förbannade kåk”, sa Hemming Gadh om slottet vid ett tillfälle. Han lyckades inte knäcka slottet. Man kan diskutera varför. Ett av de stora problemen var logistiskt. Man fick inte fram tillräckligt med belägringsartilleri och resurser.
Och det var allmogen som skulle stå för leveranserna. Men bönderna i östra Småland var inte med på noterna, berättade Peter Danielsson.
– Och de var tillräckligt välbeväpnade för att Hemming Gadh inte skulle våga starta ett tvåfrontskrig.
– Då slog han en järnring runt Kalmar slott. Han tänkte helt enkelt svälta ut dem. Och sedan började han med ett ivrigt politiskt argumenterande. Han red från kyrkbacke till kyrkbacke, och från tingsplats till tingsplats, för att övertyga allmogen om att de skulle stödja den svenska saken.
– Hemming Gadh var egentligen den förste som började tala om Sverige som ett land. En nation. Ett rike. På ett plan uppfann han nationalismen. De sturska bönderna i östra delarna av Småland hade dock inget emot att tillhöra unionen.
Peter Danielsson sa så här om böndernas politiska uppfattning på 1500-talet:
– De sket högaktningsfullt i om kungen bodde i Stockholm eller i Köpenhamn. Det viktigaste var att herrarna befann sig så långt bort som möjligt.
Fick inte med sig bönderna
– Hemming Gadh var vältalig – men han fick inte med sig bönderna. Det var inte riktigt deras grej att följa påbud från överheten.
– Då drog han blixtsnabbt upp till Dalarna och försökte övertala den mycket stridslystna allmogen om att de skulle ställa upp för Sverige – och i stort sett marschera ner och knäcka Kalmar slott. Men inte heller där lyckades han.
Vältalighet fungerar ibland – men långt ifrån alltid, påpekade Peter Danielsson.
– Såväl allmogen i Småland, som allmogen i Dalarna, ställde sig krasst frågan: ”Vad har vi för nytta av detta?”. Och bönderna i de båda landskapen kom fram till att detta gynnade dem föga. De ville vänta och se och avvakta. De ville inte förhasta sig. Det här var egentligen de första riktigt stora politiska motgångarna för Hemming Gadh.
– Här fanns det inga människor som man kunde diskutera med. Det fanns framför allt ingen som man kunde lönnmörda för att få till en politisk lösning. Då hade det bara klivit fram en ny ledare för bönderna. Det gick inte förhandla med dem på ett internationellt sätt. Det fick Hemming Gadh lära sig.
Han misslyckades och blev bortplockad från uppdraget. Han var således inte med när Kalmar slott öppnade sina portar 1510.
– Han försökte gång på gång få igång kampen igen – men det gick trögt. Och mellan 1510 och1512 ökade Hans Brask trycket på Hemming Gadh. Uppgörelsen som de hade fungerade inte, det hade den aldrig gjort. Och nu fungerade den ännu sämre.
Skicklig agitator
– Hemming Gadh fick i alla fall ett nytt politiskt uppdrag. Han skickades till den tyska Hansan, som sammanträdde 1511. Uppgiften där var att få över Hansan på den svenska sidan. Han höll en stor oration på latin. Jag har läst översättningen – och det framgår att han var en skicklig agitator.
– Han var påläst och knäppte på de strängar som han visste gick hem. Trots det misslyckades han. Det blev inget av förhandlingarna och besluten i Lübeck. Han var ändå kvar under ett år och försökte påverka hanseaterna. Han drog dessutom på sig gigantiska skulder.
Vid årsskiftet 1511–1512 dog Svante Nilsson. Och han ersattes så småningom av en ny Sten Sture, Sten Sture den yngre.
Då hade tiden löpt iväg för Hemming Gadh. Han hade inte längre lika starkt politiskt inflytande. Sten Sture den yngre var ganska kallsinnig inför honom.
– Det klickade inte mellan dem, om vi ska använda en modern term. Med största sannolikhet rörde det sig om generationsskillnader. Sten Sture den yngre var den yngre. Han hade en annan politisk uppfattning och han trodde inte att denne gubbe i 60-årsåldern hade något att komma med.
Kontakterna med den nye riksföreståndaren var sporadiska. Hemming Gadh kunde knappt hålla sig uppdaterad om händelserna i maktens centrum. Det var han inte van vid.
Och en vacker dag klev den nye danske unionskungen Kristian II ut på den politiska scenen i Norden.
– En man som vi i svensk historia har valt att kalla Kristian Tyrann. Det uppstod ett förhandlingsläge. Unionsanhängarna i Sverige stödde unionskungen – och unionskungen inbjöd till en slags förhandling – och för att förhandlingen skulle fungera, så var det nödvändigt att svenskarna överlämnade ett par personer som gisslan till Kristian. En av de män som blev utsedda, ja, det var Hemming Gadh. Och en ung spoling – en frälseman vid namn Gustav Eriksson, som politiskt sett var en nolla vid den här tidpunkten.
Fånge ihop med Gustav Vasa
– De fördes till Danmark. De hade inte alls någon särskilt svår fångenskap. Men de hade ingen aning om vad som hade diskuterats. Uppenbarligen hade Hemming Gadh pratat ofta och länge med den unge frälsemannen från Uppland – Gustav Eriksson. Men de tillhörde olika generationer – och kanske hade de skilda politiska uppfattningar. Det vet vi inte.
– Så småningom avvek den unge adelsmannen. Och via Lübeck tog han sig sedermera tillbaka till Sverige.
Hemming Gadh blev under fångenskapen mer och mer isolerad, politiskt sett. Han satt inte på förstahandsinformation längre.
– Det var ju en baggis för Kristian II att se till att gubben inte fick tag i den informationen. Det var bara att låsa in honom och släppa honom med jämna mellanrum. Han fick bara brottstycken – och till sist visste han inte vilket ben han skulle stå på.
– Man kan också tänka sig att Hemming Gadh fick falska nyheter – desinformation. Med största sannolikhet var han politiskt desorienterad under fångenskapen i Danmark. Han var också övertygad om att Sten Sture den yngre hade glömt bort honom. Å andra sidan misstänkte Sten Sture den yngre att Hemming Gadh hade börjat arbeta för den danske kungen mer och mer.
När Hemming Gadh så småningom skulle göra en egen politisk bedömning, runt 1518-1519, menade han att fortsatt motstånd mot unionskungen Kristian var gagnlöst.
Hemming Gadh släpptes till sist och han kunde då återvända till Sverige. Och han fick uppdrag av unionskungen. Ett av dessa uppdrag gick ut på att säkra upp unionsväldet i den östra riksdelen, i Finland.
– Enligt myten överlämnade Kristian ett dokument till Hemming Gadh.
– Dokumentet var förseglat. Och han ångade inte upp dokumentet, vilket han alltid hade gjort tidigare. Hemming Gadh hamnade på ett ställe i Finland som heter Raseborg. Befälhavaren på Raseborg bröt dokumentet och läste upp en utrensningsplan för den östra riksdelen.
– ”Här är mina politiska motståndare, hugg huvudet av dem”, skrev Kristian. Längst ner, om alltihop stämmer, stod det att även Hemming Gadh skulle avrättas när det andra var avklarat.
– Och Hemming Gadh blev avrättad i Raseborg 1520. Enligt myten nådde hans huvud Raseborgsån – och trillade ner där och bildade en stor sten. Jag vet att det är sant – för jag har varit och tittat på den stenen.
Hemming Gadh var borta ur leken.
– Han föll på eget grepp.
– I mångt och mycket var han Vasatidens Gudfader. Men vi vet inte hur mycket han kunde påverka Gustav Eriksson.
– Hemming Gadh klarade sig så länge han satt på förstahandsinformation. När han förlorade initiativet och mötte en sådan man som Kristian II, så kolliderade medeltidsmänniskan med en renässansfurste, som verkligen kunde sin Machiavelli. Då hade Hemming Gadh skrivit under sin egen dödsdom.
En stor svaghet i livet, förutom kvinnor och vin, var hans slösaktiga leverne.
Det sägs, exempelvis, att han fick en summa pengar, som skulle gå till påven, för att snabba på det där med Katarinas helgonförklaring. Men det ska inte ha funnits några pengar kvar när han kom fram till påven.
– Han kunde en förskräcklig massa saker – men han var dålig på privatekonomi och statsekonomi. Han trodde att resurserna på något sätt var outsinliga. Vilket de inte var. Där hade han inget att lära Gustav Eriksson Vasa. Han blev sin egen läromästare. Och det kan ni gå in i källmaterialet och se att det var en kille som kunde handfasta saker.
– Det kunde även Hemming Gadh. Han kunde mycket om belägringskonst, exempelvis. Gustav Vasa var inte mycket till militär. Skulle man utbilda en armé, så slutade Gustav Vasa som kvartermästare. Det var han som räknade kängorna.
– Han var ingen stor militär. Gustav Eriksson Vasas stora grej låg hela tiden på planeringsstadiet. Sedan var han Sveriges förste kung som ägnade sig åt sitt yrke. Staten, det var han. Han satt uppe hela nätterna och jobbade 18 timmar per dygn. Han skrev allt med en liten pennstump, i skenet av ett rinnande stearinljus eller talgljus.
Gustav Vasa var tveklöst kolerisk och besvärlig på många sätt, påpekade Peter Danielsson.
– Men han var ingen hustrumördare. Nere i Europa sades det att han hade slagit ihjäl sin första hustru med en krycka. Det är med största sannolikhet inte sant.
– Men det är roligt att jämföra Gustav Vasa med Hemming Gadh.
– Hemming Gadh var väldigt mycket kvar i medeltiden – han trodde inte riktigt på nationalstaten förrän vid slutet av sitt liv. Gustav Vasa trodde på nationalstaten från dag ett. Sedan ska vi inte glömma bort att Vasa var expert på att skriva sin egen historia.
– Det vi framhåller än i dag, kommer från Gustav Vasas egen penna. Det är svårt att komma runt honom. Det är exempelvis inte säkert att han klev i land vid Stensö udde 31 maj 1520. Vi har ett bevis för detta – och det är en partsinlaga, Peder Svarts krönika. Den har Gustav Vasa själv dikterat.
Gustav Eriksson Vasa lade historien till rätta – men faktum är att han hade en hel del tur, konstaterade Peter Danielsson.
– Han fick hjälp av Kristian Tyrann, som utförde Stockholms blodbad. Där rensade man bort hela oppositionen.
– Sedan klev det fram en kille på 24 år. Det fanns ju hundratals grånackar framför Gustav Eriksson. Massor av människor som hette Sture skulle bli kungar före honom. Gustav Eriksson var ju en person i periferin. Men han kunde kliva fram tack vare blodbadet, där även hans far strök med.
– Man ska dessutom komma ihåg att ytterligare en person dök upp på scenen och gjorde gällande att han var av Sture-släkt. Vi pratar om daljunkerns uppror. Lars-Olof Larsson, professor i historia i Växjö, lyckades bevisa att daljunkern verkligen var av Sture-släkt.
Vad gjorde Gustav Vasa då?
– Jo, han såg till att den här stackars killen blev gripen i Rostock, där han avrättades. Så röjer man bort sina politiska motståndare.
– Det var en svallvåg från Kristian II:s blodbad som även sköljde över daljunkern. Sedan drog man ett svart streck över namnet. Vad hette daljunkern? Ja, det är ingen som vet det. Han omnämns bara i historien – resten är borta.
”Jättesmart”
– Man kunde inte mörka upproret – men man mörkade upprorsledarens namn, vilket var jättesmart.
– Ponera att Hemming Gadh hade fått leva. Med största sannolikhet hade Gustav Vasas och Hemming Gadhs politiska vägar korsats. Men jag är inte hundra på att de hela tiden hade hållit ihop. Vem hade då dragit det längsta strået? Gustav Eriksson. Jag är rätt så säker på det. Han var smartare, uthålligare och på ett sätt rävigare. Och man ska inte underskatta en uppländsk storbondeson. Allt lärde man sig inte vid kurian i Rom, sa Peter Danielsson.
TEXT
Peter A Rosén
FOTO
Pierre Stjernfeldt
Chefredaktör & ansvarig utgivare
