HOCKEYKRÖNIKA

Hvad vilja IK Oskarshamn?

För att travestera arbetarrörelsepionjären och agitatorn August Palm, som höll talet ”Hvad vilja Socialdemokraterna?” den 6 november 1881 – ett tal som anses vara starten på socialdemokratin i vårt land.

Kopplingen till Smålands vackraste boplats? Jo, han var gift med Johanna Hemmingsson, från Oskarshamn, och han höll sitt första tal i hustruns hemstad under pingsthelgen 1883.

Olof Palme (S) var – precis som August Palm – övertygad om att politik i första hand handlar om att ha viljan att göra skillnad.

– Politik är att vilja, sa han.

Att spela hockey är också att vilja, förstås.

Det måste finnas något mer än pengar som driver en. En passion. En glöd. Ett stort hjärta. Allt detta lyser, ärligt talat, med sin frånvaro pinsamt ofta när dagens IK Oskarshamn spelar grundseriematcher i SHL.

”Ut och visa lite k**”

– Ut och visa lite k**, som en av våra fantastiska fotbollstränare i Venaklubben SK Lojal skrek till oss i omklädningsrummet under en halvtidsvila på natursköna Ekensved en gång under de underbara pojklagsåren.

Om jag minns rätt så hade ungefär 90 procent av spelarna varit och festat i Folkets Park i Hultsfred kvällen/natten innan en match mot Silverdalens stolthet IF Hebe.

I gästernas omklädningsrum var det, om möjligt, ännu onyktrare.

Men efter en miserabel förstahalvlek ledde de faktiskt med något mål.

Med hjälp av mycket vatten, snus och en rejäl utskällning från tränarhåll skingrades dimmorna i de bakfulla hjärnorna.

Vi sprang ut och spelade för klubbmärket, för Venas stolthet, och körde över Hebe, utan några större problem, vill jag minnas.

Hockeyspelarna i IKO lider nog inte brist på vatten, snus och utskällningar.

Och inte fan super de tätt inpå matchdagarna.

Så vad är problemet?

”Det kan lätt bli så här när lejonparten av representationslaget består av en främlingslegion – ett antal legoknektar – som inte brinner för klubben och staden”

Peter A Rosén, reporter, krönikör och chefredaktör på Oskarshamns-Nytt

Jo, det kan lätt bli så här när lejonparten av representationslaget består av en främlingslegion – ett antal legoknektar – som inte brinner för klubben och staden.

Många spelar enbart för pengarna och bryr sig inte ett skit om degraderingsrisken.

Backen och uroskarshamnaren Oscar Engsund är nog den ende som skulle bli knäckt på riktigt om IKO ramlade ner i allsvenskan.

Och, ja, Jonas Engström, Johannes Salmonsson och någon till bryr sig nog också.

Jag befarar dock att resten lägger sitt huvudsakliga fokus på var de ska spela nästa säsong och hur stor lönen blir där.

Det gäller även tränarstaben.

”Vad vill du?”

”Vad vill du?”, frågade en chef på en tidning en gång.

Det är en förbannat relevant fråga.

– Tjäna så mycket pengar som möjligt, hade inte varit ett bra svar.

Jag svarade att jag vill belysa oegentligheter och orättvisor i samhället och makthavarnas påhitt utifrån ett underifrånperspektiv– och ge röst åt dem som inte alltid hörs, de individer och grupper som inte har lika mycket makt eller inflytande i samhället som von oben-människorna.

Lönen är, och var, tämligen oviktig för mig.

Bara jag har så att jag klarar mig. Mer behöver jag inte.

”I dag handlar toppidrotten nästan enbart om pengar, pengar, pengar – och pengar”

I dag handlar toppidrotten nästan enbart om pengar, pengar, pengar – och pengar.

Därför har jag också tappat större delen av mitt enorma idrottsintresse som jag hade när jag var ung.

Föddes 1976 och var följaktligen barn på 80-talet.

Då handlade det inte så förbannat mycket om spelarnas lönekuvert.

Det var Tommy Sandlins ”sossehockey” (laget före jaget) som vilade över stora delar av sporten. Det gällde även inom fotbollen (det var tack vare ett välfungerande kollektiv som IFK Göteborg spelade hem Uefacupen två gånger, 1982 och 1987, för att nämna ett par talande exempel i sammanhanget).

”Inga egon”

Då hette ishockeyns finrum elitserien och merparten av spelarna brann faktiskt för sitt lag. De hade hjärtat där. Jag tänker exempelvis på Håkan Södergren, Michael Thelvén och Jan Viktorsson i Djurgårdens IF – Patrik Carnbäck, Jörgen Pettersson, Peter Gustavsson och Niklas Andersson i Frölunda – och Anders Eldebrink i Södertälje SK, Mats Thelin i AIK, Dan Labraaten och Örjan Lindmark i Leksands IF, Tommy Samuelsson och Jan Ingman i Färjestad BK – med flera…

Det var lagspelare i första hand.

Inga egon.

”Därför var det också roligare att titta på ishockey förr i tiden”

Därför var det också roligare att titta på ishockey förr i tiden.

Jag saknar verkligen den utbredda klubbkänslan.

För spelare som Niklas Andersson och Patrik Carnbäck var det helt otänkbart att spela i något annat lag än Frölunda inom den svenska topphockeyn.

I dag är det inte ovanligt att spelare säljer sina tjänster till en handfull, och fler än det många gånger, klubbar i de blågula högstadivisionerna.

Nej, det är inte kul.

Det dödar intresset.

I alla fall mitt.

”Överkommersialiserat”

Det är överkommersialiserat och själlöst.

Och underhållningsvärdet ligger ofta på en mycket låg nivå.

Vad fan får vi för pengarna?

Som Leif Östling, tidigare vd för Scania och ordförande i Svenskt Näringsliv, sa för inte så länge sedan, i en diskussion om skatterna i Sverige.

Hockeypubliken i allmänhet, och Oskarshamnspubliken i synnerhet, ställer nog samma fråga.

”Var är stoltheten och det hårda arbetet?”

Framför allt efter torsdagskvällens bottennapp hemma mot Malmö, där ett till synes fullkomligt viljelöst IKO förlorade med hela 1–5.

Läge att betala tillbaka entrépengen?

– Någon jävla ordning ska det vara i ett parti, sa den gamle VPK-ledaren Carl-Henrik Hermansson.

För att travestera honom kan man säga att, ”ja, någon jävla ordning ska det vara i en hockeyklubb”.

Var är stoltheten och det hårda arbetet?

”Karlskrona 2.0”

Laget är på väg mot negativt kvalspel – och ytterst få verkar bry sig på riktigt.

Merparten av spelarna behöver inte följa med IKO ner i allsvenskan nästa säsong.

De får nya feta kontrakt på annat håll (i något eller några fall är det redan klart med ny klubb kommande säsong).

Huvudtränaren lär ju också lämna skeppet.

Och den ende oskarshamnaren i laget åker kanske tillbaka till Luleå, där han tidigare gjorde stor succé?

Ja, herregud, IKO kan mycket väl bli ett Karlskrona 2.0.

Hockeyettan och derbyn mot Vimmerby – och ”en get, en ko – en Vimmerbybo” – om ett par säsonger?

Tillbaka till 80- och 90-talen, i flera bemärkelser kanske?

Arkivfoto: Pierre Stjernfeldt