”Hon ställde sig upp i katedern och skrek PÖBEL!”

”Hon ställde sig upp i katedern och skrek PÖBEL!”

2021-08-14 Av av Thomas Wennerklint




LÖRDAGSKRÖNIKAN

Ansikten från förr.

I veckan har jag spenderat några härliga dagar hos min mor i Helsingborg utan barn.

Det har varit väldigt trevlig och mysigt och vi har kunnat göra saker och ting i vår egen takt utan att stressa.

Vi hälsade på min 90-åriga moster och min faster och farbror och dessutom hann vi med att träffa min ”storasyster”.

Ni som följt lördagstexterna vet att våra föräldrar känt varandra sedan 50-talet och att hon är tre månader och fem dagar äldre än mig.

”Ger energi”

Mycket trevliga möten har det varit.

Sådant ger energi.

Min mor och jag fortsatte också ”Projekt utrensning”.

Hon och jag går igenom garderober, skåp och lådor och källarutrymmen för att sortera ut sådant som ska behållas, saker som ska slängas och det som kan lämnas till Erikshjälpen eller Röda Korset.

Vi började för några år sedan och jag måste säga att min mor varit superduktig på att gallra bland saker, sedan ombesörjer jag mest transporterna när jag kommer till stan.

Tyvärr har vi ju fått ha ett lite ofrivilligt uppehåll på grund av pandemin, men efter den här veckans sortering är källaren i princip tom och jag har bra koll på vad som finns i lägenhetens olika utrymmen.

”Man kan hitta intressanta saker också när man sorterar. I en kista modell större i källaren låg mina skolsaker, alltså böcker, pärmar, stenciler och annat, från hela grundskoletiden…”

THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR

Man kan hitta intressanta saker också när man sorterar.

I en kista modell större i källaren låg mina skolsaker, alltså böcker, pärmar, stenciler, teckningar och annat, från hela grundskoletiden…

Det var en del.

När man ögnade igenom allt så kan man väl säga att skolan har förändrats en hel del sedan 70- och 80-talet.

Världen har också förändrats – det såg man i geografipärmen.

Med tanke på provresultateten var jag en riktig liten mönsterelev, men det är jag stolt över idag.

Uppsatser och teckningar hade dock inte åldrats med värdighet måste jag erkänna.

Jag behöll några få saker, men allt annat fick gå till de sälla jaktmarkerna.

Har de legat i den kistan orört i snart trettiofem år så är det inget jag har saknat.

I en pappkasse med fotoalbum som tillhört min farfar hittade vi mer intressanta saker.

Gamla klassfoton både från farfar och farmor.

Min farfar var född 1901 och på klassfotot har han nog inte fyllt tio än så kortet är riktigt gammalt. Det var en stor klass, bara pojkar, och en magister.

Farfar Carl i översta raden, näst längst till höger. Foto: Privat

Farmor är nog lite äldre på det klasskortet vi hittade och då bör det vara kanske i tidsperioden runt första världskrigets utbrott.

Farmor Dagmar, trea från vänster i översta raden. Foto: Privat

Det är verkligen roligt att se de här bilderna och det ger ett perspektiv och en ödmjukhet inför hur det var i svunna dar, hur folk hade det och hur vi har det nu.

När man dessutom lätt kan hitta bilder på hur det såg ut i gamla Helsingborg blir det än mer levande.

Där fanns också klassfoton från min pappas klasser och det jag har bild på här är nog taget i mitten av 40-taket eftersom han var född 1935.

Käcka gossar på bilden, en del med shorts och knästrumpor och en del med ”äppelknyckarbyxor”. Alla med prydligt kammade frisyrer.

Och längst bak två bistra magistrar.

”Min far Kjell är nummer tre från höger i tredje raden nerifrån”. Foto: Privat

Det fanns ju kort på min mor också. Det här är från hennes konfirmation i början av 50-talet. Hon ser så där nöjd ut tycker jag.

”Min mor Kerstin längst ner till höger”. Foto: Privat

Och massor med mer kort förstås, semesterbilder, festbilder. Jag känner igen en del personer, men jag skulle behövt namn till bilderna för att reda ut hur eller om jag är släkt med vissa av dem.

Mamma skulle skriva lite namn på de kort som hon kände igen. Annars går minnena förlorade. Det gör de förstås så småningom ändå, men de kan få leva kvar ett tag till.

”Det är en speciell känsla att titta på gamla kort”

Det är en speciell känsla att titta på gamla kort – något helt annat än att bläddra på mobilen.

Min semester, eller mitt lov som det egentligen är, lider mot sitt slut. På måndag återsamlas vi i personalen och måndagen efter kommer eleverna.

”Det har hänt mycket”

När jag tittade på de gamla skolkorten och minns lite vad mina föräldrar berättat om sin skolgång så tänkte jag återigen på hur förändrad skolan är.

Det har hänt mycket på hundra år.

Jag som har stannat kvar i skolans värld märker ju bara hur mycket som har förändrats sedan jag började arbeta som lärare 1995.

Disciplin och ordning är ju något som ofta diskuteras och där är det nog stora skillnader mot förr.

Lärarens auktoritet skulle ju icke ifrågasättas.

Ni minns väl alla Stig Järrel som den stränge läraren ”Caligula” i filmen ”Hets”.

Min pappa berättade en episod som utspelade sig när han gick i realskolan i början på femtiotalet och den ska ni få med er så här på lördagen.

”Blev inte glad”

Pappas klass hade en väldigt sträng lärarinna i tyska och hon gav dem alltid kopiösa mängder med läxor. När detta pågått ett tag så kom hela klassen en dag överens om att ”Nej, till imorgon gör ingen av oss läxan. Punkt.”

Sagt och gjort. När lärarinnan skulle förhöra läxan som hon förstod att ingen, absolut ingen, hade gjort det förväntade blev hon… inte glad.

”Slog pekpinnen i småbitar”

Hon ställde sig upp i katedern och slog pekpinnen i småbitar (klassisk lärargrej) samtidigt som hon skrek ”PÖBEL!” till klassen.

Så ska inte jag göra om jag blir sur på mina klasser…

Pappa var ordningsman i klassen så han fick gå till rektorn.

Lite förvånande så ställde sig rektorn på klassens sida så det blev inga reprimander.

Det kan ha varit pappas verbala förmåga som fixade biffen – eller de blå oskyldiga ögonen.

Nåja, nu lämnar vi historien och ser fram emot ett nytt läsår.

Ha en fortsatt bra helg!

/Thomas

Foto: Freepik (översta bilden)

Dela gärna artikeln: