Krönika: ”Kändisar från A- till D-laget har beklagat sig i sociala medier och kvällspressen”

2020-05-03 0 av Caroline Andersson



SÖNDAGSKRÖNIKAN

Den senaste veckan har det varit mycket skriverier om viruset som lamslagit vårt samhälle och vår planet. Inget konstigt där.

Men minst lika mycket har det skrivits om ett av allt att döma lika stort samhällsproblem: att så många nu får klara sig utan sina månatliga besök hos frisören.

Kändisar från A- till D-laget har beklagat sig i sociala medier och kvällspressen över uteblivna skönhetsbehandlingar och klippningar för att sedan visa upp resultatet av dessa katastrofer i bild.

Undertecknad har sedan länge levt i ”katastrofläge” när det handlar om skönhetsbehandlingar och klippningar. Jag har klippt och noppat hemma i badrummet sedan tonåren och endast i undantag unnat mig lyxen att bli ompysslad på salong.

Jag har tyvärr ända sedan tio-årsåldern haft en olycklig tendens att välja frisyr på impuls. inte utifrån ansiktsform eller mitt hårs egenskaper.

Vid tio års ålder hade jag blont hår som räckte ner till midjan. Varje morgon innan skolan tog jag plats på en köksstol och fick håret borstat och uppsatt av min mamma.

Jag minns inte idag vad som gav mig ingivelsen, men efter mycket tjat gav min mor efter och lät mig boka tid på en av byns frisersalonger. Från midjelångt till axellångt med lugg och så var min väg mot usla frisyrer påbörjad.

”Kände mig som en Hollywoodstjärna”

Får axellångt till kortklippt var steget inte långt. Därefter följde en period av permanentade längder och i åttonde klassen färgade jag håret med henna för första gången i mitt liv.

Jag gick från mörkblond till rödhårig på en halvtimme och kände mig som en Hollywoodstjärna från 50-talet. 80-talet gick över i 90-talet och jag drabbades av en olycklig förtjusning i frisyren på modet: pagen. Det finns tack och lov få bilder bevarade med mig i denna hemska frisyr. Man kunde ju hoppats att jag vaknat till sans efter detta och slutade experimentera med frisyrer och färger. Men, nej.

När 90-talet gick över i 00-talet gick min impulsivitet gällande mitt hår fullkomligt överstyr.

Hösten 2000 lämnade jag Bräkne-Hoby, där jag vuxit upp, för Dals Långed och en textilutbildning på Stenebyskolan. Vid flytten hade jag en missklädsam page med lugg, mörkbrun. Den byttes redan efter en dryg månad på min nya bostadsort mot en enkel kortklippt frisyr. Så långt allt väl. Men så en dag kom jag och några av mina nya klasskamrater att prata hårfärg och en av tjejerna säger att jag skulle passa som blond. Blond hade jag inte varit sedan barndomen, men det kanske vore något.

”Såg förfärlig ut”

Helgen kom och tanken på att testa tillvaron som blond växte sig starkare. En snabb tur till den lokala matbutiken senare var jag i full färd med att bleka mina bruna strån blonda. Tyvärr blev resultatet milt uttryckt en besvikelse. Det morotsgula lyfte fram det skära på mina kinder och jag såg förfärlig ut.

Måndag morgon kom och tanken på att visa upp mig i detta miserabla tillstånd tog emot. Jag svepte en sjal om håret och höll huvudet högt när jag med tunga steg gick till skolan. Nyfikenheten på vad jag dolde under sjalen var stor, men den här hemska färgen tänkte jag inte visa upp för någon.

Så äntligen kom lunchrasten och jag susade ner till affären, köpte en förpackning ljusbrun färg och sprang raka vägen hem till lägenheten. Huvudet under kranen, färgblandning i håret och ordningen återställd. När det ringde in igen efter rasten var mitt morotsgula hår ett minne blott.

Höstterminen tog slut och det var dags att åka hem för att fira jul. Under hösten hade ett nytt mode spridit sig bland de konstnärliga och kreativa tjejerna på skolan – tre millimeter stubb på skallen. Ni kan säkert räkna ut vad detta gav mig för idéer?

Väl hemma hos mina föräldrar började övertalningskampanjen och till slut gav min mamma med sig och plockade fram hundtrimmern. Trimmern hade vi kvar sedan min hund, en amerikansk cockerspaniel , gått bort. Nu användes den till att trimma min pappa när han behövde hyfsa till håret.

Hur det blev? Mjukt som sammet, men inte klädsamt. Än en gång hade jag låtit impulsiviteten ta kommandot över förnuftet. Håret fick växa ut och sedan dess har jag hållit mig till lite längre längder och nöjer mig med att växla mellan olika uppsatta frisyrer.

”Chefredaktören fick håret avrakat”

Min lust att klippa och ändra frisyr tar jag numer ut på hunden och sambon. Chefredaktören fick håret avrakat häromveckan och Nalle får pälsen trimmad med jämna mellanrum.

Så ett litet tips till er som inte kommer iväg till frissan såhär i virustider: prova något nytt, prova att vara helt och hållet dig själv.

Du kanske gillar dig själv mer än du tror.

TEXT

Caroline Andersson

caroline@oskarshamns-nytt.se