TISDAGSKRÖNIKAN

Klocka – ho bare går å går…

Den här krönikan är en uppföljning av föregående, vilket exemplifieras och försöker därmed förklara någon del av krocken landsbygd/stad.

”Vi måste årstidsanpassa våra liv för att överleva”

Wolter Stackelberg, krönikör

Vad är tid – egentligen?

Ett påhitt

Det är komplicerat och ytterst ett påhitt av oss människor för att hänga upp livet på något.

Vi som bor här uppe i norr påverkas mer av tiden än många andra platser på jorden.

Vi har våra årstider, långa och korta dagar samt en varierad väderlek. Vi måste årstidsanpassa våra liv för att överleva.

Låt oss ta en kort exposé över några nödvändigheter tidigare generationer alltid haft och nuvarande fortfarande har.

Under vintern måste vi lägga kraft och pengar på undanröjande av snö och is om det dagliga livet skall fungera – en helt onödig aktivitet, då vi vet att det kommer att försvinna av sig själv vad det lider.

När väl solen masar sig över horisonten på vårkanten skall det avverkas för brännved, förberedas inför vårbruk, släppas ut djur på bete, göra ved som skall torka och så det som skall skördas kommande höst.

Under sommaren kan vi pusta ut lite efter en hektisk vår, men vi har likväl sysslor som underhåll av byggnader, skötsel av djur, slåtter för vinterns foder, fiske och så lite njutning inför kommande höst.

”Alla har vi sysslor som måste bli klara innan vi går in i nästa årstid”

Hösten är hektisk med skörd, skogsarbete, jakt, fiske och förberedelser inför vintern som kommer tidigt eller sent – vi vet bara att den kommer.

Så där snurrar det på för en allt mindre andel av befolkningen.

Alla har vi sysslor som måste bli klara innan vi går in i nästa årstid.

Detta i motsats till människor som bor i områden där i stort sett varje dag är den andra lik.

Då minskar press och stress eftersom allt kan göras ”i morron”.

Då blir det inte lika mycket gjort.

För att få ihop allt det här har vi konstruerat ”tid” baserat på jordens rotation och därmed ljuset.

Alla kan naturligtvis inte ha ”sin” tid, vilket det skulle bli om man slaviskt följde jordrotationen.

För att göra det någorlunda hanterbart har vi hittat på ”tidszoner”, vilket alla är överens om och får väl sägas fungerar väl.

Vad vi än företar oss så snurrar alltid jorden runt sig själv och runt solen, något ingen/inget kan påverka.

Tre faser

Livstiden för den agrare kan delas in i tre faser – uppväxt, produktiv och retur.

Uppväxt och retur kan svårligen undvikas av någon, så det är inte mycket att orda om.

Den stora frågan är hur vi ser på den viktiga, produktiva, delen.

Den produktiva fasen för den som lever på/av sin jord är en sömlös övergång från uppväxt, via en ansvarsfas till en lika sömlös övergång mot retur och avveckling.

Den aktiva fasen är ett hårt arbete med massor av beslut.

Det fattas beslut baserade på allt från det som föregångarna fattat till en uppfattning om framtiden och vad de efterkommande har att förhålla sig till.

Kort innebär detta att man i den aktiva fasen skall se till så att det egna livet går ihop samtidigt som man skall ha efterträdarna i åtanke, vilket skogsbruket är ett bra exempel på.

Den aktive avverkar skog som företrädaren planterat och planterar så att efterträdaren kan få mat på bordet.

Politiken är inte konstruerad för att hantera dessa fakta.

Livet i våra demokratier delas in i mandatperioder som i sin tur kan delas in i två faser – för att generalisera lite.

”Den första halvan koncentreras på att kasta skit på företrädarna och den andra ägnas åt valfjäsk, för att vinna röster i kommande val”

Den första halvan koncentreras på att kasta skit på företrädarna och den andra ägnas åt valfjäsk, för att vinna röster i kommande val.

Hur man än beskriver det här finns det ingen demokrati på jorden som tar hand om den agrara människans livscykel.

Det är här vi som ägnar oss åt förvaltningen av vår landsbygd får problem.

Vi lever dagligen med verkligheten i beskrivningen ovan – emedan byråkraten lever i sin korta verklighet.

Detta ställer oftast till det för oss, då vi åläggs en massa som inte sällan bär nutidens kortsiktiga strömningar.

Vi kan få mark helt eller delvis konfiskerad eller något annat som begränsar sömlösheten mellan faserna uppväxt och retur.

Byråkraten kanske har pengar i några år för att tillskansa sig en skog som görs till reservat.

Hen har sällan pengar att sköta den långsiktigt, vilket kan vara till skada för grannar och kringboende.

”Får härja fritt”

Ett exempel är granbarkborren som får härja fritt i naturreservaten och sprida sig till intilliggande skogar.

Några andra exempel är vindkraften och vargen som har det gemensamma att det pådyvlas landsbygden utan att majoriteten av de som drabbas har bett om det.

Som ni säkert förstått vid det här laget har jag mina dubier om byråkratins förmåga att förvalta vår natur och den kultur som råder på landsbygden.

Jag tror mycket mer på den enskilde i den aktiva fasen än en byråkrati som svänger likt flaggan i vinden.

Visst finns det ansvarslösa och penningsugna markägare – men de har en försvinnande liten del av totalarealen i motsats till politiken/byråkratin som i ett penndrag kan förstöra oerhört stora landområden till förfång för de människor vars bopålar får sig en ordentlig törn.

Fortsättning följer.

Foto: Freepik