Krönika: Korpen flyger fortfarande

2020-02-13 0 av Thomas Wennerklint

För två veckor sedan skrev jag lite kring framtiden för breddidrotten och idrotten som folkrörelse.

Då kom jag att tänka på Korpen. Var kommer förresten det namnet egentligen ifrån?

Vi får börja med en liten historielektion, med hjälp av fakta från Korpens egen hemsida.

Korpen heter egentligen Korpen Svenska Motionsidrottsförbundet och har varit ett förbund inom Riksidrottsförbundet ända sedan 1976.

Men det började redan 1945, då Stockholms stadsfullmäktiges ordförande Carl Albert Andersson tog initiativ till att bilda Svenska Korporationsidrottsförbundet. Därav smeknamnet Korpen.

”Någonting att hoppas på”

Innan dess hade olika yrkesgrupper spelat mot varandra i olika lagidrotter. Poliser, brandmän, sotare och målare höll igång med matcher i bland annat fotboll och bandy. Men Carl Albert Andersson såg något annat, större och förenande i andra världskrigets elfte timme. ”Människor behöver en frisk kropp och någonting att hoppas på”, sa Carl Albert.

De kommande tre decennierna växte det snabbt fram flera motionsformer med Korpen som arrangör. Några exempel är cykelaktiviteten ”Kul på hjul” och motionskampanjen ”Spänst åt kvinnan”. På 1960-talet gjorde Korpen bredare motionssatsningar på familjemotion och pensionärsmotion, men framförallt blev Korpen ett sätt för företag att förbättra sin hälsa.

På 1980-talet exploderade motionsvågen med jogging, massor av olika typer av träningspass (vem minns inte Susanne Lanefelt och Gymping i TV) och självklart lagidrotter. Korpen fortsatte utvecklas och 1989 ändrades namnet till Korpen Svenska Motionsidrottsförbundet.

Hälsoboomen från 1980-talet har egentligen aldrig klingat av men den förändras och nu verkar det som att Korpen också gör det.

Min första personliga erfarenhet av korpen var i slutet av 80-talet när jag spelade några fotbollsmatcher. En klasskompis pappa hade ett företag med ett korplag som ibland behövde förstärkning.

”Hyfsad högerspringare”

Första matchen var mot brandkåren i Höganäs – ett tufft gäng sa de andra i laget och konstaterade att de aldrig hade slagit brandmännen.

Själv spelade jag då ungdomsfotboll i Helsingborgs IF och var väl en hyfsad högerspringare. Så jag körde hårt från början och lyckades göra tre baljor första tio minuterna. Laget var väldigt glada – det var inte brandmännen…

Därefter gjorde jag inte så mycket mer i den matchen. Så fort jag kom i närheten av bollen kom det 100 kg brandman ångandes och sparkade ner mig.

Klarade mig dock ifrån det hela med alla ben intakta och seger med 5–4.

Nästa gång jag kom in kontakt med Korpen var i början av 90-talet när jag pluggade på universitet i Linköping. Även i detta fall gällde det fotboll. Matcherna spelades på Korpvallen där det var full fart på elva sjumannaplaner ett par kvällar i veckan.

När jag kom dit första gången så stod det två ambulanser precis intill själva gräsplanerna.

”Har det hänt något?”

– Har det hänt något frågade jag?

– Nä, inte än… Men det brukar det göra, vi är alltid här…

Att se så många företagslag och kompisgäng, män och kvinnor (fast mest män) spela fotboll på en gång var fantastiskt – nivån var minst sagt skiftande – för att inte tala om formen och då menar jag både kroppsligt och fotbollsmässigt.

Korpen var liksom sista chansen för de som för länge sedan passerat zenit att glänsa lite, att göra om det där drömmålet man gjorde för tjugo år och tjugofem kilo sedan.

Det var upplagt för stukningar och bristningar när hjärnan ville mer än kroppen.

Och ingen ville förlora – absolut inte.

Runt sekelskiftet var jag också med i ett korplag från Mönsterås som spelade volleyboll i Kalmar. Oerhört roligt.

Lite mindre fysiskt men viljan att vinna var lika stor.

Den senaste och förmodligen sista kontakten med Korpen, i alla fall i form av fotboll, var i Oskarshamn. Laget hette Pressuppbådet och bestod som namnet antyder till stor del av journalister, företrädesvis sportnissar från de båda lokalblaskorna, samt lite annat trevligt folk som kände någon i laget. Jag halkade in där när jag började arbeta på sporten på Nyheterna som timvikarie.

Matcherna i korpserien spelades ute på Ernemar och man kände igen sig från tidigare möten med korpfotboll. Planerna, profilerna, den obefintliga uppvärmningen och spelet som lämnade massivt mycket övrigt att önska.

”Finlandsfärjan”

Tänkte passa på att nämna två profiler i laget, Conny ”Finlandsfärjan” Blomander – mittback som gett orden ”slow motion” ett ansikte, och Peter ”Vinnarskallen” Rosén (japp, Oskarshamns-Nytts chefredaktör) som INTE tyckte om att förlora. Det finns folk som hatar att förlora – och så finns det Peter.

Minns särskilt en gång när vi hade fått stryk och skulle tacka motståndarna för matchen. Då syntes inte Peter till. När vi spanade bort mot parkeringen tvärs över 11-mannaplanen kunde vi se en bildörr stängas hårt, varpå bilen körde iväg med lite för hög hastighet.

Själv ville jag gärna spela på topp, men fick till min förtret ofta dra på mig målvaktshandskarna eftersom jag var handbollsmålvakt. Det hjälpte inte att jag försökte förklara att det inte var i närheten av samma sak.

En match som jag minns spelade jag faktiskt ute, det var mot Tekniska kontoret. En kille sprang och skavde mig på hälsenorna hela matchen, men jag gnällde inte.

När jag sedan såg bollen ligga fri någon meter från mål, i och för sig med nämnda kille och motståndarmålvakten i vägen, vräkte jag mig fram och tryckte in bollen i mål. Alla i närheten for också i backen (jag är ingen liten kille), men jag gick på bollen vill jag påpeka.

Då blev det gnäll på hälseneskavaren. ”Aj, domarn – så får man inte göra.”

”Otekniska kontoret”

Domaren som var runt 80 bast och minst 25 meter därifrån, någonstans i närheten av mittcirkeln blåste frispark till Tekniska (OTEKNISKA) kontoret, varpå jag surade ur och sa några väl valda till motståndaren som bland annat handlade om att han kunde börja med fia utan knuff om han inte tålde lite fysisk kontakt.

Nåja, nog om det. Hur ser dagens Korpen ut?

Jag har letat lite och det verkar var otroligt olika på olika platser. I Oskarshamn verkar det just nu inte finnas någon verksamhet alls. På andra håll finns det gymnastik och lite tipspromenader som enda aktiviteter.

I Kalmar verkar det finnas innebandy som lagidrott, kanske lite innefotboll, men det verkar tveksamt eftersom det inte ser ut som det spelats några matcher i år. I Mönsterås finns inget kvar, men det fanns en del gymnastik/aerobicspass eller liknande för ett par år sedan.

Flyger på lägre höjd

Det som är helt säkert är att lagidrotterna minskat drastiskt eller helt försvunnit. Det finns kvar i några större städer med tradition och som så många gånger – eldsjälar. Det måste finna drivande personer.

Korpen flyger alltså fortfarande men på kanske lite lägre höjd och över lite andra områden.

Det som exploderade på 80-talet och var en stor grej på företag och kommunala verksamheter har krympt ihop och ersatts av annat.

Ännu en del av breddidrottandet i Sverige som förändrats under den senaste tiden.

Å andra sidan är det viktigaste att vi idrottar och sköter vår hälsa, om det nu är genom att skava andra på hälsenorna eller att gå långa skogspromenader (med eller utan tipskupong) spelar kanske inte så stor roll.

Har ni tips på Korpen-aktiviteter som jag missat! Hör gärna av er!

PS

För övrigt hörde jag att det för ett par år sedan anordnades en fotbollsturnering mellan olika avdelningar på ett stort företag i Mönsterås kommun.

Det blev bara en gång eftersom det hela tydligen slutade med två långtidssjukskrivningar och ett antal mindre blessyrer. Det blev för dyrt helt enkelt.

Idrott är tydligen inte bara nyttigt för kroppen…