KRÖNIKA
Vem ska jag tro på, tro på…?
Så skaldade, och sjöng, Di Leva för knappt 40 år sedan.
Tyvärr är denna, relativt enkla fråga, fortfarande högaktuell.
”Dagligen ställs gamla sanningar på huvudet, inte sällan efter det att många påtalat det felaktiga, blivit hånade och/eller deplattformerade – som det heter nu för tiden”
Wolter Stackelberg, krönikör
Dagligen ställs gamla ”sanningar” på huvudet, inte sällan efter det att många påtalat det felaktiga, blivit hånade och/eller ”deplattformerade” – som det heter nu för tiden.
”Helt förtvivlade”
Det är för de ”klickberoende” som blir helt förtvivlade om de hamnar i frysboxen för en stund.
Då är det bättre att jamsa med än att behöva stå för något.
Men vad är det som svajar?
Försvaret
Jag gjorde lumpen i KA, Kustartilleriet, i slutet av 70-talet.
Det började i Göteborg med honnör, marsch och annan grundläggande disciplin.
När vi väl skulle lära oss att skjuta kanon så var det med skrattretande gammaldags utrustning och stora kanoner som en gång suttit på gamla jagare. De var riktade västerut, indikerande att ”fienden” inte kommer därifrån.
Vi tränade eldledning mot färjan mellan Göteborg och Fredrikshavn, som stävade fram och åter i farleden mot Göteborg.
”Mitt i baren”
Ja, där satt den – mitt i baren, skojade vi.
Det var förvisso lärorikt samtidigt som det var absurt på något konstigt sätt.
Efter ett halvår blev det överflyttning till Sveriges ”framsida” – som vi säger härikring.
Där var det andra bullar.
Det hade investerats miljarder i försvaret av Stockholm, Gotland, Skåne och Norrlandskusten.
I James Bond-liknande anläggningar längst ut i havsbandet övade vi drygt ett halvår boendes i femvåningshus nedsprängda i berggrunden.
”Det var på riktigt!”
Det var på riktigt!
De var vända österut, där den ”lede FI” förväntades dyka upp i horisonten. Allt det där är borta.
Kanonerna nedtagna. Håligheterna där vi bodde, ledde eld och sköt kanon är igenfyllda sedan länge.
Skyddsområdet i Stockholms skärgård är avskaffat.
”Särintresse”
Försvaret kom att kallas ”särintresse” av en syltrygg som antagligen aldrig burit en uniformspersedel. Efter en kortare tids dvala slår vi upp våra ljusblå till en helt ny morgon.
Vi som är lite äldre vande oss vid ”Alliansfrihet i fred och Neutralitet i krig”. Ett mantra som vi tvingats tugga i oss under hela efterkrigstiden.
”Ryssland är som ett sånt där frö som ligger i skogen i väntan på skogsbrand, då blomman äntligen kan växa och visa sin prakt”
Ryssland är som ett sånt där frö som ligger i skogen i väntan på skogsbrand, då blomman äntligen kan växa och visa sin prakt. Ryssland är inget att lita på, en insikt vi haft i århundraden och surt fått erfara, att komma på det nu känns som att tugga om gammal gröt.
Men så plötsligt, likt en blixt från klar himmel, utan mellanliggande val, bestämmer historielösa opportunistiska politiker att vi skall gå med i Nato!
För oss något äldre har det aldrig funnits på kartan och det var minst sagt förvånande, åtminstone för mig.
Efter många år, nåja så många är det inte, utan att behöva tänka krigstanken får vi oss helt plötsligt till livs att vi kan hamna i krig.
Vi skall titta över alla belamrade skyddsrum, fylla sedan länge nedlagda beredskapslager och tänka över den personliga överlevnaden i händelse av invasion.
Innerst inne har jag inga problem, så borde det alltid vara.
”Tar till bössan direkt”
Jag tar till bössan direkt om jag blir tillsagd!
Men vad var det som hände?
Vem har kommit på allt det där, just nu?
Är det akut eller är det något annat bakom?
Jag vill inte på något sätt förringa försvarstanken.
Den borde vara ständigt närvarande och det var ett stort misstag att nedrusta till förmån för andra sociala experiment – men det måste kommuniceras, och implementeras, på ett sätt så att alla förstår.
Jag gör inte det. Tyvärr!
Därav den inledande frågan.
