Krönika: Tisdagskrönikan

Krönika: Tisdagskrönikan

2020-02-10 0 av Conny Blomander

TISDAGSKRÖNIKAN

14 matcher kvar och 42 poäng att spela om.

Fem poäng upp till Linköpings HC och slippa-negativt-slutspel. Det är den effekten, och kraven, jag förväntar mig av tränarbytet i förra veckan. En degradering till allsvenskan är ett misslyckande.

Jag är övertygad om att Håkan Åhlund hade dessa tankar och jag är lika övertygad om att nya tränarduon, Per-Erik Perra Johnsson och Jeff Jakobs med ”gamlingen” Fredrik Hallberg inte ens tänker i dessa banor.

Perra har ett gediget ryckte om sig att få lag att jobba som just ett lag, att framkalla en bra stämning och att inget är omöjligt.

Det finns olika sätt att fungera på som tränare. Det värsta fallet jag läst om är Torontos tränare, Mike Babcock. Hans taktik är tydligen att köra ner spelarnas självförtroende i botten istället för att hjälpa till att höja dem. Han har beskrivits av flera spelare som en mobbare.

Jag kommer ihåg när IKO värvade Tommy Salo som tränare 2009/2010. Tommy försökte köra NHL-stilen på träningar och matcher. Och han gjorde det helt öppet i båset så alla kunde se hur arg han var och hur han skrek åt vissa spelare.

Det höll givetvis inte. Spelarna var inte alls med på den militanta Navy Seals-stilen och prestationerna ute på isen blev därefter. Laget låg i botten.

Jag skrev en krönika i mitten av december 2009 och krävde att klubben skulle sparka Salo som tränare. Samma dag som krönikan publicerades fick IKO stryk av Bofors hemma, då Sam Hallam tränade Karlskogalaget.

Det blev en lite kaotisk presskonferens efter matchen då Salo hellre ville diskutera min krönika än själva matchen – medan Sam satt och tittade upp i taket.

Några dagar senare fick Salo sparken och ersattes av Lenny Eriksson. Lenny lyckades höja spelarna och laget klarade sig kvar genom att vinna den nedre kvalserien.

Det finns de som påstår att Håkan Åhlund mobbade vissa spelare. Personligen tror jag att det bara är skitsnack.

Men jag tror samtidigt att Åhlund och Perra är två helt olika tränartyper, på det mentala planet.

Är det någon som kan få laget att ge allt de kan för att försöka ta sig förbi Linköpings HC och upp till tredjeplatsen från slutet, så är det Perra.

Spelmässigt har IKO delvis haft för låga dippar i för många matcher. Tappat målöverlägen till förluster. IKO har också kunnat mäta sig med topplagen när de varit på topp i 60 minuter.

Det är just de där låga dipparna som jag tror den nya tränartrion, och de nytillkomna spelarna, kan höja.

Allt kommer givetvis inte att lossna på en gång, därför blir de närmaste matcherna intressanta att se och analysera.

Örebro borta i dag, tisdag. Malmö hemma på torsdag och Växjö hemma på lördag.

I sammanhanget ska jag inte glömma eller förringa IKO:s supporterklubbs insatser. Blue Front Support har varit fantastiska på att ställa upp för laget, både hemma och på bortamatcherna.

Det har gett spelarna en extra mental kick, som spelarna behöver lika mycket av i de 14 matcher som återstår i grundserien.

Givetvis kan säsongen bli längre.

Men det är inget jag funderar på just nu.

Jag vänder över till fotboll. Jag har inte sett Oskarshamns AIK live så mycket de senaste åren, sedan jag slutade på Nyheterna i slutet av 2013. Att jag missade att se dem förra säsongen är väl inget jag gråter över, men jag är glad att OAIK till slut lyckades kvala sig kvar i ettan. Det var ett måste för att fotbollen inte skulle rasa i Oskarshamn.

Vem kommer inte ihåg när Ola Petersson och Håkan Jägerbrink tog upp OAIK i ettan hösten 2013. Genomtrevlige Ola var glad som en hel orkester med spelemän. Men trots avancemang valde OAIK att byta ut både Ola och Håkan. Istället kom Henrik Larsson (inte den Henrik Larsson, från Helsingborg) som tränare. En tränare jag aldrig fick något förtroende för, och tydligen inte spelarna heller då han fick sparken i oktober 2016 och ersattes av IFK Oskarshamnsfostrade IFK Göteborgslegenden, Conny Karlsson.

Men den riktiga toppen kom när spelevinken, Janne Stahre, tog över och var på håret att föra upp OAIK till superettan.

Stahre valde att gå vidare och OAIK plockade in engelsmannen, John Allen, som huvudtränare förra säsongen – till råga på allt på ett tvåårskontrakt. Så inför kommande säsong satt OAIK med händerna, ekonomiskt, bakbundna.

OAIK har plockat in förre KFF-tränaren, Festim Pasho, som tränare och som tillsammans med tränaren, Agim Hasini, kanske förmår engelsmannen att lyssna på dem och slopa den destruktiva engelska modellen.

I lördags såg jag OAIK i en träningsmatch på Ernemar. Det var i sig mot division 3-laget Nybro IF och det slutade 5–1. Det som imponerade var det offensiva och konstruktiva spelet, det spelet som var som bortblåst förra säsongen. Defensivt spelade OAIK som när Stahre var tränare.

Så sensmoralen med denna krönika är att tränarna har en väsentligt större betydelse än vad många tror.

I övrigt säger jag grattis till mig själv.