KRÖNIKA

En resa i tiden…

Jag känner att förra krönikan, om Europaresan, lämnade lösa trådändar som borde nystas upp för att bringa klarhet.

Gifte sig med mjölkpigan

Vår resan började egentligen för mer än tvåhundra år sedan, närmare bestämt 1820 då min farfars farmors far, baronen Johan Carl Adelswärd, eller Jan-Carl som han kallades, och hans hustru Maria lämnade Åtvidaberg för en ”bildningsresa ut i Europa. Jan-Carl var excentrisk med en bakgrund fylld av, för den tiden, radikala idéer.

Han gifte sig med mjölkdejan Maria – vilket var i linje med hans radikalism och långt utanför det traditionella för den tidens herremän.

”De hade dessutom en son, född innan äktenskapet ingicks, vilket man kunde kosta på sig om man var stor och mäktig”

Wolter Stackelberg, krönikör

De hade dessutom en son, född innan äktenskapet ingicks, vilket man kunde kosta på sig om man var stor och mäktig.

Det var i första hand Maria som var föremål för ”bildningen” på resan vars mål var att träffa Jan-Carls bror Göran, som hade hamnat i nordöstra Frankrike efter att ha blivit tillfångatagen i ett slag mellan Sverige och Frankrike (Napoleon) i Stralsund 1807.

Kosan styrde mot Trelleborg, där man skulle ta båt till Tyskland för vidare färd mot Nancy.

Det tjorvade emellertid till sig i det att Maria blev fullständigt skräckslagen när hon såg havet.

”Det havet åker jag inte över!”

– Det havet åker jag inte över!

Sade hon.

– Nähä – då åker vi hem igen, sade den karismatiske maken (antagligen inte helt argumentationsfritt).

Sagt och gjort, de åkte hem och reorganiserade sig.

”Omtaget resulterade i att man bestämde sig för att ta sig till Frankrike genom att runda Östersjön – vilket än i våra dagar ter sig som minst sagt krångligt”

Omtaget resulterade i att man bestämde sig för att ta sig till Frankrike genom att runda Östersjön – vilket än i våra dagar ter sig som minst sagt krångligt.

För de flesta av oss moderna människor, som tycker att det är jobbigt att bara ta sig till en flygplats, antagligen helt uteslutet.

För en karismatisk man – van att bli åtlydd, som gett sig den på att ta sig till Frankrike med hänsyn till hustruns avoga inställning – fanns det bara ett alternativ.

I maj 1820 bar det iväg.

Med på resan var förutom familjen – Jan-Carl och Maria, deras son Seth, 7 år, och dottern Emerance, inte fullt ett år vid resans början – guvernant, kammarjungfru, kusk, jägare, doktor och resemarskalk.

Sällskapet reducerades under resans gång.

Var gravid

Som lök på resans lax för Marias del var hon gravid med min farfars farmor under hela resan.

Under resan förde resemarskalken dagbok.

Man kan säga att det är en drygt två hundra år gammal reseguide – skriven i en tid då det var tolv år sedan Sverige hade blivit av med Finland, som därmed blivit en självstyrande del av Ryssland.

Och det var mindre än sju år efter Napoleons slutgiltiga fall.

Vi har länge tänkt oss att göra om resan, baserat på dagboken, och kanske rent av dokumentera den i en film.

Det låter kul – till att börja med – men så snart man hamnar i praktikaliteter kommer insikten att resan måste göras två gånger, en research och en för själva dokumentationen.

Det gör inte projektet så klockrent som det framstod från början.

Å andra sidan finns det inget som hindrar att den görs i etapper.

Å andra sidan finns det ju inget som säger att en semester inte kan varvas med ”jobb” och nöje.

Vi bestämde oss för att börja från slutet med Nancy.

”Mycket vacker stad”

Nancy är en mycket vacker stad i nordöstra Frankrike, som vi inte hade någon kunskap om över huvud taget.

När jag berättade för ett av våra välberesta barn blev jag rättad, ”det måste vara Annecy du menar”.

Jag skulle tro att vi inte är helt ensamma om denna kunskapslucka.

Googla, så hittar ni.

Det gjorde vi – och ju mer vi läste, desto mer växte staden i våra medvetanden.

”Väl framme inser vi att vi har hamnat i en av Frankrikes pärlor!”

Väl framme inser vi att vi har hamnat i en av Frankrikes pärlor!

Staden är byggd runt ett stort fyrkantigt torg, som är omgivet av vackra byggnader.

Med på världsarvslistan

Torget är listat som ett av Unescos världsarvslista tillsammans med fler platser i staden.

Första uppdraget var att hitta hotellet som de anlände till den 14 februari 1822.

Vi antog att det låg på torget.

Vi antog också att det låg hyfsat nära broderns hem, då det i dagboken står antecknat att hans två söner kom förbi och fick se ett tumult vid hotellet med ett svenskt resesällskap (de hade anlänt någon dag tidigare än bokat).

Nu satt vi där i vårsolen med en kaffe på detta vackra torg och började lägga en plan för fortsatt arbete.

Först måste vi titta runt – såklart, sen skall vi ta reda på så mycket vi kan.

Medan hustrun fotodokumenterade gick jag till turistbyrån som är lokaliserad i ena hörnet av torget.

Ur en ung tjejs perspektiv på turistbyrån kommer det in en medelålders bonnlurk från Småland.

– Hello – I am from Sweden. Can you help me to find out something about my grandfathers, grandmother?

”En fågelholk hade varit mer kommunikativ, kan jag säga”

En fågelholk hade varit mer kommunikativ, kan jag säga.

Efter lite parlamenterande på en blandning av engelska (som hon talar dåligt) och taskig skolfranska (som jag talar dåligt) närmade vi oss trots allt någon form av pudelns kärna.

Det klarnade betydligt då hustru kom till hjälp.

Med hennes näst intill infödda franska enades vi om att gå till kommunarkivet lite senare på eftermiddagen då de öppnar.

Mer om det nästa gång.

Vad hittade vi där? Hur fortsatte resan?