LÖRDAGSKRÖNIKAN
Tjugofemårsfunderingar eller tjugofem års funderingar?
När terminen började i augusti blev jag uppvaktad av min arbetsgivare, Mönsterås kommun, eftersom jag då tillbringat 25 yrkesverksamma år som lärare på Mönsteråsgymnasiet/Komvux och även Parkskolan.
TJUGOFEM ÅR! Tja, man är ju ingen ”hoppjerka” direkt…
Smått otroligt
När jag började reflektera över detta faktum kändes det smått otroligt.
När jag klev in genom dörrarna på Mönstersågymnasiet första gången i augusti 1997 var jag 26 år gammal.
Knappt torr bakom öronen trots att jag jobbat två år på Västerviks gymnasium.
”Inte visste jag att jag skulle bli kvar så länge, men det är absolut inget jag ångrat”
THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR
Inte visste jag att jag skulle bli kvar så länge, men det är absolut inget jag ångrat – mycket tack vare alla härliga kollegor och ungdomar.
Jag har i princip alltid haft roligt på jobbet, även om alla jobb och yrken har sina bra och dåliga dagar.
Att arbeta med ungdomar är oerhört givande, men kan förstås också vara krävande och frustrerande många gånger.
Under åren har betygssystem och ämnesplaner förändrats och man får anpassa sig, hitta på nytt och testa nya pedagogiska grepp.
Tekniken går framåt
Samhället ändras förstås i samma takt, tekniken går framåt och eleverna påverkas såklart av detta.
För 25 år sedan hade inte alla elever en mobil i handen, sociala medier som Facebook och Twitter och Instagram fanns inte.
Man streamade inte serier till sin dator/mobil/TV till sent på nätterna.
Det var annorlunda än nu på många sätt.
Ibland har jag funderat på att byta yrke. Men till vad? Vad kan jag egentligen?
Fast för det allra mesta känner jag att det är det här jag SKA syssla med, det känns som att det var meningen att jag skulle hamna i skolans värld.
Kändes självklart
Att arbeta med människor kändes alltid självklart när jag skulle välja yrkesbana.
Så jag blir nog vid min läst, hoppas det är okej med alla framtida elever.
Så var det ju det här med gåvan från kommunen.
”Det är ju som alla vet inte en guldklocka längre, om det nu någonsin varit det”
Det är ju som alla vet inte en guldklocka längre, om det nu någonsin varit det.
Nu är det tio procent av ett prisbasbelopp, i år 4 830 riksdaler.
Man får en rekvisition och man får inte spendera kosingen på vad som helst. Det ska vara värdebeständigt.
Själv hade jag kunnat tänka mig att använda summan till mat eller diesel…
En cykel? Nja, jag har två bra cyklar redan.
En klocka? Hmm, det har jag ju också.
Mäkta nöjd
Det var inte så lätt att fundera ut något när allt kom omkring, så jag lade undan rekvisitionen. Tiden gick.
Men så blev jag påmind om att jag var tvungen att utnyttja rekvisitionen inom tre månader…
Samtidigt hade jag efter ett besök i guldaffären alltmer börjat bli sugen på att köpa mig en snygg klocka.
Så i veckan gjorde jag slag i saken och köpte upp alla pengarna.
Det blev en klocka och nu känner jag mig mäkta nöjd med mitt val.
Också lite skönt att ha det avklarat.
4 830 kronor för tjugofem år… Knappt tvåhundra per år om man slår ut det.
Men det är ju bara en ren bonus.
”Totalt sett har jag nu jobbat i över 27 år som lärare, det är mer än halva mitt liv…”
För att återknyta till rubriken så kan man verkligen fundera över vart tiden har tagit vägen.
Fast så är det väl alltid egentligen, det är inte förrän man börjar reflektera som man inser att åren passerat.
Totalt sett har jag nu jobbat i över 27 år som lärare, det är mer än halva mitt liv…
Konstigt ändå – jag känner mig ju fortfarande ung i sinnet, typ 25 kanske.
Kroppen är en annan sak.
Ta hand om er i helgen!
/Thomas
Foto: Peter A Rosén
