Smålands Robin Hood stal, bland annat, kyrksilvret i Döderhults kyrka och Vena kyrka. Han dömdes till döden ett par gånger om under sitt liv. Det här är berättelsen om den mytomspunne stortjuven Lifven – Samuel Johan Lif, som bodde i Lönneberga socken.

Oskarshamns-Nytt åkte till Mönsterås på söndagseftermiddagen – för att lyssna på Peter Danielssons föreläsning om Lifven. Det var Klubb Kultur som arrangerade.

Det ska sägas direkt – antikvarien och historieexperten Peter Danielsson, med rötterna i Mörlunda och Oskarshamn, är en exceptionellt skicklig berättare. Undertecknad skulle kunna lyssna på honom under en hel dag – i ett sträck – minst sagt.

ON:s reporter har, precis som det stora flertalet i våra trakter, hört talas om Lifven tack vare Hultsfredsbandet Lifvens (som hette Lifvens Vänner från början). Men jag, och många med mig, har gått omkring med ganska fragmentariska kunskaper när det kommer till personen Samuel Johan Lif. Nu vet jag, och cirka 30 personer till som var med på söndagsföreläsningen i Mönsterås, betydligt mer om den här verkligt intressanta människan. Tänk om en hade haft en tidsmaskin och kunde åka tillbaka och intervjua honom. Det hade varit något det…

Borrade sig in

Nåväl, låt oss börja med en av hans mest omtalade stölder. Det var år 1848 som han slog till mot kyrkan i Döderhult. 24-årige Lifven borrade sig in i en stor kista, som det proffs han var, och tog allt kyrksilver. Tre unga systrar, med efternamnet Rosengren, hjälpte honom. Enligt det efterföljande domstolsprotokollet tillhörde de det så kallade resandefolket – eller ”tattare”, som var den nedsättande benämningen på den här gruppen av människor under den aktuella tidsperioden. Systrarna ingick i det nätverk som Lifven hade i hemtrakterna kring Lönneberga. Han borrade sig in i kyrkan – och han borrade sig in i den stora, järnbeslagna kistan, där kyrksilvret fanns.

– Naturligtvis visade det sig att det inte var så förbaskat lätt för en före detta militär att förklara varför han hade fem silverstänger på sig när han greps.

– Han hade återvänt hem till Lönneberga – och tillsammans med släktingar till systrarna Rosengren skulle han smälta ner kyrksilvret från Döderhult. När polisen tog honom hade han en borr i sin väska.

Polisen tog med sig borren till kyrkan i Döderhult och det visade sig att den passade in perfekt i borrhålen som fanns där.

– ”Den här kan vi inte ha lös”, sade man. Lif blev naturligtvis lagförd och dömd. Man upptäckte dock en förmildrande omständighet.

– Lif ingick i ett nätverk med förhärdade brottslingar. Ekelund var en och en annan var en kusin till honom som hette Johan Ney. Men Lifven använde aldrig våld, vilket domstolen betecknade som en förmildrande omständighet. Han hotade med våld, men han använde det inte.

Trots detta hade han gjort sig känd som en förhärdad brottsling – och därför dömdes han till döden.

Var enda barnet

Låt oss backa bandet innan vi fortsätter framåt. Vem var Samuel Johan Lif? Jo, han föddes 1824 – i en knektfamilj i soldattorpet Bäckfall i Hässelby socken i Jönköpings län. Föräldrarna hette Anders Petter (som var soldat) och Katarina Lif (även hon var född i en knektfamilj). Samuel Johan var enda barnet – vilket var relativt ovanligt på den tiden, konstaterade Peter Danielsson.

– Roar man sig med att göra lite forskning bakåt i tiden i familjerna, så ser man att de var knektar eller ryttare. Man rörde sig alltid bland det militära småfolket. Någon stack iväg och blev korpral – men man hade ytterst sällan möjlighet att skaffa sig en egen gård. Oss emellan sagt, man kanske rentav hade blivit soldat därför att det var det enda alternativet som fanns, sa han.

Familjen Lif flyttade till grannsocknen Lönneberga när Johan Samuel var i 10-årsåldern. Peter Danielsson har läst husförhörslängderna, som visar att familjen hade det bra och fungerade på ett problemfritt sätt i samhället. Både mamman och pappan var läs- och skrivkunniga – och de begrep dessutom det de läste, som det står i noteringarna. Det intellektuella arvet fördes vidare till sonen, som var både läs- och skrivkunnig. Enligt husförhörslängderna gjorde han det ”innantill väl och utantill försvarligt”.

– Han fick gå i skolan. Skolsystemet var relativt välutbyggt.

”Odräglig löjtnant”

Vid 14 års ålder fick han börja jobba som en slags betjänt hos den gamle juristen Carl Jakob Drangel på Herrstorps säteri i Pelarne socken. Dranglarna var inte adliga – de tillhörde gruppen ofrälse ståndspersoner. När juristen dog ett år senare fick Samuel Johan jobb hos en av Drangels söner.

– Det var en rätt så odräglig löjtnant vid namn Carl Johan. Han hade mycket hyss för sig. Det var hästkapplöpningar, jakter, mycket alkohol och lösaktiga fruntimmer, med mera. Den unge pojken Lif hakade på. Han var med på husbondens festligheter.

Carl Johan Drangel gifte sig så småningom och flyttade till Döderhult. Han slog sig ned som arrendator på en relativt stor herrgård – Marieholm – i Döderhults socken. Numera ligger detta Marieholm inramat av bostadsområden på gränsen mellan Svalliden, Döderhult och Rödsle.

– I dag ser man knappt att det är en herrgård.

På Marieholm blev Samuel Johan degraderad till drängsysslorna. Han fick inte längre vara betjänt.

– Det här ledde uppenbarligen till någon slags konflikt – och egentligen inte mellan Drangel och pojken, utan snarare mellan Drangels hustru och Lif.

– En dag sa Lif upp sig på stående fot. Vad skulle han nu hitta på? Jo, han fick för sig att han skulle gå i förfädernas fotspår. Han skulle bli militär. Och han ville inte bli fotsoldat. Han ville bli det finaste man kunde bli i Småland – nämligen husar vid Smålands husarregemente i Eksjö.

Lifven blev antagen och genomgick den grundläggande militärutbildningen med bravur.

– Det var en baggis för honom. Han lärde sig rida enligt konstens alla regler. Han var, oss emellan sagt, en riktig karlakarl.

I samma veva träffade Lifven en kvinna – Sara Lena, som kom från Bellö socken. De gifte sig i november 1845 och paret blev, i slutet av samma år, föräldrar till ett gossebarn. Sonen döptes till Johan Stefanus.

– Men äktenskapet utvecklade sig i en negativ riktning. Lif var inte helt säker på att han var far till barnet. Det här gnagde på honom – och familjen hade det inte bra tillsammans.

– Sedan inträffade nästa katastrof. Deras lille son dog, endast ett halvår gammal. Dödsfallet slog in en kil mellan makarna. Det ledde fram till skilsmässa, men skilsmässan verkställdes aldrig.

”Det var hennes fel”

Parallellt med allt strul på hemmafronten hade Lifven gett sig in på brottets bana. Vid upprepade tillfällen under sitt liv lade han skulden för detta på hustrun.

Många år efter separationen sa han att ”det var hennes fel – det var hon som drev mig till detta”, enligt rättegångsprotokollen.

– Är det sant? Nja, kanske inte. Hon var förmodligen inte Guds bästa barn. Hon hamnade under återstoden av sitt liv i olyckliga omständigheter – och hon fick ett stort antal så kallade oäkta barn. Men hon stal inte.

– Det var ett mycket olyckligt kvinnoöde. Kanske var det bara bortförklaringar från Samuel Johan, för att rättfärdiga sin tjuvnad.

Lifven inledde sin brottskarriär som hälare. Det var andra tjuvar som lät sitt stöldgods kallna hemma hos honom, så att säga.

– Sedan förde han ut det på en skumraskmarknad. Han dök upp med diverse föremål, som han erbjöd olika människor. Han var alltid bra på att vaska fram vittnen som kunde vittna om att han hade kommit över de här sakerna på ett ärligt sätt.

– Pantauktioner var ett favoritargument. En del människor blev givetvis misstänksamma. Hur många pantauktioner höll man i Lönneberga, med omnejd, under ett år, egentligen? Och varför visste inte jag, som gästgivare, om att dessa pantauktioner hade hållits?

– En del drog öronen åt sig. Men Lif var en vältalig karl. Han var smord i käften, social och utåtriktad. Han lyckades övertala väldigt många människor. ”Ja, men, vi känner ju varandra”, sa han med ett brett leende – och han lyckades nästan alltid föra grejerna vidare på något sätt.

”Förbaskade klåpare”

Några personer inom hans tjuvnätverk begick dock en del misstag – och då insåg Lifven att nu var det dags att börja stjäla själv. Kumpanerna levererade för dåligt, helt enkelt.

– Framför allt var de ena förbaskade klåpare när det gällde att göra inbrott. Det var klumpedunsar som slog sönder en fönsterruta, halade sig in och rafsade ihop lite bröte. Sedan sprang de till skogs. Så kunde man ju inte göra.

– Hade man bestämt sig för att göra ett inbrott, så skulle man göra det otroligt grundligt. Och då gällde det ju också att sprida ut ett rykte om sig själv. Här kommer det en mästertjuv – och det spelar ingen roll hur många hänglås ni skaffar, jag knäcker dem i alla fall.

– Ryktet om att han var en duktig tjuv spreds. Och uppenbarligen, så vitt jag kan bedöma, så stämmer detta. Han borrade sig in. Han borrade upp gångjärn och menade att det skulle ske med lite finess. Hade han exempelvis borrat upp en dörr, så kunde han med små träpliggar sätta tillbaka dörren, spika fast den igen och sedan försvinna.

Lifven var väldigt grundlig, underströk Peter Danielsson.

– Hela huset skulle sökas igenom. Lifven hade en kumpan, en rätt så råbarkad figur som hette Ekelund. De hade gjort ett inbrott tillsammans – och då sa kumpanen att han skulle ta övervåningen och att Lifven fick ta undervåningen.

– ”Okej”, sa Lif. Efter några minuter kom kumpanen nerrusande och sa att det inte fanns något däruppe. ”Då byter vi”, sa Lifven. Han gick upp och kom tillbaka med en hel säck. Han var betydligt grundligare och mer systematisk.

– ”Var finns det fler saker att stjäla”, tänkte Lifven. ”Jo, i kyrkorna”.

Ryktet gick i tjuvnätverken. Det sades att en av de största silverskatterna fanns i kyrkan där Peter Danielsson konfirmerades 1981.

– Det var nämligen i Döderhults kyrka. ”Där har jag varit”, tänkte Lifven.

Vi har redan konstaterat att Lifven greps av polisen. Han fördes inför rätten och vid ett flertal tillfällen blev man tvungen att flytta honom mellan olika tingsplatser. Ibland ägde rättegångarna rum i Stranda härad, ibland i Aspelands härad och ibland i Östra härad och Jönköping.

– Ni vet ju hur det kan gå med fångtransporter. Rätt som det är, så ska någon pinka. Om vi skriver år 2017 eller 1850 har ingen betydelse. Är man då tillräckligt smal om handlederna, ja, då väntar man tills den pinknödige vakten har fått ner byxorna – och sedan drar man bara av sig handbojorna, hoppar och försvinner in i skogen.

”Kryp ner och sov vidare”

– Detta gjorde Lifven. Det ökade inte hans chanser, precis. Men han var utrustad med synnerligen goda nerver. Han och Ekelund gjorde ett inbrott – och då upptäckte de att husbonden och hans familj låg och sov.

– Och plötsligt vaknade de. Då gick Lif fram till sängkanten och sa: ”Kryp ner gott folk och sov vidare – Ekelund och jag är här, och om ni inte rör på er, så kommer absolut inget att hända”. Bönderna låg under täcket och skakade av rädsla. Då sa Lif till Ekelund: ”Du är väl hungrig?”. ”Ja”, svarade Ekelund.

Lif och Ekelund satte sig och åt i lugn och ro innan de genomförde stölden.

– Bokstavligt talat var hela samhället indränkt i alkohol under den här tiden. Även Johan Samuel Lif drack sprit – men han var alltid försiktig. Och han var alltid försiktig med mängden. Ett par supar till maten var det ingen som reflekterade över. Brödet till maten kanske var lite grönfläckigt – och, ja, då var man tvungen att ta sig ett par supar för att få ner det.

– Men det var, i stort sett, bara hemma i Lönneberga som Lifven söp sig berusad. Han gjorde dock ett avsteg under en av sina stöldturnéer. Det var i Långemåla. Där söp han till det.

Lifven rök ihop med en dräng, som hade fattat vem han var.

Skar sönder ansiktet

– ”Här kan jag göra mig en ordentlig hacka – jag ska bli den som griper Lifven”, tänkte drängen. Och det blev världens råkurr. Lifven slogs för sitt liv. Drängen var stor och stark och helt plötsligt gjorde Lifven något som han aldrig hade gjort tidigare.

– Han halade fram en jättestor kniv och skar sönder ansiktet på drängen, för att kunna komma ifrån det hela.

Under en rättegång längre fram, så användes detta mot Lifven.

Han fick en ny dödsdom.

– Lifven sa att det hände på grund av alkoholen. Han hävdade att han hade varit berusad och att han därför inte visste vad han gjorde. Han visade alltså en otroligt stor ånger inför det här. Nu befinner vi oss i början av 1850-talet. Lifven fördes ner till Kalmar.

Ekelund var också där – och de lyckades få kontakt med en kvinna i Kalmar (det är oklart hur det gick till).

– Det handlade om ”det liderliga stycket” Johanna Winqvist”. Lif och Ekelund satt inlåsta i fängelset och lyckades ändå lära känna en kvinna på stan.

– Hon försåg dem med diverse saker. Det var ingen sinekur att sitta i fängelset i Kalmar i början av 1850-talet. Lif och Ekelund ägnade sig åt borstbinderi. Båda två utvecklade en stor skicklighet, med ett extra plus för Lifven. Han gjorde extra fina borstar.

Materialet till dessa borstar ska ha levererats i säckar. Och det var uppenbarligen denna Johanna Winqvist som bar dit materialet och höll dem sysselsatta. En fångvaktare, med efternamnet Dahlqvist, var också involverad i borsttillverkningen. Enligt noteringarna ska det ha varit en hygglig karl.

Flydde från fängelset

– Vid åtminstone ett par tillfällen lät han Johanna komma in i fängelset utan att säckarna visiterades. En dag gjorde Ekelund och Lif ett utbrytningsförsök. Helt plötsligt hade de en möjlighet att ta sig upp ett par våningar. Där fanns det ett gallerlöst fönster i en stor kökslokal.

– I köket stod det en piga. Hon blev naturligtvis skräckslagen. Lif talade till henne mycket vänligt och sa: ”Ta det lugnt, så kommer ingenting att hända”. Ekelund var lite mer skärrad och gapade och skrek till pigan.

Fönstret sparkades upp och ut ur en säck, på känt manér, halade duon fram ett antal filtar som var ihopknutna. I änden på en av filtarna hade man en tvärslå. Alltihop skickades ut genom fönstret och sedan sade man till pigan att hon skulle hålla klaffen.

Ekelund och Lif klättrade ut och hoppade ner på backen.

– Pigan gallskrek så att det hördes över hela Kalmar. Ekelund och Lif försvann ut på landsbygden. Lif satte kurs mot Bäckebo socken. Där hade han gamla kontakter, eller byggde han ett nytt nätverk med kontakter. Där fick han i alla fall kontakt med en kvinna, som hette Kristina Vilhelmina.

– Ingen vet varifrån hon kom. Hon fanns i Bäckebo och han sökte upp henne. Han gömde sig hos henne. Så småningom fick de ett barn tillsammans – och detta barn levde långt in på 1900-talet och dog 1931 i Södertälje, vill jag minnas.

Enligt olika protokoll var Kristina Vilhelmina Lifvens stora kärlek.

– Men han kunde inte gifta sig med henne. Han var redan gift med Sara Lena. Skilsmässan hade fortfarande, 15 år senare, inte gått igenom.

– Att vara på flykt är kostsamt – Lifven greps igen, relativt omgående. Han fördes till Kalmar – och nu ansåg man att han var så pass farlig att man inte längre ville ha honom i Kalmar.

– I en vända skickades han till Jönköping. Han skickades så småningom ner till Karlskrona.

Rymde igen

1857 rymde han igen. I stort sett gick det till på samma sätt som första gången. Han skaffade fram ett rep, han lokaliserade ett gallerlöst fönster och vräkte sig ut – och försvann iväg till Bäckebo.

Lifvens plan var att leta upp undangömt stöldgods. Det lyckades han med. En del saker var dock förstörda.

– Han hade, bland annat, stulit gevär på Hultsfreds slätt. Det visade sig att de var upprostade. Men andra varor var välbehållna.

Lifven satte kurs mot Stockholm, där han greps. Den här gången bestämdes det att han skulle dömas till döden.

– Men i precis sista stund blev Lifven benådad. Han flyttades mellan olika fängelser. Ibland satt han i Karlskrona, ibland i Jönköping, ibland i Varberg och ibland i Kalmar. Och det var inget man gladde sig åt i Kalmar,

– Lifven rymde dock inte fler gånger. Han var så pass övervakad. Och han var, framför allt, slagen i bojor. Under fängelsetiden hade han en kätting som i princip band ihop benen på honom, och gick upp över kroppen och band ihop händerna på honom. Dessutom hade han halsjärn på sig.

– Det togs bara bort på nätterna, för att han skulle kunna sova.

Bättre att bli avrättad?

Åren gick och Lifven började inse att allt var hopplöst.

– Kanske hade det varit bättre att bli avrättad. Han rättade in sig i ledet, men markerade alltid en självständig ställning gentemot fängelseledningen och gentemot de andra fångarna. De övriga fångarna ville nämligen ha honom som en slags talesman. Men det var han över huvud taget inte intresserad av.

Lifven ägnade sin fängelsetid åt borstbinderi och träsniderier.

– Han blev bara skickligare, skickligare och skickligare.

– Stödet från det som vi skulle kunna kalla allmänheten var svagt. Ingen ute i samhället var beredd att ställa upp för Lif. Men i slutet av 1860-talet vaknade tankegången om att faktiskt hjälpa honom.

– Det var hemsocknen Lönneberga som skickade in ett antal nådeansökningar. De avslogs. Fler skrevs och man lyfte fram att han på grund av olyckliga omständigheter hamnat på brottets bana. ”Har han inte nu förtjänat att bli frisläppt?”, undrade hemsocknen.

Staten var dock obeveklig.

– Men trägen vinner. 1874 frigavs den livstidsdömde fästningsfången Samuel Johan Lif, som då var 50 år gammal. Han hade tillbringat stora delar av sitt liv bakom lås och bom – eller på rymmen.

Vart tog han vägen? Jo, hem till Lönneberga. Han lämnade Kalmar och satte kurs mot hemsocknen.

– När han kom ut var världen helt förändrad. Vi hade fått igång en kommunikationsrevolution. Det kan faktiskt vara så att Lifven gick från Kalmar till Oskarshamn, för att sedan ta tåget till Målilla, där han klev av och gick över skogen upp till Lönneberga.

– Lifven hade fått lite pengar när han frigavs, men de hade nog inte räckt till en tågbiljett mellan Oskarshamn och Målilla.

Uppskattad hos småfolket

Lifven återvände i alla fall till Lönneberga på något sätt – och han bosatte sig i diverse backstugor.

– Han hade det väl inte så förfärligt lätt. Han sålde borstar och gjorde träsniderier. Bland småfolket var han en uppskattad middagsgäst. Han var något av en underhållare. Han hade sett världen och han visste hur en slipsten skulle dras.

– Han befann sig i småfolkets centrum. Åren gick – och när han i mitten av 1880-talet behövde en ny bostad, så frågade fattigvården i socknen om herr Lif kunde tänka sig att åka till Amerika. ”Nej, det vill jag inte – och jag har inga pengar”, svarade Lif.

– Tanken gnagde hos fattigvården. De visste att han slöjdade lite grand och att han sålde borstar och gick hos folk och fick ett mål mat och berättade en historia. Han stal inget längre – men han var ändå ett orosmoment.

Lifven hade släktingar i USA. I den vittförgrenade kusinskaran, bland ”Neyarna”, fanns det flera stycken som hade utvandrat.

Fick 50 kronor

– Det hade gått bra för dem. De hade lämnat sitt svenska förflutna bakom sig och hamnat i Topeka i Kansas, mitt i vilda västern. Och 1889 bestämde fattigvårdsstyrelsen i Lönneberga socken att man skulle bevilja före detta fästningsfången Samuel Johan Lif ett kontantbidrag på 50 kronor, så att han kunde åka till USA.

– De ville bli av med honom, helt enkelt. Han var 65 år gammal, han hade inte världens bästa rykte – och man såg ett presumtivt fattighjon som man skulle få försörja till döddagar. Det verkade ju dessutom vara en seglivad rackare. Tänk om han hade blivit 90 år – då hade socknen blivit tvungen att försörja honom i 25 år till. Det här var bara ett sätt för socknen att bli av med ett bekymmer.

– Men riktigt så enkelt var det inte. Någon i USA var tvungen att lova att de skulle ta hand om gubben.

Och det fanns släktingar som ville hjälpa honom.

– Lifven tog ut flyttbetyg. Det var inte så lysande, så det pappret knycklade han nog ner i fickan och han visade det nog aldrig för någon. Han tog sig till Göteborg. Därifrån åkte han till Liverpool – och därifrån till New York.

Det tog ungefär tio dygn.

Från New York gick resan till Topeka i Kansas. En man i 65-årsåldern klev av tåget – och där mötte han en av sina kusiner.

John Lif

– Hon hade en liten farm strax utanför Topeka. Hon hjälpte uppenbarligen sin kusin på något sätt. I mitten av 1890-talet fanns Lifven med i en folkräkning i USA. Där uppgavs det att en John Lif ägde en liten farm. Den huvudsakliga sysselsättningen var att binda borstar och snida träfigurer.

Enligt noteringarna kunde han prata engelska – och det stod även att han tillhörde den lokala, svenska lutherska församlingen.

– Han var en kyrkobesökare, helt enkelt. Vid nästa folkräkning så var det tveksamt om Lifven var i livet. Ska man ge sig på en sammanfattning, så slutar alltså före detta husaren, före detta livstidsfången, med åtminstone två dödsdomar hängande över sig, sitt liv cirka år 1900, som en påfallande respekterad medborgare någonstans strax utanför staden Topeka i Kansas.

Det var en fruktansvärd värld att leva i. Tänk er själva. Han kom till Topeka och han hade i stort sett inte med sig någonting, mer än kläderna på kroppen. Han var en gammal gubbe, men han lyckades ändå etablera sig. Han behövde inte stjäla i USA. Det var ett helt annat samhälle. Tänk om han hade fått de här möjligheterna 1840. Då hade han kunnat få ett helt annat liv.

– Det var de tragiska livsomständigheterna – med fattigdom, alkohol och brist på jobb – som drev fram tjuvlivet. Sedan var han en man som alltid stal från de rika. När jag berättade om honom för min son innan jag skulle hit och prata, så sa han att ”Lifven är ju som Robin Hood”. Och, ja, det var han, fastslog Peter Danielsson.

– Det var åtminstone den bilden han ville förmedla av sig själv. Han stal från de rika – och därför blev han fruktad bland dem som hade någonting. Staten ansåg att han var farlig – och det var inte för att han skulle kunna vara våldsam, utan för att han var intelligent, kontrollerad och djärv.

Stal inte från de fattiga

– Han var småfolkets stora hjälte. Han stal aldrig någonting från någon fattig person. Det finns en berättelse om honom. Han kom och gick med en rejäl säck med stöldgods på ryggen. Han stötte på en gammal tjuvkompis i skogarna kring Lönneberga. Tjuvkompisen hette Westerström.

Denne Westerström hade mycket på sitt samvete, men han var en dålig tjuv. Därför var han utblottad.

– Då sa Lifven: ”Du ska få lite av mig här, så att du åtminstone reder dig fram till vårkanten”. De delade upp bytet och sedan försvann de åt varsitt håll.

– I berättelsen om fattigstugan skrev Albert Engström om en tjuv som hette Stolpe. Lifven var förebilden till denne Stolpe. När Astrid Lindgren skrev om tjuvar, så blev det Lif och Levander.

– Och när man bortåt Vena-, Hultsfreds- och Vimmerbyhållet skulle ha riktigt roligt någon gång – ja, då satte man ihop ett musikband som fick heta Lifvens Vänner (det heter Lifvens numera). Att de fick vara med på Hultsfredsfestivalen gjorde inte saken sämre. Det finns alltså fortfarande kopplingar bakåt i tiden till denne mytomspunne Lifven.

Hur många kyrksilverstölder var han inblandad i?

– Åtminstone tre. I Lönneberga fick han hjälp av prästen.

Stämmer det att han gav till de fattiga?

– De fattiga ingick i hans nätverk. Så, ja, det får man nog tänka sig. Han gjorde det klassiska. Nils Dacke gjorde likadant när hans resa var över. Han gömde sig i skogarna neråt Vissefjärda. Människor drar sig tillbaka till platser där de tror att de kommer att känna sig trygga. Det är så vi gör i sådana situationer.

– En del som var hederliga och fattiga ville inte ha med Lifven att göra. Men en del var alltid i gränslandet. Och det kanske var så att de hade hjälpt Lifven någon gång – och det glömde han inte. Det var värt ett par brödkakor.

Så Lifven blev aldrig rik på sina stöldräder – inte ens under någon kortare period?

– Nej, han stal för att kunna överleva. Härtill var han nödd och tvungen. På många sätt var det ett djupt sorgligt levnadsöde.

Kan något av Lifvens stöldgods fortfarande finnas nergrävt någonstans?

– Mycket tveksamt, svarade Peter Danielsson, som tycker att Lifven förtjänar att bli hyllad med en rejäl film. – Kanske borde man även lyfta upp honom i kulturhistoriska sammanhang. En ”Lifvens vandringsled” vore kanske något.