Lördagskrönikan: ”Se den nakna sanningen i vitögat”

Lördagskrönikan: ”Se den nakna sanningen i vitögat”

2021-05-08 0 av Thomas Wennerklint



LÖRDAGSKRÖNIKAN

Ni missade väl inte förra veckans turbulens kring Sveriges resultat i den senaste Pisaundersökningen från 2018.

Resultaten var goda nyheter eftersom de hade förbättrats i alla tre ämnen man mäter, läsning, matematik och naturvetenskap, jämfört med 2015.

När resultatet presenterades i december 2019 var Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson mäkta nöjd och utbildningsminister Anna Ekström (S) twittrade om en ”glädjens dag för lärare, elever och svensk skola”.

Moderaternas skolpolitiska talesperson Kristina Axén Olin var inte lika nöjd.

”Svårt att känna glädje”

– Det är svårt att känna glädje när mer än elva procent av eleverna tagits bort på grund av för dåliga kunskaper i svenska.

Det var högst andel av alla länder, och långt över gränsen på fem procent. Skolverket förklarade detta med att Sverige tagit emot väldigt många unga som inte hunnit lära sig svenska och påpekade att OECD accepterat den höga andelen.

Men senare framkom att skolor plockat bort en större andel elever med bristande kunskaper i svenska än vad det fanns nyanlända 15-åringar i svensk skola vid provtillfället.

Skolverket hade dessutom gjort felberäkningar i sitt försök att kartlägga problemets omfattning. Även elever födda i Sverige eller som gått i svensk skola i över ett år kunde ha tagits bort på grund av bristande språkkunskaper.

Diskussionen handlar ju nu om att den bild som resultaten visar inte överensstämmer med hur det faktiskt ser ut med elevernas kunskaper.

Det är ju självklart att siffrorna ser bättre ut om du tar bort den del av underlaget som förmodligen skulle prestera de lägsta resultaten.

”Det var ju inte heller oväntat att detta skulle utmynna i en politisk debatt där de olika partierna kan kasta skit på varandra”

THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR

Det var ju inte heller oväntat att detta skulle utmynna i en politisk debatt där de olika partierna kan kasta skit på varandra.

Varför har man då gjort detta?

Är det skolorna i sig som vill ge sken av att ha en bättre måluppfyllelse än de egentligen har?

Vill man skydda eleverna, alltså de som med största säkerhet skulle misslyckats kapitalt på proven?

Eller, hemska tanke, vill man försöka mörka de problem som finns i svensk skola av idag?

Oavsett så finns det ingen som tjänar på att siffror friseras på det här sättet.

Det är naturligtvis bäst att se den nakna, osminkade sanningen i vitögat och istället försöka göra någonting åt problemen som finns.

För problem och utmaningar, det finns det i svensk skola av idag.

”Ingen hemlighet”

När man arbetar i skolans värld så ser man hur mycket språket betyder och vilka begränsningar ett dåligt språk ger. Det är ju ingen hemlighet att det under de senaste åren, från 2015, tillkommit väldigt många barn och ungdomar i svenska skola med annat modersmål än svenska.

Det är fakta.

Fakta är också att man i undersökningar kommit fram till att det tar många år att lära sig ett ordentligt ”skolspråk”, alltså ett språk så att du på ett bra sätt kan tillgodogöra dig undervisningen i alla ämnen.

Problemen är ju att barnen ska in i klass så fort som möjligt och då sker detta naturligtvis efter ålder.

Desto yngre du är ju större möjligheter har du att få en bra total skolgång eftersom du då har längre tid på dig att lära dig språket.

”De som är i högstadieålder har det tufft. Visst satsas det på extra undervisning i svenska, mer eller mindre beroende på i vilken skola eller kommun det handlar om – det är ju en ekonomisk fråga”

De som är i högstadieålder har det tufft.

Visst satsas det på extra undervisning i svenska, mer eller mindre beroende på i vilken skola eller kommun det handlar om – det är ju en ekonomisk fråga.

Oavsett om man får mycket eller lite förstärkning i svenska så har de nyanlända eleverna det oerhört tufft i alla de andra ämnena.

Själv har jag ju kemi och biologi på högstadiet och där dyker det ibland upp elever i årskurs 9 som ska vara med på NO-lektioner, men som inte läst ämnena tidigare för att de då inte haft tillräckliga språkkunskaper.

Det har de oftast inte sista året heller, men de ska sitta med i klassrummet, med anpassade uppgifter, men de kan inte nå ett godkänt betyg.

Betyg ska sättas, om eleven inte har mycket frånvaro – och betyget blir förstås F – underkänt.

”Blir uppgivna”

Högstadierna har många elever som man vet inte når gymnasiebehörighet, en del kämpar stenhårt men hinner inte med, andra blir uppgivna.

Några får godkända betyg som de kanske inte skulle haft och det är ju inte bättre.

Sedan ska vi ju inte förglömma att en del är fantastiska på att ta till sig språket och klarar sig bra, men de är inte i majoritet.

Efter högstadiet hamnar eleverna som är obehöriga till gymnasiets nationella program på IM (introduktionsprogrammet).

På ett eller två år ska man läsa in det man missade på högstadiet och sedan söka in till ett nationellt program.

Här finns också utmaningen att fortsätta utveckla språket samtidigt som eleverna är otåliga och vill komma igång med sin ”riktiga” gymnasieutbildning.

”Ännu svårare”

Nu har vi inte ens nämnt de ungdomar som var i gymnasieålder redan när de kom till Sverige och som fick gå på IMSI (Introduktionsprogrammet Språkintroduktion).

De flesta hann inte heller gå gymnasiet utan blev hänvisade till Komvux där det är ännu svårare att klara studier om du har ett svagt språk och där det dessutom är mindre lärarledd tid och mycket eget ansvar.

”Vi behöver tala öppet i skolan om hur viktigt det är med bra kunskaper i svenska och vilka begränsningar det finns för de elever som inte har detta”

Vi behöver tala öppet i skolan om hur viktigt det är med bra kunskaper i svenska och vilka begränsningar det finns för de elever som inte har detta.

Oavsett om du är superduktig och ambitiös i ett ämne så är det oerhört svårt att nå de högre betygen om du inte är fullständigt bekväm med svenska språket.

Detta gäller dock inte bara nyanlända elever.

Idag innehåller i princip alla ämnen och kurser kunskapskrav som handlar om att kunna diskutera, analysera och ta ställning – alltså kommunikation.

Det ställer höga krav och jag har sett och kan förstå den frustration som finns hos nyanlända som kan väldigt mycket – men inte kan uttrycka det på svenska.

”Tar tid”

Att lära sig språk tar tid, det är de flesta överens om.

Därför är det viktigt att inte sopa problem som finns under mattan – istället borde man ta sig en rejäl funderare på hur man organiserar skolan.

Under de senaste åren är det alltför många som lämnar utbildningssystemet utan tillräckliga kunskaper och det bidrar definitivt till den ökade segregation vi ser i samhället idag.

Då har vi ändå inte berört de nyanlända vuxnas situation.

SFI i all ära, men vi har en stor andel vuxna som inte kan mer än några ord svenska och kanske aldrig kommer att lära sig så mycket mer.

Det är allvarligt och inte värdigt ett demokratiskt samhälle.

Ha en bra helg!

/Thomas

FAKTA / Detta är Pisa

Pisa (Programme for International Student Assessment) är en internationell studie som mäter 15-åringars förmågor i läsning, matematik och naturvetenskap. Den genomförs vart tredje år, och resultaten presenteras med ett års fördröjning.

Pisa drivs av den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Nationellt ansvarig är Skolverket. Sveriges kostnad för att delta i Pisa är cirka 14,4 miljoner kronor per treårscykel.

I Pisa 2018 deltog drygt 5 500 elever i Sverige, fördelade på 223 skolor. Den stora majoriteten av de svenska eleverna, 96 procent, gick i årskurs 9 när de skrev proven. Eftersom det alltid är 15-åringar som testas var det årskullen född 2002 som svarade i Pisa 2018.

Totalt svarade cirka 600 000 elever i 79 länder eller regioner på frågorna i Pisa 2018. Elevgruppen representerar 32 miljoner elever.

Nästa Pisa skulle genomföras 2021, men har skjutits fram till 2022 på grund av pandemin.

Källor: OECD och Skolverket.

FOTO: FREEPIK