HOCKEYKRÖNIKA

Hur jag vill recensera underhållningsvärdet i hockeyångestmötet mellan IK Oskarshamn och Malmö?

Som att snabbt växla kanal – från statstelevisionens gamla knastertorra nyhetsprogramdel A-ekonomi till westernfilmen ”De skoningslösa” med Clintan.

– Vi såg det inte komma, som den gamle statsministern Stefan Löfven (s)a.

Under den lååååååånga gäspdelen – den som påminde om Aktuellts sömnframkallande ekonomiblock – dök den gamle Malmötränaren Timo Lahtinen upp i hjärnan.

Han brukade prata om att hans lag skulle spela ”äckligt disciplinerat”.

Idéer som uppenbarligen har dammats av igen, där nere i Skåne.

”Äckligt tråkigt är också en träffande beskrivning av rödhökarnas spel”

Peter A Rosén, krönikör

Äckligt tråkigt är också en träffande beskrivning av rödhökarnas spel.

”Va e dä för stölleprov?”

Som av en händelse tänkte jag även på vad Emil i Lönnebergas pappa (Anton) sa:

– Men, va e dä för stölleprov å springe runt mä grisen på dä viset?

– Men griseknoen tycker det är roligt, sa Emils lillasyster Ida.

– Roligt och roligt, griser ska inte ha roligt, fastslog Anton.

Roar mig med att byta ut ordet grisen mot pucken och griseknoen mot publiken.

”Men va e dä för stölleprov å åke runt mä pucken på dä viset”, skulle en äckligt disciplinerad hockeytränare kunna säga till iskrigare som vill bjuda publiken på något sevärt.

”Publiken tycker att det är roligt.”

”Roligt och roligt, publiken ska inte ha roligt”, fastslår tränaren.

Nej, det är kanske inte så konstigt att publiksiffrorna ofta är dåliga i Malmö Arena, tänker jag.

Vill man ha roligt så går man på hockey i Oskarshamn.

Får pang för pengarna

I Be-Ge Hockey Center får man sannerligen pang för entrépengarna.

Minns att Frölunda gick under epitetet ”Vilda västern” under många år.

Och frölundaiterna levde verkligen upp till det öknamnet.

En gång gjorde de sju mål i en match hemma mot AIK.

Gästerna från huvudstaden gjorde dock 13…

En annan gång, det var i slutet av 80-talet, skulle VF, nykomling i elitserien på den tiden, möta hårt skickliga Färjestad i Scandinavium.

Jag var där (min första bussresa med de oförglömliga hockeyälskarna från Hultsfred, med omnejd, och många, många fler skulle det bli, alla lika minnesvärda).

Läste Göteborgs-Tidningen, GT, innan matchen.

Vilket tryck!

Ingen trodde på Patrik Carnbäck, Peter Berndtsson, Arto Sirviö och de andra i Frölunda.

Inte ens de mest inbitna hemmafansen.

Vad hände?

Frölunda skrällde och spelade ut Värmlandslaget efter noter och vann med 4–1 inför 12 573 sjusärdeles röststarka åskådare (många arbetare i publikhavet på den tiden, och väldigt få slipsnissar från medel- och överklassen).

Herrejävlar vilket tryck det var i Scandinavium.

I en annan match, i Globen i Stockholm, blev Frölunda överkört av Djurgården. Tror att det blev 7–0 (har förträngt slutresultatet).

Jag minns bara två händelser från den matchen.

Alla ramlade

Att några av hockeyälskarna från Hultsfredstrakten (bussresa igen, alltså) skrek saker som fick Djurgårdsklacken att bua och vråla hatramsor – och att tre Frölundaspelare kom helt fria med målvakten i Djurgården. Vad som hände? Alla ramlade. En efter en. Det bidde inget avslut mot mål.

Vad vill jag ha sagt med detta?

Jo, att när IK Oskarshamn spelar kan i princip vad som helst hända. IKO är vad Frölunda var i elitserien i slutet av 80-talet och i början av 90-talet.

Det var roligt att titta på Frölunda.

Vilda västern-gänget var oförutsägbart.

Precis som IKO är i dag.

”Det drar publik”

Sådant är per definition roligt.

Det är kittlande.

Det drar publik.

Det håller journalister vakna.

Ta bara det här med hur IKO kryssar sig fram till vinster under den här säsongen.

Åtta matcher har slutat oavgjort – och Martin Filanders manskap har bärgat åtta tvåpoängare (efter förlängning/straffar).

Reprisen fick vänta

Jag var faktiskt på väg att leta upp en repris på ett A-ekonomiavsnitt (om det finns något, hann aldrig ta reda på det) när revolvermannen, om vi nu ska dra jämförelsen med Clintan-rullen i mål, plötsligt – och högst oväntat – dök upp på den isbeklädda scenen.

Pang! Där satt den! 1–2, Antti Suomela skickade in reduceringspucken i numerärt överläge, fem mot fyra, med drygt sju minuter kvar av ordinarie matchtid.

Det var tio sekunder kvar när Myles Powell kvitterade i sex mot fem-spelet (IKO plockade ut målvakten Joe Cannata i jakten på en kvittering). Välregisserad slutfas, minst sagt.

Och en film, även en Vilda västern-film, ska ju ha ett lyckligt slut.

Något i hästväg…

Därför spelade kraftverket Jiri Smejkal (en He-Man-gubbe, som IKO-tränaren Martin Filander sa om Smejkal i en C More-intervju) fram till Hynek Zohornas 3–2-mål, med 21 sekunder kvar av förlängningen.

Ardennern Zohorna, som Filander sa till C More.

Och, nej, det går sannerligen inte att klaga på underhållningsvärdet (sport är först och främst underhållning, vilket de har fattat i IKO).

Lördagskvällens hemmamatch mot Leksand kan bli något i hästväg…

Arkivfoto: Peter A Rosén