SÖNDAGSKRÖNIKAN
Det hade gått som smort med packning och ilastning av bilen.
Vädret var strålande och vi var på väg hem igen efter två sköna veckor på Öland.
Väl hemma tog jag kommandot över urlastningen och som i ett rus packade jag upp inte bara mina egna väskor utan även sambons och hundens.
Så långt allt väl.
Det var när jag började plocka ihop smutstvätten som jag upptäckte vårt misstag.
”Vi hade inte glömt något, vi hade fått något med oss. Inte nu igen!”
Caroline Andersson, krönikör
Vi hade inte glömt något, vi hade fått något med oss.
Inte nu igen!
Jag var i färd med att dra påslakanet av sambons täcke när det gick upp för mig att etiketten på täcket inte var den rätta.
Tyngden i täcket var också fel.
Med stigande oro gick jag runt i lägenheten och i vardagsrummet hittade jag det jag sökte: sambons duntäcke.
Ett inre skrik av panik
Jag slet inte mitt hår, men jag gav till ett inre skrik av panik.
Hur fan skulle vi göra nu?!
Sambon informerades om läget och blev inte glad.
Kontakt togs med såväl stugägaren som företaget som stod för kundkontakten.
Ingendera var till någon större hjälp.
Mitt erbjudande om att betala för det eländiga täcket avböjdes.
Ägaren till stugan ville snarast möjligt ha sitt täcke tillbaka.
Kontakten med kundtjänsten försvårades på grund av språkförbistring.
”Danmark må ligga nära rent geografiskt, men när jag ringde upp stressad till max ville jag inte behöva anstränga mig för att komma ihåg att ”täcke” heter ”teppe” på danska”
Danmark må ligga nära rent geografiskt, men när jag ringde upp stressad till max ville jag inte behöva anstränga mig för att komma ihåg att ”täcke” heter ”teppe” på danska.
Kommunikationen med ägarna till stugan låg nere i väntan på en lösning på problemet och nu blev det uppenbart att vi måste fixa det här på egen hand och fort.
Körde tillbaka…
Det var sambon som kom med lösningen: vi tar det förhatliga täcket och kör tillbaka samma väg vi kommit på förmiddagen.
Klockan hade hunnit bli strax efter fyra och om koden till nyckelboxen inte bytts och de nya gästerna inte anlänt var det bara att låsa upp och gå in med tingesten vi ville återlämna.
Sagt och gjort.
Vi for söderut på E22:an, tog Ölandsbron över sundet och väg 136 till norra Öland.
Gräset utanför stugan var nyklippt när vi anlände, men stugan var tom och nyckelboxen hade inte fått någon ny kod.
Fortare än kvickt lämnade vi täcket där vi av misstag tagit det, lämnade nyckeln där vi hämtat den och susade hemåt igen i sommarkvällen.
”Det här hade hänt förr”
På väg hem drog vi oss till minnes tidigare tillfällen då glömskan spelat oss ett spratt.
Det här hade hänt förr.
För ett antal år sedan fick vi av misstag en extra kudde med oss hem och det ledde till en återfärd i expressfart för att återställa ordningen.
Ett år senare var det dags igen.
Trots en ordentlig genomgång av samtliga rum hade vi lyckats glömma Janne under sängen.
Jag tyckte inte det var så mycket att orda om, men sambon tyckte annorlunda och vände genast tillbaka för att hämta honom.
Sambon tyckte annorlunda
Att jag tog så lätt på det hela berodde nog mest på att det handlade om en pocketbok, Janne Schaffers memoarer.
Det var väl bara att köpa en ny bok.
Men sambon som fått Jannes autograf i bläck på försättsbladet tyckte annorlunda och körde raka vägen tillbaka för att hämta hem sin bok.
Efter tre missöden av samma slag under semesterfirande känns det tryggast att i fortsättningen semestra hemma.
Glömmer jag något i vardagsrummet som hör hemma i köket blir vägen inte så lång.
”Om ett par dagar är det dags för nästa resa”
Om ett par dagar är det dags för nästa resa.
Men då åker jag ensam och målet är mitt barndomshem.
Skulle jag av misstag glömma något där kan det vara kvar tills jag åker ner nästa gång.
Noggrannare?
Om inte, kan jag räkna med att det kommer som ett brev på posten.
Då har min kära mamma ansett det viktigt nog att paketera och betala porto för att skickas hit.
Men av skadan blir man förhoppningsvis om inte vis så i alla fall noggrannare och inget glöms kvar denna gång.
Foto: Peter A Rosén
