TISDAGSKRÖNIKAN
Vem bestämmer?
Frågan känns synnerligen motiverad i dessa dagar.
I mitt arbete som städerska möter jag människor av alla åldrar och det är inget jag i vanliga fall ägnar mig åt att fundera över.
Jag jobbar på enligt schemat och visst händer det att jag ibland får avbokningar, ibland är det jag som av sjukdomsskäl bokar av och stannar hemma.
Men så kom viruskrisen och allt ställdes på huvudet. Eller som jag skulle beskriva det: likt Alice i Underlandet följde jag den vita kaninen ner i hålet och sedan dess är inget sig likt.
Otydlighet
Problemet i den här nya verkligheten som jag befinner mig i stavas otydlighet.
Politiker och myndigheter ber oss att göra vår plikt, att visa hänsyn och vara solidariska. Låter vackert, funkar dåligt.
För visst ställer vi upp och handlar åt grannen och rastar brorsans hund. Men vad gör vi när de vi ska visa mest hänsyn inte uppskattar våra omsorger, rentav motsätter sig dessa?
Jag har hamnat i kläm mellan myndigheterna och medmänniskorna jag möter i mitt dagliga värv.
För många av dem är jag en länk till omvärlden. En frisk fläkt som när jag dammat, dammsugit och torkat golv ibland har tid för en kopp kaffe och en pratstund.
För många av dem jag kommer till är mitt besök ett välkommet avbrott i den tysta ensamhet som annars är deras vardag och helg.
Och nu ska jag säga nej tack till kaffet och enligt rekommendationer från myndigheterna också övertala mina äldre kunder att avstå städningen.
Mitt arbete är inte bara fysiskt påfrestande, sen viruskrisen började också en balansakt mellan att utföra ett gott arbete och vara en god medborgare som inte agerar smittspridare.
Min telefon går varm och det de flesta undrar är: kommer du och städar som vanligt? Och det är där jag får problem.
Mitt arbete kan inte utföras på distans och vem ska avgöra om det jag gör är viktigt eller inte?
”Jag går väl för fan…”
Jag har ägnat åtskilligt med tid åt att grubbla över det här nu och skulle uppskatta lite mer tydlighet från de styrandes sida. Ta ert ansvar och peka med hela handen, annars fortsätter det som hittills.
”Jag går väl för fan åt vilket håll jag vill”, som vi brukar säga här hemma, taget ur Vilhelm Mobergs ”Rasken”.
En attityd som genomsyrar Sverige av idag är just självständigheten och önskan att bestämma själv. Men nu ber jag om tydlighet och vägledning ut ur krisen.
TEXT
Caroline Andersson
