SÖNDAGSKRÖNIKAN
Ny hund innebär nya vanor.
På ålderns höst hade Nalle förfinat sitt sätt att kommunicera sina behov med oss.
Han brukade mycket diskret påkalla vår uppmärksamhet när det så att säga trängde på.
Kort skall
För att bekräfta hans behov brukade vi fråga om han behövde ”kissa” eller ”bajsa”.
Svaret kom i form av ett kort skall för att bekräfta om det handlade om det ena eller det andra.
Med Tosse är kommunikationen inte bara verbal, den är påtagligt fysisk också.
För att tala klarspråk: han skäller och bits när han är bajsnödig.
Och begriper vi inte det fort nog, helst en kvart innan behovet visar sig, höjs volymen stadigt samtidigt som bitandet tilltar.
Så länge vädret är bra brukar promenaderna avlöpa ganska smidigt, men öser regnet ner, som på söndagskvällen, uppstår vissa problem.
Redan vid entrédörren försöker vovven backa tillbaka in i värmen och lyckas inte detta tar klagolåten vid.
Gillar bäckar
Då tjuter Tosse i högan sky och grannarna kan lätt tro att han fastnat med svansen i kläm.
Så är emellertid inte fallet.
Det har bara visat sig att vår fyrbenta vän föredrar att vattnet kommer underifrån istället för ovanifrån.
På vår långpromenad i morse visade han en påtaglig förtjusning för vattenpölar, bäckar och dammar.
Men kommer det en rejäl skur sätter han alltså alla fyra tassarna i marken och vägrar att gå en meter.
Lyckas man med lock och pock få honom ut på det våta gräset kissar han snabbt och skjuter sedan iväg mot räddningen undan regnet.
Vill in igen
Fortare än man hinner blinka står han vid dörren och tittar uppfordrande på oss och kräver att få återvända till värmen inomhus.
Inte för att jag själv är särskilt förtjust i höstens oväder, men jag brister inte ut i klagolåt var gång jag får lite regn i håret.
Nåja, med tiden kanske vår valp lär sig gilla även hösten och dess omväxlande väder, men just nu ser det mörkt ut.
