MÅNDAGSKRÖNIKAN
”Illa, jag mår illa…”
Det började lite smygande, det kändes som att jag hade dragit åt skärpet i jeansen för hårt.
Så jag slog bort det hela, avslutade min sista städning och åkte hem.
Väl hemma väntade en kissnödig valp på en uppfriskande promenad.
Vi traskade iväg mot elljusspåret och den där obehagskänslan mitt i magen tilltog för varje steg.
Jag började svettas och illamåendet slog till när vi hade cirka femhundra meter kvar att gå.
”Blev akut”
In i det längsta hoppades jag kunna klara mig hela vägen hem, men med mindre än hundra meter kvar att gå blev läget akut.
Med Tosses förkärlek till allt äckligt i åtanke hade jag inget val.
Jag knöt fast en hysteriskt skällande valp vid närmsta lyktstolpe och gjorde sedan mitt bästa för att så snabbt och diskret som möjligt få upp det som plågade mitt inre.
Efter detta otrevliga avbrott i vårt traskande lyckades jag släpa en upprörd valp med mig de sista långa stegen hem.
Timmarna som följde bestod av många toalettbesök avlösta av korta stunder till sängs.
Till slut hann jag knappt spola innan det var dags för nästa omgång.
Sprängande huvudvärk
Dränerad på krafter sov jag en orolig sömn och vaknade på fredag morgon med sprängande huvudvärk.
Bara att ställa in arbetsdagen och ställa in mig på en dag av ännu mer illamående.
På lördagen hade det värsta klingat av och jag var vid det här laget så pigg att jag orkade ta en dusch.
”Om man, som jag, är en lätt överviktig kvinna är vikten alltid en viktig fråga”
Caroline Andersson, krönikör
Det var då jag blev nyfiken på vad knappt två dygn med maginfluensa gör med vikten.
Om man, som jag, är en lätt överviktig kvinna är vikten alltid en viktig fråga.
Och svaret kom snabbt och exakt: minus 3,5 kilo.
Aptiten på noll
Om någon undrar så hade jag hellre haft mina förlorade kilon och min helg i behåll.
Som det är nu är aptiten på noll, magen orolig och min smak för banan och blåbärssoppa på upphällningen.
Tur att jag inte ska åka Vasaloppet.
