DEBATTARTIKEL

Skandalerna är inte otur – de är Ulf Kristerssons ansvar.

När utnämningar till säkerhetskritiska funktioner gång på gång slutar i skandal är det inte otur – det är ett systemfel.

Regeringens oförmåga att ta ansvar riskerar att underminera hela Sveriges trovärdighet i ett osäkert världsläge.

Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge.

Kriget i Ukraina pågår och den globala oron påverkar även vår inrikespolitik.

I ett sådant läge borde det vara en självklarhet att regeringen agerar med största möjliga noggrannhet, särskilt när det gäller tillsättningar av personer på höga och säkerhetskritiska poster.

Men gång på gång ser vi motsatsen.

Senast i raden av utnämningsskandaler är Tobias Thyberg, som efter tolv timmar tvingades avgå som nyutnämnd nationell säkerhetsrådgivare.

Orsaken var privata bilder som tidigare publicerats på en dejtingsajt – något han inte informerat om innan han tillträdde.

”Farlig nonchalans”

Att en person som ska bli en av Sveriges tyngsta säkerhetspolitiska rådgivare inte klarar en sådan grundläggande granskning visar på en farlig nonchalans från regeringens sida.

Och detta är inte en isolerad händelse.

Under denna mandatperiod har vi sett en rad ministrar och höga tjänstepersoner tvingas avgå efter uppdagade jävsförhållanden, icke redovisade aktieinnehav och tveksamma beslut där privata intressen varit inblandade.

Varje gång följer samma mönster: regeringen skyller ifrån sig. Det är tjänstemännens ansvar.

Det är individens fel.

Det är otur.

Men som studerande inom statsvetenskap, med särskilt fokus på politiskt ansvarstagande, ser jag med oro på hur dessa skandaler påverkar tilliten till våra institutioner.

För i verkligheten är det här ett politiskt problem – och ansvaret för det vilar tungt på statsminister Ulf Kristersson.

Kristersson har vid upprepade tillfällen betonat vikten av ordning och reda, av ett starkt försvar och att Sverige ska vara förberett för en mer osäker värld.

Men när det gäller ledarskapet i hans egen regering präglas det snarare av slarv, kortsiktighet och brist på ansvarstagande.

”Ett mönster”

Regeringen lyckas inte ens tillsätta de mest centrala funktionerna utan att det slutar i kris. Det handlar inte om enstaka misstag. Det är ett mönster – och mönster är politik.

När säkerhetspolitiskt känsliga utnämningar gång på gång leder till skandal urholkas inte bara regeringens förtroende, utan även Sveriges trovärdighet som internationell aktör.

Hur ska våra partners inom försvars- och säkerhetssamarbeten tolka det faktum att vi inte lyckas tillsätta en nationell säkerhetsrådgivare utan att det slutar med avgång redan första dagen?

Det politiska ledarskapet måste förstå vad ansvar innebär.

Det duger inte att gömma sig bakom tjänstemän eller lägga skulden på individer.

Det är regeringen som bär ansvaret för hur utnämningsprocesserna utformas, vilka rutiner som följs och vilken kultur som genomsyrar Regeringskansliet.

Om processen gång på gång brister är det ett tecken på strukturellt ledarskapsmisslyckande.

Sverige förtjänar bättre.

Vi behöver en regering som tar ansvar – inte bara i ord utan i handling. Ett första steg vore att införa en extern och oberoende granskning av utnämningsprocesser till höga poster, särskilt de som rör säkerhetsfrågor.

Det skulle inte bara stärka kvaliteten, utan även tilltron till att dessa poster bemannas efter kompetens – inte efter lojalitet eller hast.

”Dags att kräva bättre”

Som statsvetare under utbildning ser jag i dessa händelser ett konkret exempel på hur politiskt ansvarstagande måste fungera i praktiken.

Det räcker inte med att tala om ordning och reda – man måste också utöva det.

I en tid där omvärldsläget är oroligt och Sverige behöver framstå som en pålitlig och stabil aktör, är det inte acceptabelt att regeringen gång på gång klantar sig med sina egna utnämningar.

Det påverkar inte bara medierubriker – det påverkar vår nationella säkerhet.

Det är dags att kräva bättre. Sverige förtjänar ett ledarskap som förstår vad ansvar innebär – och tar det.

Mikael Bertilsson, studerande inom statsvetenskap och samhällsdebattör