SÖNDAGSKRÖNIKAN
”Om en liten vecka”.
Som alla vet är alla veckor lika långa, sju dagar långa, varken mer eller mindre.
Men nog kan man känna som Bella och Gustav i Eva Erikssons bok, att ibland går tiden så sakta att man vill bestämma själv hur lång tid en vecka ska vara.
Har man följt Mello de senaste veckorna har kanhända veckorna känts för långa, när semestern kommer känns veckorna för korta.
Så när det äntligen är dags för en långhelg, påsken, och vi får två korta arbetsveckor att glädjas åt borde jag vara glad.
Och, ja, det är och kommer jag att vara.
”Smolk i glädjebägaren”
Men lite smolk i glädjebägaren blir det ändå.
För i år sammanfaller sommartiden med påskdagen.
Och om sommartid finns inget gott att säga.
Mörka morgnar just när jag vant mig vid ljuset och en trötthet som får mig att vilja gå i ide.
Hur Tosse kommer att reagera vet jag inte, men Nalle hade svårt för tidsomställningen.
Han brukade precis som husse och matte hamna ur fas med sömn och mat.
Med en uppfordrande fnysning krävde han att utfodras och rastas enligt normaltid flera veckor efter sommartid trätt i kraft i slutet av mars.
”Alltid samma resultat”
Att vända sig bort och försöka ignorera honom gav alltid samma resultat.
Fnysningen övergick i ett skall och med grannsämjan i åtanke gav jag efter och lydde hundens befallning.
Med tanke på hur Tosse redan vid sju månaders ålder tagit taktpinnen i vacker tass kan jag lätt se framför mig hur de första veckorna i april kommer att se ut.
Likt en sömngångare kommer jag att släpas fram bakom en valp med vårkänslor i kroppen och en aptit som ingen kan mäta sig med.
Och varje morgon kommer jag att vakna med en förhoppning om ”en liten vecka”, två dagar av arbete och fem dagar ledighet tills jag kommer i fas med sommartiden.
Och det brukar ta till midsommar ungefär.
Nej, nu börjar det bli dags att varva ner och ladda om, för imorgon är det måndag igen.
En helt vanlig vecka tar sin början, sju dagar lång. Varken mer eller mindre.
Eller?
Foto: Freepik (överst)
