Söndagskrönikan: ”Stoppade ner min smartphone i en bajspåse”

2020-07-12 0 av Caroline Andersson

SÖNDAGSKRÖNIKAN

” Sommar, sommar och sol…”

Ja, nu är det äntligen dags att tralla på sommarvisor och slappna av.

Er söndagskrönikör har semester från sitt ordinarie arbete och ska bara ta det lugnt i fyra veckor framöver.

Eller?

Det ligger inte i min natur att bara koppla av och göra ingenting.

Därför drabbas jag ibland av svår huvudvärk.

Semestern inleddes med ett besök av Madame Migrän.

Jag blev väckt redan på småtimmarna natten till lördag av att hon bankade på dörren, jag menar tinningen, och sedan oombedd klev in och vägrade gå igen trots min vädjan om att få sova ut och vakna pigg och fräsch några timmar senare.

Mina försök att skrämma bort henne med hjälp av värktabletter av mildare slag gjorde henne förbannad och mig illamående.

Timmarna sniglade sig fram och jag började bli smått desperat.

Till slut blev klockan åtta och jag kastade mig ut genom dörren och nedför trapporna.

”Min räddning”

I sällskap av den intet ont anande Madame Migrän styrde jag min silvergrå springare (Toyota Corolla) mot apoteket och min räddning.

Redan ute på parkeringen drog jag i mig en dos av den nässpray som nu skulle driva min oönskade besökare på dörren.

Väl hemma igen blev det ytterligare ett par timmar bakom nedrullade persienner innan Zomig drivit bort min objudna besökare och jag kunde andas ut.

På lätt darriga ben kom jag ut i köket och drog in doften av nystekt pyttipanna i näsborrarna.

Chefredaktören hade lagat lunch och lämnat en precis lagom stor portion till sin svultna sambo.

Min aptitlöshet var ersatt av en väldig hunger och maten smakade himmelskt.

Mina planer för dagen hade redan tidigare varit ganska lösa i konturerna så det fanns ingen ångest över något inplanerat som nu gått förlorat som en följd av den gräsliga inledningen på min första semesterdag.

Framåt eftermiddagen tog Nalle med mig ut i friska luften och som så många andra gånger under veckan som gått kom det en rejäl regnskur när vi gått halva rundan. Snabbt tog vi skydd på en bänk under tak och inväntade ett uppehåll i skvalandet.

Av skadan blir man vis och varken Nalle eller jag ville uppleva söndagens kalldusch i repris.

Då hade vi glada i hågen gett oss ut på promenad i solskenet för att avnjuta en stillsam promenad i kvarteren runt Kristineberg.

Min fyrbenta kompis strosade lugnt från den ena fläcken till den andra och jag, i en tunn sommarblus, kände mig sval och helt rätt klädd för årstiden och vädret.

Tills det började droppa, för att sedan strila och därefter fullkomligt ösa ner.

”Fel, fel, fel!”

Vid de första tunga regndropparna sökte vi skydd under ett träd och för att vara säker på att inte få mobilen förstörd av väta stoppade jag ner min smartphone i en bajspåse.

Regnet tilltog och att stå kvar under trädet var poänglöst, det krävdes något tätare över huvudet om vi skulle klara pälsen och blusen från att bli blöta.

Vi tog vår tillflykt under ett närliggande skärmtak och trampade otåligt runt där ett par minuter medan regnandet fick sällskap av kraftiga vindar.

Nalle började bli rastlös av att bara få nosa runt på den lilla torra fläck vi hittat och jag tänkte optimistiskt att det kanske inte var så illa som det såg ut med regnandet och blåsten.

Fel, fel, fel!

Så fort vi klev ut från under det skyddande taket träffades vi av regnet som nu öste ner.

Blåsten slet i Nalles päls och min blus och snart var vi båda genomsura. Nalle hade fördelen av att kunna skaka av sig en del av vätan, men för min del var det annorlunda.

Vattnet och vinden gjorde gemensam sak och smetade fast den nu genomblöta blusen mot kroppen och dränkte samtidigt fötterna i mina egna skor.

När vi långsamt och i motvind stretade gatan fram önskade jag att bajspåsen jag stoppat min smartphone i hade varit en svart sopsäck jag kunnat dra över mig själv.

Efter vad som kändes som en evighet, men gissningsvis var tio minuter, nådde vi lägenheten och kunde pusta ut.

Jag var blöt inpå bara skinnet och Nalles päls hade gått från torr och slät, till krusig och genomsur.

Regnet försvann lika hastigt som det kommit, men när det var dags för Nalles nästa runda stannade jag kvar i fåtöljen och lät chefredaktören göra vovven sällskap.

”Håll ut”

Och hur började den här dagen, undrar du kanske?

Precis som första semesterdagen ska.

Med solsken, fågelsång och en kopp kaffe.

Nu är jag redo att ta mig an semestern, oavsett om det blir sträckläsning i hängmattan eller storstädning i förrådet.

Och som en liten påminnelse om att vi fortfarande lever i en värld där virus hotar vår hälsa: håll avståndet, håll kontakten och håll ut.

TEXT

Caroline Andersson

caroline@oskarshamns-nytt.se