LÖRDAGSKRÖNIKAN
En av de första krönikor jag skrev på Oskarshamns-Nytt handlade om idrottens eldsjälar och att dessa tillhörde ett utdöende släkte.
Nu är det så att min eldsjäl är på väg att slockna. Jag kommer nämligen att sluta som kassör i Mönsterås handbollsklubb efter rätt många år nu.
Det är ju inte så att jag tycker att föreningslivet är mindre intressant eller viktigt, tvärtom – det är nog viktigare än någonsin. Ungdomar behöver något meningsfullt att göra på kvällarna i stället för att driva runt på stan…
”Föreningslivet har givit mig oerhört mycket genom åren”
Thomas Wennerklint, krönikör
Föreningslivet har givit mig oerhört mycket genom åren. Jag hamnade av en slump i Mönsterås handbollsklubb 2003 – en elev på Mönsteråsgymnasiet fick med mig i herrlaget efter att jag agerat målvakt i deras klasslag i en natturnering i Mönsterås.
Bollrädd målvakt
Eleven tyckte att jag skulle komma ner på en herrträning och testa som målvakt där eftersom de tydligen hade en målvakt som var lite bollrädd – en ganska dålig egenskap som handbollsmålvakt…
På den vägen var det – det blev många år i A-laget i Mönsterås, och 2015 hamnade jag i styrelsen.
Eller hamnade och hamnade – jag har alltid varit intresserad av att engagera mig och ta ansvar för saker. På universitetet var jag med i festeriet, ordförande i sektionen och kassör i kåren – man kan fråga sig hur man hann med allt.
När jag började jobba som lärare dröjde det inte länge förrän jag var engagerad som facklig företrädare och det kulminerade med att jag var huvudskyddsombud för Lärarförbundet i Mönsterås under ett par år.
Det fackliga engagemanget kombinerades alltså med styrelseuppdraget i handbollsklubben.
”Fruktansvärt roligt”
Kanske har kassörsysslan varit mitt sätt att betala tillbaka något av allt det som handbollen och Mönsterås HK har gett mig. Det har varit fruktansvärt roligt att få delta i träningar, matcher och cuper, man har varit en del av ett sammanhang och en gemenskap.
Under de tuffa åren med dotterns sjukdom var handbollen och lagkompisarna en av orsakerna till att jag kunde behålla både förståndet och kontakten med verkligheten.
Jag kunde lämna alla problem utanför planen och bara vara handbollsmålvakten Thomas.
Det är jag evigt tacksam för.
Nu är verkligheten en annan. Jag tränar inte handboll och jag har ingen anknytning till sporthallen i Mönsterås, som i många år var mitt andra hem.
Jag känner inte ledarna eller ungdomarna som finns, jag har helt enkelt tappat kontakt med “golvet”.
Dessutom jobbar jag inte längre i Mönsterås kommun och det blir lite längre till styrelsemötena.
”Dags att lämna över”
Det är dags att lämna över. Hoppas att någon inser att det är en stor förmån att få jobba med en förening där ungdomarna står i centrum.
Det är inte glamoröst, det ger inga pengar – jag har aldrig fått ett öre i arvode. En rabatterad medlemsavgift, det är allt.
”Vid årsmötet i maj är det här kapitlet slut”
Men man gör det för att man vill göra en insats, man vill bidra.
Men vid årsmötet i maj är det här kapitlet slut.
Mönsterås handbollsklubb kommer dock alltid att vara klubben i mitt hjärta och jag vill tro att jag har varit en liten bidragande orsak till att vi har gått från en liten klubb i kris 2017 till en välmående förening med växtvärk och många ungdomar 2024.
Jag har inte varit huvudorsaken, men en del i arbetet bakom kulisserna som utgör träningar, matcher och cuper.
Kanske blir det ett nytt ideellt kapitel för mig – det behövs fackliga arbetsplatsombud på jobbet… och jag tycker ju att det är viktigt…
”Slå mig hårt i huvudet”
Jag har sagt till mina nära vänner att slå mig hårt i huvudet om jag börjar andas om att engagera mig fackligt igen sedan jag avslutade dessa uppdrag för några år sedan.
Vi får väl se hur det blir, kanske får jag blåtira framöver av en omtänksam kompis som vet att jag har svårt att tacka nej till olika förtroendeuppdrag.
Det finns förhoppningsvis andra som förstår värdet av ideellt arbete och att man inte alltid behöver få lön i pengar.
Ha en trevlig helg!
Ta hand om varandra!
/Thomas
