Sök
Stäng denna sökruta.
Edit Content
Sök

Hem

Bonus

Samarbeten

LÄSARservice

ANNONS

Oskarshamns-Nytt

MENY

ANNONS

Aktuellt

“Vi behöver vänja barn och ungdomar vid att verkligheten, eller livet, kommer att ställa krav på dem”

ANNONS

Få vårt nyhetsbrev i din mejlbox gratis

Varje lördag får du aktuella artiklar, tips om evenemang & mycket mer. Fyll i dina uppgifter och bekräfta din e-postadress. Prenumerationen är gratis och du kan avsluta den när som helst:

ANNONS

LÖRDAGSKRÖNIKAN

Lär vi barn och ungdomar att ta ansvar?

Förra veckans text handlade ju om tjafset vi upplever i samhällsdebatten, där fokus ligger på att kasta skit på meningsmotståndare och skylla ifrån sig i stället för att försöka lösa de faktiska problem som vi har.

Bara den senaste veckan har det ju varit flera exempel på ovanstående; diskussionen om vilka kläder Ulf och Ebba hade på ishotellet i Jukkasjärvi och Magdalena Anderssons hånskratt i riksdagen för att nämna några saker.

Infekterat

Här i vår lilla ankdamm i Oskarshamn har vi ju också fått en infekterad SD-röra som ett mer lokalt exempel.

Man pratar om att det är viktigt med ansvar. Man ska ta ansvar för Sverige, man ska ta ansvar för sig själv och sina handlingar, men hur står det egentligen till med detta? Inte ens våra folkvalda är ju några fina förebilder på det här området.

“Hur lär vi våra barn och ungdomar vikten av att ta ansvar?”

Thomas Wennerklint, krönikör

Hur lär vi våra barn och ungdomar vikten av att ta ansvar? Att man är ansvarig för sina handlingar och att det man gör eller inte gör faktiskt får konsekvenser.

Lär man sig detta i skolan?

Tyvärr måste jag säga att det är ytterst tveksamt med dagens skolsystem som i princip är helt fritt från negativa konsekvenser för elever som missköter sig eller struntar i saker. Risken är att många ungdomar efter skoltiden kommer ut i en verklighet som inte längre anpassar sig efter dem – det kan bli ett tufft uppvaknande.

Jag har skrivit om detta förut, men det är alltid lika aktuellt och när man befinner sig i skolans värld blir man påmind om saken hela tiden. Vi ska ställa krav på eleverna, men när de inte tar ansvar eller lever upp till kraven så händer, ja just det, ingenting.

Några exempel är ju APL – Arbetsplatsförlagt Lärande, alltså praktik som elever på gymnasiets yrkesprogram gör. De är alltså ute på ett företag och lär sig sitt kommande yrke på plats.

I en liten kommun är det inte alltid så lätt att hitta praktikplatser till eleverna och jag vet att lärarna är måna om att har en bra kontakt med företag och handledare så att platserna finns kvar till kommande elever.

Fina ambassadörer

De allra flesta eleverna sköter sig jättebra på sina praktikplatser och skapar värdefulla kontakter inför framtiden, kanske även ett jobb om det vill sig väl. De är fina ambassadörer för skolan.

Men det finns också de som inte alls har förstått att man är sin egen marknadsförare, att man kan sälja in sig själv hos en presumtiv arbetsgivare.

Man kommer försent eller så är man borta väldigt ofta – gärna strödagar. Det finns också de som inte vill göra vissa arbetsuppgifter för att det är ”tråkigt”.

“Värsta exemplet är väl de elever som faktiskt vägrade att gå till sin APL-plats eftersom de inte fick betalt”

Värsta exemplet är väl de elever som faktiskt vägrade att gå till sin APL-plats eftersom de inte fick betalt…

Risken är att de företag som haft en sådan APL-elev drar öronen åt sig och inte ställer upp nästa gång skolan ringer och vill ha en praktikplats.

Läraren som ska ordna med platser får alltså en ännu svårare uppgift…

Inte nog med det. När eleven blivit av med sin praktikplats ska skolan ordna med en ny, och en ny, och en ny… Eleven får alltid nya chanser att göra sin praktik fast den med all önskvärd tydlighet visat att den saknar både intresse och förståelse för yrket.

Tror ni att dessa elever blir anställda (om de skulle lyckas med examen) av företagare i den lilla kommunen? Nej, knappast.

Inte långvariga

Och OM de skulle bli anställda skulle de inte bli långvariga om de fortsatte som de gjort på sin praktikplats.

Ett annat exempel är ju frånvaro i skolan. Även om det blivit lite hårdare regler ska det fortfarande mycket till för att det ska bli några större konsekvenser. Dessutom kan ju vårdnadshavare och myndiga elever själva lägga in giltig frånvaro i systemet…

Och är man borta missar man mycket i olika ämnen och kurser – då ska man ha extra hjälp, extra undervisning och kompletteringsuppgifter så att man klarar sig.

Återigen merjobb för andra.

Skolan är just nu en institution som ska utbilda för ett framtida yrkesliv (eller studier), men regelverket har ingenting som påminner om det som gäller när man slutat skolan.

I skolan lär sig eleven att den har rättigheter, i ett yrkesliv har du också skyldigheter. Kommer du för sent, struntar i att sjukanmäla dig eller vägrar göra arbetsuppgifter på utsatt tid så får du inte jobba kvar – så enkelt är det.

“I skolan får du alltid en andra, tredje, fjärde, femte…chans”

I skolan får du alltid en andra, tredje, fjärde, femte… chans.

Nu menar jag inte att vi ska kasta ut elever ur skolan vid minsta lilla, men att lägga över lite mer eget ansvar på eleverna och sedan faktiskt se till att det finns lite konsekvenser är inte farligt. Givetvis kan vi ställa högre krav på eleverna ju äldre de blir, man behöver ju träna på att tänka själv och ta ansvar.

Min erfarenhet är att de flesta tar mer ansvar om de får chansen att göra det.

Topplocket gick

Det som fick mig till att skriva om detta var en händelse i veckan när topplocket gick på undertecknad och surgubben i mig kom fram.

Tisdag: Lektion, sista innan provet. Eleverna får läsa på till provet och ställa frågor. Inga har några frågor. (Två elever sjuka, sju närvarande)

Onsdag: Fem elever sjuka, varav jag misstänker tre ”sjuka”, en av dessa gick hem precis före provet som var vid lunch. En elev blev oklart krasslig och fick koncentrationssvårigheter och kunde inte skriva, en elev stack in huvudet i salen när provet hade börjat och sa att hen inte kunde skriva för att hen inte ”förstod någonting”. Där gick min sista säkring så jag bad eleven gå därifrån omgående. Resultat: Två elever av nio i gruppen skrev provet.

Torsdag: Samtliga elever utom en närvarande – ett närmast mirakulöst tillfrisknande.

På senare år har detta blivit allt vanligare. Man tror att man skaffar sig fördelar genom att utebli från första provtillfället, men det enda man gör är att strula till det för sig eftersom man alltid kommer efter och det kommer ju hela tiden nya prov och inlämningar. Ryggsäcken blir bara tyngre och helt plötsligt finns det inte längre någon tid att skjuta upp saker till…

I början av gymnasiet märker man snabbt vilka elever som satt detta i system och man kan sätta tusen spänn på att det kommer en sjukanmälan (ofta faktiskt från en förälder) på provdagens morgon. Efter att man varit lite extra tydlig och eleven börja förstå att det inte är en hållbar strategi för att nå bra resultat och kunskaper så brukar det här beteendet försvinna.

Hur det slutade för min lilla provgrupp? Jo, deras sovmorgon på måndag försvann och blev till ett provtillfälle. Skriver man inte då får man en sista chans fredagen den 16:e juni innan de går på sommarlov, men då kanske de har fler uppgifter/prov att göra i min kurs.

“Det är inte farligt, det är så det är”

Avslutningsvis måste jag ju förklara att jag självklart är med på att stötta elever som är i behov av det på alla möjliga sätt, men som det är nu förutsätter regelverket att elever inte vill eller kan ta något som helst ansvar – och dessutom möjliggör systemet detta.

Vi behöver vänja barn och ungdomar vid att verkligheten, eller livet, kommer att ställa krav på dem. Det är inte farligt, det är så det är.

Lyckas vi få igenom det här i skolan kanske vi så småningom kan få tillbaka fler ansvarstagande och ansvarskännande personer även i samhället i stort.

Eller vad tror ni?

Ha en skön helg!

Genrebild: Freepik

+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

ANNONS

ANNONS

ANNONS

Shoppingguide

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS