SÖNDAGSKRÖNIKAN
Snart en vecka in på det nya året och så långt allt väl.
Jag vet att man ska akta sig för att komma med förutsägelser eller spådomar, men jag tenderar att fasa för årets början.
När jag öppnade Facebook i morse påmindes jag om en dag i januari jag sent ska glömma.
Den ligger sex år bakåt i tiden och var vacker i vinterskrud liksom den här.
Bilder från utflykten vi tog – Peter, Nalle och jag – finns kvar.
Såret jag slog upp på mitt vänstra knä när jag flög framåt på en grusväg efter att ha kört foten mot en fastfrusen sten är borta.
Operationsärr
Men i ryggslutet har jag ett tio centimeter långt operationsärr som ett minne av det som blev slutresultatet av min korta flygfärd över gruset.
Allt tog sin början med att den här dagen i januari 2018 bjöd på strålande solsken.
Och när vintern har varit snål med sol gäller det att ta vara på den när den väl visar sig.
Så sambon och jag klädde oss varmt och lastade Nalle och oss själva i bilen och styrde mot Fallebo gård.
Vi gick i rask takt med solen strålande från klarblå himmel när det hände.
”Helt utan förvarning flyger jag framåt längs grusvägen och landar på vänster knä samtidigt som höger ben sträcks rakt ut bakom mig”
Caroline Andersson, krönikör
Helt utan förvarning flyger jag framåt längs grusvägen och landar på vänster knä samtidigt som höger ben sträcks rakt ut bakom mig.
Peter och Nalle som hunnit en bit längre fram stannar upp och ser undrande ut.
Utan behov av assistans tar jag mig på fötter igen, lite andtruten men annars obekymrad.
Efter en stund upptäcker jag en reva på jeansen och blod som droppar från ett mindre sår på knät.
Peter undrar om jag orkar med resten av rundan och jag nickar jakande.
Hemma igen tvättar jag rent såret och funderar på att lappa jeansen, men bestämmer mig för att de gjort sitt och kastar dem i soporna.
Det är först dagen därpå jag blir medveten om konsekvenserna av mitt fall dagen före.
På trötta ben tar jag mig ur sängen och inser att jag har svårt, rentav ont när jag försöker sitta ned.
Att stå stilla längre stunder utlöser samma smärta.
”Vad i helvete är det som händer?”
Vad i helvete är det som händer?
På måndagen är jag sjukskriven och träffar en läkare som gör bedömningen diskbråck.
På detta följer medicin, sjukgymnastik, magnetröntgen, sjukskrivning och slutligen operation.
Efter cirka ett halvår blir det operation och i augusti 2018 är jag tillbaka på jobbet igen.
Idag var jag ute på promenad i solskenet, precis som den där fatala dagen för sex år sedan.
”Även idag blev det ett fall”
Och även idag blev det ett fall.
Dock i snö och jag landade med låret i en driva.
Tosse – Oskarshamns-Nytts nya redaktionshund, som var den som orsakat fallet – frågade varken hur det gått eller om jag behövde hans hjälp.
På valpars vis hoppade han obekymrat omkring och undrade vad jag gjorde på marken.
Efter att ha konstaterat att såväl kläder som kropp klarat min vurpa borstade jag av mig snön och vi gick hem.
Som jag skrev i början ska man akta sig för att dra paralleller eller komma med förutsägelser och spådomar, men att jag ska dra på ändan eller värre i januari ser jag som en självklarhet.
Givet skodon
Om någon undrar så hade jag vid båda tillfällena skor med dubbar under.
Ett givet skodon sedan Nalles första vinter och med tanke på Tosses bravader så här långt ett säkert kort i min garderob för många år framöver.
Tosse låter för övrigt hälsa att han har planer på att lägga tassarna på tangentbordet framöver.
Vi får väl se hur det blir med det.
