KRÖNIKA
Jag skulle vilja spinna vidare lite på min krönika som var ett svar på Gunnar Westlings polemik mot Caroline Andersson.
Jag måste säga att jag står för varenda ord fortfarande.
Dock verkar folk ha missuppfattat den som att jag inte vill ha igång någon kamp för miljön.
Nån blev så väldigt arg över att jag försvarade Caroline Andersson att hen sa upp bekantskapen.
Det får de gärna göra.
”Att jag förstår och känner empati med en städerskas situation har att göra med mina många år inom industrin”
PIERRE STJERNFELDT, KRÖNIKÖR
Att jag förstår och känner empati med en städerskas situation har att göra med mina många år inom industrin.
Den empatin kommer alltid att sitta där.
De verkar alltså ha tolkat eller velat tolka det som att jag skulle vara emot att miljöarbetet hamnar högt (högst?) upp på agendan.
Precis tvärtom
Det är ju precis tvärtom.
Jag vill att miljöfrågorna ska komma upp på tapeten.
Jag vill ha en ordentlig debatt.
En debatt som är så fri och öppen att ingen är rädd för att yttra sig.
Som det är nu använder man ju i huvudsak de här 97 procenten av alla forskare till att döda all diskussion.
”Jag tvivlar på siffran och undrar hur många av de 97 procenten som bara är rädda för att avvika från huvudfåran eller är rädda om sina jobb”
Jag tvivlar på siffran och undrar hur många av de 97 procenten som bara är rädda för att avvika från huvudfåran eller är rädda om sina jobb.
Jag hade trott mer på typ 80 procent.
Då hade man kunnat se en debatt.
Den debatt som krävs för att skapa ett allmänintresse.
Tappar intresset
Resultatet av att det bara finns ett narrativ blir ju att människor tappar intresset.
Man källsorterar och sen får det räcka.
Om människorna inte är intresserade så blir ju följden att politikerna och industrimagnaterna inte heller är intresserade.
Varför skulle de vara det om inte miljöfrågorna samlar några röster?
Miljöpartiet som var så på väg uppåt när de kom in i riksdagen ligger numera farligt nära nedflyttningsplats sen långt innan senaste valet.
”Ett miljöparti värt namnet behövs, liksom arbetarpartier som är värda namnet”
Ett miljöparti värt namnet behövs, liksom arbetarpartier som är värda namnet.
Blev arg
Gunnar Westling blev särskilt arg över att ordet ”miljöfascister” användes i Caroline Anderssons artikel.
Det är väl inte så svårt att associera till ett sådant ord med det debattklimat som råder nu i klimatfrågan.
Huruvida koldioxiden är den största miljöboven eller ej kan jag inte svara på.
Det finns ju ett stort antal andra miljöbovar också.
Brytningen av mineraler till våra mobiler, motorfordon, datorer, med mera.
En verksamhet som i högsta grad drabbar tredje världen.
Samt en massa annat.
Besprutningen av våra jordbruksmarker.
Genmanipulerad gröda som är framproducerad för att ge största möjliga vinst.
”Bästa sättet att få industrierna att minska ner på utsläppen till en hållbar nivå är alltså en folklig debatt, engagemang och demonstrationer”
Hur som helst tror jag att en öppen och världsomspännande debatt om vilka de viktigaste miljöproblemen är – samt engagemang och demonstrationer – är det effektivaste sättet att få våra makthavare att lyssna på folket (om makthavarna nu inte är folket).
Bästa sättet att få industrierna att minska ner utsläppen till en hållbar nivå är alltså en folklig debatt, engagemang och demonstrationer.
Det gäller alltså även minskningen av koldioxidutsläppen.
Värda att tänka igenom
För det krävs en öppen och orädd debatt i folkdjupet inklusive forskarna (97 procent eller ej).
Läs annars min krönika som nämns ovan.
Där står min syn på miljödebatten i ett litet annat perspektiv.
Även Gunnar Westlings och Caroline Anderssons artiklar är värda att tänka igenom.
