OSKARSHAMN

Den före detta sjuksköterskan Birgitta Nylund, som är 69 år och beroende av hemtjänstinsatser, bor på boendet Solbacka i Oskarshamn sedan flera år tillbaka.

Hon berättar att hon fick en överdos av ett sömnläkemedel i slutet av förra veckan.

– Så sköter man om de gamla inom hemtjänsten. Jag är mäkta upprörd. Det är fruktansvärt.

Oskarshamns-Nytt pratar med henne via telefon.

Hon berättar att hon fick ett nytt sömnläkemedel i slutet av förra veckan.

”Chockad”

– På kvällen kom det en kille som jag inte har något större förtroende för. Jag frågade honom om ordinationen. Jag fick inget svar på det. Han gav mig bara flaskan och sedan fick jag sköta det på egen hand. Han lämnade ifrån sig ansvaret helt och hållet. Det resulterade i att jag tog så mycket som man brukar ta när det gäller det här läkemedlet. Jag däckade totalt. Och jag var däckad – mer eller mindre borta – i tre dygn i alla fall.  Jag var uppe och så, men jag fungerade inte i huvudet. Hade det här varit någon av våra gamlingar på Solbacka, så hade de dött på kuppen. De hade inte klarat av detta. Jag har varit – och är fortfarande – lite chockad av det här. Jag har gjort allt vad jag har kunnat för att riva upp himmel och jord. Nu hör det till saken att jag inte hade sovit något på nästan en hel vecka. Jag var inte riktigt klar i huvudet.

”Killen skulle naturligtvis ha ringt till sjuksköterskan och frågat hur mycket jag ska ha. Men det var väl för jobbigt”

BIRGITTA NYLUND

– Killen skulle naturligtvis ha ringt till sjuksköterskan och frågat hur mycket jag ska ha. Men det var väl för jobbigt. De litar för mycket på mig – eftersom jag har haft det som yrke. Vanligtvis kan jag hjälpa dem – men det bygger ju på att jag mår bra. Och det gjorde jag inte den här gången. Och han såg inte det.

Var det en överdos?

– Ja, det var en överdos. Det var Neuroleptika – och det använder man till psykotiska människor, bland annat. Men medicinen i fråga fungerar dessutom alldeles utmärkt som sömnläkemedel – med rätt ordination.

Hur stor blev överdosen?

– Jag skulle ha tagit en halv milliliter. Och jag tror att jag fick i mig två eller tre milliliter. De sjuksköterskor som har varit inblandade har skött sig – för de har skrivit avvikelserapporter och gjort vad de har kunnat. De ska inte lastas för detta. Det är hela systemet som är så vansinnigt. Jag har själv jobbat med delegeringar – och det hände att jag inte vågade ge delegeringar till vissa personer.

– Då blir det väldigt jobbigt för dem som har delegeringar. För då måste de hinna med sina egna och andras delegeringar. Så måste man göra om det inte fungerar.

”Jag kommer att vara rädd i sommar”

BIRGITTA NYLUND

Fick du någon ursäkt för det inträffade?

– Nej, det får man inte. Men killen i fråga kommer inte in i min lägenhet fler gånger. Och han får inte ta hand om min medicin. Det fattade alla. Jag måste erkänna att jag är rädd ändå. Jag kommer att vara rädd i sommar.

En anmälan måste väl göras?

– Ja. Jag har pratat om att göra en lex Sarah-anmälan eller en lex Maria-anmälan. Medicinskt ansvarig sjuksköterska ska titta på saken.

Birgitta Nylund berättar att hon kunde svara på tilltal igen ett par dagar efter överdosen.

”Inte med för fem öre”

– Men jag var inte med för fem öre. Jag visste inte vad jag gjorde – jag visste inte vad jag sa. Jag var helt väck.

– Så här blir det om man plockar in folk från gatan och säger: ”Varsågod, gör det här nu”. Problemet är att de flesta inte förstår att det här med delegeringen är ett jätteansvar. Och att det faktiskt är farligt med mediciner. Hela systemet bygger på delegeringen.

– Utan den fungerar inte vården. Sjuksköterskorna har ingen möjlighet att komma och dela ut läkemedel. Och undersköterskorna kan inte heller gå till alla.

Birgitta Nylund berättar att hon hamnade i ett maniskt tillstånd när hon kvicknade till en aning efter överdosen.

– Jag bakade två sorters kakor, två rulltårtor och en midsommartårta. När jag var klar med det, så satte jag mig på balkongen med en sallad. Där jag satt jag. Det var naturligtvis skönt. Men jag var inte med i huvudet. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med.

”Lämnade mig på balkongen”

– Jag har kameraövervakning i stället för mänsklig tillsyn. Och de ska kolla mig någon gång mellan klockan 02 och 03. När de inte ser mig, så ska de ringa till nattpatrullen. De såg mig inte. De ringde till nattpatrullen – och det kom någon därifrån och hittade mig på balkongen. Jag vet inte vem det var. Jag vet inte vad hon sa och jag vet inte vad jag sa. Hon lämnade mig i alla fall på balkongen.

– Och där fick jag sitta hela natten. Sedan kom ordinarie personal på morgonen och hon skrattade först. Hon trodde att jag hade gått upp tidigt och gjort i ordning en sallad åt mig. När hon fick klart för sig hur det var, så blev hon helt ställd och vansinnigt arg.

– De fick mig i säng i alla fall. Jag har varit så förstörd i min nacke. Jag har suttit med framåtbockat huvud, som man gör när man somnar i en stol. Så har jag suttit i kanske fyra-fem timmar.

”Jag fattar inte hur man bara kunde lämna mig på balkongen”

BIRGITTA NYLUND

– Jag fattar inte hur man bara kunde lämna mig på balkongen. Att hon inte fattade att det var något som inte stämde med mig. Där blev jag sittandes. Jag kunde ha halkat ur stolen – ja, det kunde ha hänt vad som helst, egentligen.

– I normala fall hade jag naturligtvis bett nattpersonalen att hjälpa mig in. Men jag fungerade inte i huvudet.

Birgitta Nylund vill inte tänka på hur det kan komma att bli under de stundande semesterperioderna.

– De första går på semester nu till helgen. Det här är min sjunde sommar på Solbacka. Det har varit eländigt varje år under semesterperioderna – men nu är jag, för första gången, riktigt orolig. ”Hur ska det här gå?”, tänker jag.

”Vanligt problem”

– Killen som kom in till mig och gav mig medicinen kunde man inte föra ett samtal med. Han förstod inte vad jag sa. Han sa bara ”ja, ja” eller ”nej, nej”. Det är ett ganska vanligt problem, tyvärr.

– Sedan finns det naturligtvis pärlor också, som är jätteduktiga och som tänker på allt och det där lilla, lilla extra som är så betydelsefullt. Men det stora flertalet är katastrofer.

Hur var det på vikariefronten på din tid, då du jobbade?

– Väldigt stor skillnad, nästan som natt och dag. Den stora skillnaden var att man hade ett helt annat urval när man letade vikarier. Det var väldigt ovanligt – om det ens förekom – att det fanns vikarier som inte pratade svenska. Jag har inget minne av att jag har varit med om det, säger Birgitta Nylund, som jobbade både inom kommun och landsting.

”Det första som slår mig när jag kommer in till Västerviks sjukhus är att alla pratar svenska. Och det säger en del”

BIRGITTA NYLUND

– Landstinget har aldrig haft något större problem på den fronten. De får svensk personal. Det första som slår mig när jag kommer till Västerviks sjukhus är att alla pratar svenska. Och det säger en del.

Så svarar kommunen

Oskarshamns-Nytt kontaktar Karin Torstensson – tillförordnad socialchef i Oskarshamns kommun – för att höra hur hon ser på det här med att Birgitta Nylund fick en överdos av sin medicin och att hon blev kvarlämnad på sin balkong.

Förstår att du inte kan kommentera det enskilda fallet. Men generellt sett, vad gör kommunen för att det inte ska bli fel när det gäller hemtjänstinsatser och medicindelegering?

– Rent generellt så vill vi självklart alltid ge våra brukare en god omsorg – och vi har en mängd olika rutiner som ska vara ett stöd i arbetet. Exempelvis finns det en tydlig rutin för medicindelegering och ingen medarbetare erhåller delegering utan att ha genomfört en särskild utbildning. Om det uppstår brister i verksamheten, så ska avvikelser upprättas och syftet med avvikelsehanteringen är att vidta åtgärder och förebygga att liknande händelser inträffar igen, svarar Karin Torstensson.

Arkivfoto: Peter A Rosén