Bjuda andras ungar på middag? Herregud – många har knappt råd att köpa mat till sig själva…

Bjuda andras ungar på middag? Herregud – många har knappt råd att köpa mat till sig själva…

2022-06-04 Av av Peter A Rosén

Annons: Smålandshamnar

KRÖNIKA

Vem har råd att bjuda andra på mat i dessa dyrtider?

Det är den första tanken som dyker upp i min hjärna när jag läser två kvällstidningskrönikor som osar av klassförakt.

Att bjuda, eller inte bjuda, andras ungar på middag? Det är frågan. Debattens vågor har gått höga kring detta spörsmål på sistone. Stormen i Twitterglaset hittar du under hashtaggen #swedengate.

En krönikör i Aftonbladet, Malin Wollin heter hon, anser att föräldrar alltid ska bjuda barnets/barnens kompisar på mat.

”Och om en enda medelklassare mejlar mig om att jag ska tänka på att alla inte har råd att bjuda, så låt bli, de som har minst bjuder alltid mest och så har det alltid varit”, skriver hon.

”Förklaringarna, nu när någon rysk bot använder svenskt bordsskick som en nationell vedklyv, spretar åt alla håll, Den mest underhållande, om man är över 30, är förklaringen att ”maten inte skulle räcka”. Det är förstås mycket som inte fanns kring 1970. TikTok och Netflix och Voi, till exempel. Men svalt gjorde vi sällan. Om något var vi bättre rustade än de flesta är i dag. Halvfabrikaten var fortfarande lite syndiga, skafferierna stod fulla, eftersom butikerna inte var öppna jämt, så portionerna kunde anpassas med ganska enkla medel”, skriver någon som heter Johan Hakelius i tidningen Expressen.

”Har ni hört talas om underbetald arbetarklass och arbetslösa människor, Johan Hakelius och Malin Wollin?”

PETER A ROSÉN, KRÖNIKÖR

Har ni hört talas om underbetald arbetarklass och arbetslösa människor, Johan Hakelius och Malin Wollin?

”Jag föddes 1976 och jag har sannerligen sett det svenska klassamhället”

Jag föddes 1976 och jag har sannerligen sett det svenska klassamhället.

Minns exempelvis när min mamma, undersköterska med en skitlön – som folk på golvet alltid har haft – och en karl som söp sönder ekonomin, fyllde 35 år. Jag var 12 år då. Året var 1988.

Maten tog slut

Vad hände? Jo, maten tog slut. Den tog slut. På riktigt, Johan Hakelius och Malin Wollin. Har ni varit med om det?

Och in kom två sena gäster, ett par släktingar. De var vrålhungriga, betonade en annan släkting med god ekonomi, som skuldbelade min mamma för att maten hade tagit slut. Att mamma blev ledsen spelade ingen roll. Släktingen fortsatte att hacka med sitt klassförakt.

Släktingen hade kommit upp sig i smöret, gift med en bondson som hon var, och hade uppenbarligen förträngt att hon hade en pappa som i sin ungdom slet som dräng hos snåla bönder som motvilligt bjöd drängarna på mat. Ville de ha ost till brödet, så ställde bönderna undan smöret. Och ville drängarna ha smör till brödet, så ställde snålbönderna undan osten. Drängens lön för allt slit var minimal.

”Den som har avancerat i hackordningen glömmer ofta varifrån hen kommer”

Men den som har avancerat i hackordningen glömmer ofta varifrån hen kommer.

Vad hände då på den där födelsedagen? Jo, mamma och en av hennes vettiga väninnor lyckades fixa fram mer mat genom att röra ihop de sista resterna som fanns i hushållet. Och de vrålhungriga personerna, med skafferierna överfyllda där hemma, kunde äta sig mätta hemma hos de fattiga släktingarna.

Den minnesbilden har etsat sig fast. Medelklasskärringen trampade på sin släkting, vårdarbetaren, för att hon inte hade råd att köpa den mängd mat som krävdes för att mätta nämnda medelklassfamilj.

”Där och då blev jag klassmedveten”

Där och då blev jag klassmedveten.

När jag själv fyllde 35 år var medelklassläktingarna i fråga med igen. Jag köpte kopiösa mängder med smörgåstårta, gräddtårta, drycker och kaffe. Lyckligtvis hade jag råd med det den gången.

Von Oben-släktingarna kunde inte slå ner på något. Tråkigt för dem.

Jag vill också betona att mina kompisar alltid fick mat när de var hemma hos oss – så Malin Wollin har rätt när hon skriver att de som har minst bjuder mest.

Men samtidigt raljerar hon över antalet korvar, som om det inte skulle finnas familjer som lever på, strax under eller strax över fattigdomsgränsen. Jag tycker att Malin Wollin, och Johan Hakelius, ska läsa på ordentligt.

Tänk på det!

Arbetarklassen, med skitlönerna, och underklassen/strykklassen, de som inte har jobb, har inte försvunnit.

Det är ingen självklarhet att dessa familjer kan slänga fram tre eller fem extrakorvar när barnets/barnens kompis/kompisar är på besök. Tänk på det!

”Hemma hos oss fick kompisarna alltid äta, som sagt var, trots att vi nog egentligen inte hade råd att bjuda alla gånger”

Johan Hakelius har förstås en poäng när han skriver att ett beslut om att inte bjuda barnens kompisar på middag faktiskt kan handla om att man inte vill att kompisarnas föräldrar ska hamna i en obehaglig tacksamhetsskuld.

”Den som är satt i skuld är inte fri”, fastslår han.

Absolut, detta har jag också varit med om.

Jag minns att jag fick sitta i kompisarnas rum ibland när deras familjer åt middag. Jag blev inte bjuden – och det berodde nog vanligtvis på att familjen ifråga inte ville försätta min familj, som hade ständiga ekonomiska bekymmer, i tacksamhetsskuld.

Tog oss råd

Hemma hos oss fick kompisarna alltid äta, som sagt var, trots att vi nog egentligen inte hade råd att bjuda alla gånger. Vi tog oss råd, kanske. Det var pinsamt att inte kunna bjuda, helt enkelt. Det är också en aspekt i det hela.

Men jag vet också att det fanns familjer som helt enkelt inte hade råd att bjuda andras ungar på mat – och därför fick man sitta på kompisens rum vid middagstid.

Det vanliga var dock att det bjöds på mat hos mina kompisar och släktingar.

Inte så konstigt, med tanke på att det var ett helt annat Sverige. Vårt land har aldrig varit så jämlikt som det var 1980. Även den underbetalde arbetaren kunde ha ett hyfsat liv.

”Nu är vi på väg tillbaka till 1800-talets klassklyftor”

Men i dag?

Nej, nu är vi på väg tillbaka till 1800-talets klassklyftor.

Priserna på mat, el och drivmedel skenar.

Välkommen till verkligheten

Vanligt folk på landsbygden har knappt råd att åka till jobbet.

Den där söndagsutflykten, med bilen – som även en arbetarunge som jag fick vara med om som litet barn – har bara den verklighetsfrånvända medel- och överklassen råd med i dagens Sverige.

Och bjuda andras ungar på middag? Herregud – många har knappt råd att köpa mat till sig själva…

Välkommen på ett besök hos verklighetens folk, Malin Wollin och Johan Hakelius.

Dela gärna artikeln: