ONSDAGSKRÖNIKAN

– Vilken jävla smäll!

Som han sa, Dynamit-Harry.

Ett citat som beskriver mina senaste bravader på tennisbanan på ett klockrent sätt.

På tisdagsförmiddagen spelar jag tennis – för första gången på tolv år.

”Olyckan är givetvis framme redan på första bollen”

Peter A Rosén, krönikör

Och olyckan är givetvis framme redan på första bollen.

På andra sidan nätet på en av grusbanorna här i stan står en Oskarshamnsbo som är en hårt skicklig tennisspelare.

Han inleder med en optimal stoppboll.

Inte 25 längre…

Jag har uppenbarligen glömt bort att jag inte är 25 år längre…

Jag rusar fram, från baslinjen och fram mot bollen.

Den ska över nätet!

Så är det bara!

Vad händer då?

Jo, jag lyckas med konststycket att fälla mig själv – pang!

”Där ligger han – den inbillade 25-åringen som fyller 47 i sommar”

Där ligger han – den inbillade 25-åringen som fyller 47 i sommar – med solglasögonen på sniskan och med uppskrapad högerhand, uppskrapat högerben, uppskrapad högeraxel och en värkande vänsterhand.

– Hur gick det?

Frågar medspelaren med orolig röst.

– Jo, det gick bra. Det är lugnt, svarar jag.

– Kan du spela vidare?

– Ja, inga problem.

Och vi fortsätter att lira – i en timme.

Det värker både här och där – men jag tänker att det inte kan vara så farligt och att det säkert går över rätt snabbt.

Pinsamt otränad

Men till råga på allt är jag pinsamt otränad.

Har inte styrke- eller löptränat sedan 2018.

Det känns, kan jag berätta.

”En känner sig som en utleven gammal ko”

– En känner sig som en utleven gammal ko.

Det citatet dyker upp i huvudet.

Det var morfars syster Bertha, hon som hade möbel- och gardinaffären i Vena, som sa det när hon med värkande ben skulle sätta sig i min bil efter ett besök i bygdegården för drygt 20 år sedan.

Då var hon drygt 90 år.

Jag känner mig redan som en utleven ko, eller tjur får det väl bli i mitt fall, tänker jag där jag står och kippar efter andan mellan bollduellerna (som ofta inte blir så långvariga, på grund av att jag knappt orkar röra på fötterna, fotarbetet är undermåligt, och därmed har jag taskig tajming på i stort sett varenda boll – det blir oftast för korta, eller för långa, slag).

Svullen hand

Men, okej, bollkänslan har jag kvar – så ge mig några veckor, eller månader, så…

Det fanns planer på att vi skulle spela i morgon, torsdag, igen.

Men det går inte, tyvärr.

Här sitter jag, vid tangentbordet, med en svullen vänsterhand, en sårig högerhand, ett uppskrapat högerben, en sårig högeraxel och en hel högersida som, ja, är så söndersträckt som den bara kan bli.

Det gör ont så fort jag rör mig…

Jag kunde inte ligga på höger sida i natt.

Det är synd om mig.

Arkivfoto: Peter A Rosén (tennisanläggningen i Oskarshamn, där jag spelade i går)