SPANIEN/OSKARSHAMN
Ulla Sandberg sitter i karantän.
Hon har utegångsförbud.
Nu väljer hon att publicera sina tankar i Oskarshamns-Nytt.
Det var vid lunchtid på måndagen som vår tidning fick ett e-postmeddelande från Ulla Sandberg, som bor i södra Spanien, i Almuñécar, tillsammans med sin man under vinterhalvåret, för värmens skull och för att att slippa snö och kyla. Under sommarhalvåret bor de i Oskarshamn.
”Just nu sitter vi i karantän och har utegångsförbud. Jag skriver om mina tankar kring detta i min blogg. Här är dagens blogg. Ni får gärna publicera den”, skriver hon.
Och det gör vi här (Ulla Sandberg vill dock inte vara med på bild):
”Jag vaknar upp ännu en morgon med begränsad frihet. Det är en underlig känsla. Vi lever i fredstid men ändå är vår rörelsefrihet begränsad.
Får inte vara ute
Vi är förbjudna att vistas utomhus om vi inte har ett legitimt ärende – handla mat eller medicin, gå till jobbet, förflytta oss till flygplatsen eller liknande. Jag läser följande:
Här i Spanien lider man inte av beslutsvånda. I fredags togs beslutet om utegångsförbud. Sedan skedde allt i rask takt. Stränderna spärrades av och restauranger stängdes.
Polisen kör fram och tillbaka och uppmanar dem som eventuellt är ute att gå hem. Idag uppmanas vi att inte överbelasta telenätet under dagtid, eftersom många kommer att jobba hemifrån via internet. Vi får också reda på att militären kommer att bistå polisen då det gäller att hålla ordning.
Jag tittar ut från balkongen. Gatan är tom med undantag av en sopbil som tömmer behållaren med papper. Alla håller sig inne och jag längtar efter en promenad men finner mig i situationen. Det är nästan science fiction över det hela. I fredstid händer detta! Hur skulle detta vara i krigstider?
Tankarna för mig till handlingskraftighet, beslutsamhet och bestämdhet. Här inför man ett nationellt nödläge och bryr sig inte om vad som står i lagen. Syftet är att begränsa virusspridningen. Man tänker på framtiden och vill rädda turistsäsongen. Landet skulle förlora så mycket mer på en virusepidemi under sommaren. Så nu måste spridningen stoppas!
”Blek och handlingsförlamad”
Som svensk tänker jag på vår regering hemma i Sverige. Jag upplever den som blek och handlingsförlamad! Har den kunnat stoppa någonting? Hur var det med flyktingvågen 2015 och hur är det med gängkriminaliteten? Ingenting händer! Allt ska utredas och utredas och utredas. Vi har dialogpoliser och en minimal försvarsmakt och myndigheterna pratar mer än vad de verkställer.
Idag skrev en bekant följande historia på sin Facebooksida:
Det finns en berättelse som jag gillar. Den handlar om en indian som någon gång på 1800-talet åkte tåg för första gången i sitt liv. Han hade aldrig någonsin färdats så snabbt. Framme vid målet satte han sig ner, alldeles stilla med benen i kors. Han satt så länge alldeles tyst. Till slut frågade man honom vad han höll på med.
Han svarade: Jag väntar in min själ, den måste ha blivit långt efter när jag färdades så fort.
”Sitter stilla med benen i kors”
På något sätt känns det som om den svenska regeringen sitter stilla med benen i kors och inväntar att verkligheten kommer ikapp. Eller … väntar de på att de ska förstå verkligheten? De lider av beslutsvånda och vill inte ta obekväma beslut. Men ibland är det tvunget att ta hårda tuffa tag och obekväma beslut. Annars kan man aldrig uppnå lugn och välbehag. Det räcker inte med reformer.
Det är det akuta läget som är viktigast. Det är då som åtgärderna måste sättas in – även om de är obehagliga!”
TEXT
Ulla Sandberg
Hennes blogg, ”ulsansblogg – mina guldkorn i vardagen” – kan du läsa via den här länken:
Chefredaktör & ansvarig utgivare
