LÖRDAGSKRÖNIKAN

I förra veckans text funderade jag bland annat på hur man ska göra viktiga och nödvändiga yrken inom till exempel skola, vård, omsorg och industri attraktiva.

Det är inte helt lätt, men problemet behöver lösas – samhället är beroende av att unga väljer att utbilda sig till förskollärare, lärare och undersköterskor, bara för att nämna några av de yrken som idag inte har så hög status bland de yngre som står i begrepp att söka utbildningar.

Man får ju hoppas på att det finns folk som kan ta hand om en när man behöver det en vacker dag. Det är ju inte så att man blir yngre precis…

När man som jag har två barn som på olika sätt och nivåer kommer att behöva stöd i tillvaron hela sitt liv blir frågan ännu viktigare.

”Vem ska ta hand om den när jag inte finns kvar längre, vem ser till att de har det så bra de kan och får leva ett så rikt liv som möjligt? Vilken livskvalitet får de?”

Thomas Wennerklint, lärare och krönikör

Vem ska ta hand om dem när jag inte finns kvar längre, vem ser till att de har det så bra de bara kan och får leva ett så rikt liv som möjligt? Vilken livskvalitet får de?

Alla föräldrar oroar sig för sina barn, oavsett ålder och om de har funktionsnedsättningar eller inte, det är helt naturligt. Man vill ju att de ska må bra, bli lyckliga, hitta en partner, få ett bra jobb och så vidare, och så vidare.

Det normala är ju att man, mer eller mindre frivilligt, släpper taget mer och mer – eller kanske är det barnen som blir mindre och mindre beroende av sina föräldrar.

Naturlig process

Det är en naturlig process som man få leva med, men det kan vara tufft att som förälder inte känna sig lika behövd som man gjort tidigare.

När man har barn med funktionsnedsättning blir steget ofta än svårare eftersom barnen är mer beroende av stöd längre upp i åldrarna och inte blir självständiga som andra tonåringar.

Som förälder till barn med funktionsnedsättningar behöver man också bli proffs på att ha kontakt med sjukvården, kommunen och inte minst Försäkringskassan, så att man får det stöd och den hjälp som man har rätt till. Det är rätt snårigt bitvis.

Det kan vara rätt krävande ibland när det ska fixas intyg till höger och vänster, men efter hand så lär man sig. Man blir ju van.

Hur mycket det är att fundera på och ordna med runt barnen varierar, men just nu är det en hel del som händer.

Felix har fyllt 18 och eftersom han inte förstår omvärlden och behöver hjälp med allt i ett vuxenliv så har han nu fått en god man. Där har det varit en hel del att fixa med i fråga om läkarintyg och ansökningsblanketter, men i takt med att den gode mannen nu får klart med kontakter hos myndigheter och bank så faller bitarna alltmer på plats.

Efter det är det lite ”lugnt” ett tag tills han slutar skolan om drygt ett år och ska ha sysselsättning och kanske flytta hemifrån.

”Mycket att tänka på”

Hannah är ju fem år äldre och står inför flera val kring vad hon ska göra och om hon ska flytta hemifrån eller inte. Även här behövs det en hel del stöd, men inte alls i den omfattningen som för sonen.

Mycket att tänka på alltså.

”Jag vet att det kommer att bli bra till slut”

Allt praktiskt fixande sliter på oss föräldrar, men jag vet att det kommer att bli bra till slut Det är bara jobbigt att, när man har mitt relativt stora kontrollbehov, inte ha allt klart NU.

Men det heter ju att ”Rom byggdes inte på en dag”.

Ibland tänker jag inte så mycket på den framtid som ligger långt fram. Jag vet att mina barn har det bra nu och att det finns många som bevakar deras väl och ve.

Men det finns dagar då tankar och funderingar på hur det blir längre fram i deras liv, alltså så långt fram så att jag inte finns längre – då kan jag naturligtvis inte ha koll… hur mycket kontrollbehov jag än har.

Då får jag en rejäl klump i magen och tårarna är nära. Ibland faller de också.

Det jobbiga är nog just det att inte ha kontroll. Att veta att barnen är beroende av andras välvilja. Framför allt Felix kan ju inte prata för sig själv.

Därför hoppas man att personalen är bra, gillar det de gör och också får förutsättningar att göra sitt jobb.

När man läser om nerdragningar i individ- och äldreomsorgen, försämringar kring personlig assistans eller till och med om hur enstaka personal behandlar eller utnyttjar brukare isar sig blodet i mina ådror.

”Viss panik”

Inte konstigt att man då känner viss panik inför hur framtiden ska bli.

Nu måste jag lägga till att hittills har vi, till i princip hundra procent, bara haft att göra med bra och härlig personal inom skola och omsorg. Jag har alltid känt mig trygg när jag lämnat barnen i andras vård.

Felix har till exempel gått nio år på träningsskolan i Kristineberg och går nu sitt tredje år på motsvarande skolform på Oscarsgymnasiet. Tack till alla er som har eller har haft hand om honom där – ni är guld värda!

Så även om det skrivs mycket negativt om skolan och vården/omsorgen så verkar det för det mesta vara härliga och ansvarskännande människor som jobbar där. När man pratar med folk som varit mycket på sjukhus och behandlingar av olika skäl så öser alla beröm över personalen.

Så kanske oroar jag mig i onödan – det kommer säkerligen att finnas underbar personal till Felix och kompetent hjälp till Hannah.

Men som sagt, det hör väl till att som förälder oroa sig för sina telningar.

Fast nu är nu och man kan bara ta en dag i taget – och nu är det helg!

Ha det gott!

Ta hand om varandra!

/Thomas