KRÖNIKA
Tillbaka till jorden…
Nu har vi vältrat oss i det här med AI.
Dels som ett sätt att effektivisera offentlig förvaltning, men även plus och minus i det demokratiska systemet.
Hur det slutar vet ingen av oss.
Med ålderns rätt, den ena foten i programutveckling och den andra i förvaltning av jord, skog och kulturarv kommer här en liten betraktelse över nutida förhållningssätt till det lantligt/agrara och den allt mer polariserande diskussionen ”stad/land”.
”Rätta sidan”
Låt mig börja med ”polariserat”, ett begrepp som, nedsättande, används av problemformuleringsprivilegierade för att beskriva någon/några med andra åsikter utan en tanke på att det ligger i begreppets natur att det alltid är två sidor av myntet där de själva är präglade på ena sidan – den ”rätta” sidan.
”Den urbaniserade delen av befolkningen ser naturen med sina glasögon. Inte sällan vill de att den skall vara som den alltid varit”
Wolter Stackelberg, krönikör
Den urbaniserade delen av befolkningen ser naturen med sina glasögon.
Inte sällan vill de att den skall vara som den alltid varit.
”Deras skog skall stå kvar”
”Deras” skog skall stå kvar, ”gift” får inte spridas på åkermark, man skall kunna fiska överallt och skogarna skall fyllas med gulliga rovdjur.
Allt detta som om naturen vore helt frikopplad från dem själva. Naturen står under ständig förändring, Blickar du ut över nejden på morgonen är den inte den samma på kvällen när du sitter och njuter av solnedgången.
”Naturen” producerar uppskattningsvis tre tusen kilo/år och hektar (10.000 kvadratmeter) i form av träfiber, invasiva växter, ätbara växter, värdelösa växter och proteiner av olika slag.
Det ena lever av det andra och i slutänden är det vi människor som tagit oss rätten att dirigera denna fantastiska symfoni.
Det har vi gjort med framgång de ynka tiotusentals år vi funnits på denna planet.
Två komponenter i det här är tiden och lokaliteten.
Tiden
Ingen människa har mer än ett liv på sig för utveckling.
Den perioden skall planeras vad gäller utbildning, familj, yrkes- och pensionärsliv.
Såväl individ som samhälle måsta hantera detta faktum på ett klokt sätt.
Den som väljer att leva av det vi i dagligt tal kallar landsbygd måste tänka i större utsträckning tänka i olika tidsskalor än den som bor i staden.
För den spannmålsproducerande bonden är det året som gäller.
”Man planterar varken för sig själv eller sina barn, utan det är barnbarnen som kommer att inhösta den slutgiltiga skörden”
Det handlar om sådd, gödsling, skörd och förberedelser inför nästkommande år.
Fastighetsförvaltningen tänker i generationsperspektiv – det vill säga den tid du har på dig innan det är dags för nästa generation att ta över, ungefär 30 år.
I skogen pratar vi omloppstid, tiden mellan planta och timmerstock, 60–70 år sisådär, vilket är långt utöver en aktiv generation.
Man planterar varken för sig själv eller sina barn, utan det är barnbarnen som kommer att inhösta den slutgiltiga skörden.
Lokaliteten
Den som hamnat på landsbygden med en fastighet som skall förvaltas och ge inkomst för överlevnaden är begränsad till en väl definierad yta.
Utanför dessa gränser finns det inte något att hämta – vare sig det gäller jordbruk, skog, jakt eller fiske.
”Allemansrätten” ger alla rätt att vistas i skog och mark med allt vad det innebär i form av motion, svampplockning, bad i skärgården eller bara ladda batterierna inför en kommande hektisk vecka.
Räkneexempel:
För den som vill utnyttja allemansrätten kan en resa om en mil inte verka oöverstiglig.
En yta om en kvadratmil, 10×10 km, utgör 10 000 hektar.
Denna yta består av många fastigheter där var och en har sitt liv och sin utkomst.
”Inte rimligt”
I det perspektivet är det inte rimligt att just ett hygge, om kanske två hektar, skall uteslutas för avverkning av skäl det vara må.
Markägaren har bara sina hektar emedan den som utnyttjar allemansrätten har oändliga ytor till förfogande, men har aldrig ”sin” skog.
Det känns som att munsbiten växte lite över min grundtanke så jag stannar där.
Jag återkommer i kommande krönikor med exempel.
Foto: Länsstyrelsen
