SÖNDAGSKRÖNIKAN
”Du lyssnar ju inte! Du hör ju inget!”
En klassisk replik från ”Yrrol”, och en som ständigt är aktuell.
Och väldigt ofta känns ord överflödiga.
Förra söndagen bevisade vår fyrbenta vän än en gång hur mycket som kan sägas med kroppsspråk.
Jag hade lyckats sova lite längre än vanligt och satt lugnt och avslappnat med kaffemuggen i handen när Nalle kom susande ut i köket.
På mindre än tre sekunder lyckades han med konststycket att förmedla sitt budskap och få mig ur mitt meditativa tillstånd.
Hur han gjorde?
”Då fick jag lätt panik”
CAROLINE ANDERSSON, KRÖNIKÖR
Jo, han satte sig på den hemvävda trasmattan i vårt kök, med krökta bakben och svansen rakt ut bakom sig
Nalle iscensatte en pantomim som inte lämnade något utrymme för tvivel.
Och då fick jag lätt panik.
Kaffet blev kvar i muggen och jag kom i kläderna fortare än en brandman får på sig full mundering.
Den här lilla scenen fick mig att börja fundera över hur vi kommunicerar.
För vår älskade hund kan överhuvudtaget inte prata, men uttrycker med kroppen, blicken och en handfull ordlösa ljud tydligare än någon människa vad han vill ha sagt.
Själv använder jag ofta och mycket såväl det talade som det skrivna ordet för att ge uttryck för mina känslor.
Men det betyder sannerligen inte att jag lyckas lika bra som vår hund med att nå ut med min åsikt eller önskan.
För kanske handlar det mindre om orden jag använder än vad jag vill ge uttryck för.
Talar olika språk
Många menar att män och kvinnor egentligen talar olika språk och ibland är jag benägen att hålla med.
Eller rättare sagt att vi har olika sätt att tolka och tyda det vi hör.
När min sambo säger att han är hungrig börjar jag genast fundera på vad vi har i kylskåpet och vad jag kan laga av det.
När jag ger uttryck för samma känsla utlöser det inte samma reaktion hos honom för han är helt övertygad om att den saken kan jag ta hand om själv.
Och det är klart att jag kan, men den där ostmackan med kaffe smakar ännu godare när jag får den serverad av min älskling.
Mycket av det vi säger handlar om att bekräfta och att bli bekräftade.
”Kanske är det så att orden står i vägen för vår kommunikation”
För hunden handlar det om samma sak, men i hans fall är kommunikationen rakare och därmed omedelbar.
Lyssnar jag inte när han signalerar att det är dags för en promenad får jag skylla mig själv när jag får städa upp det han lagt på trasmattan istället för gräsmattan.
När jag kom hem i eftermiddags efter en helg hemma hos min mamma så behövde jag inte fråga om jag var efterlängtad för Nalles svansviftande och sambons varma kram sa mer än tusen ord.
Kanske är det så att orden ibland står i vägen för vår kommunikation?
Bättre än kärleksbrev
Ibland är en kram bättre än ett kärleksbrev, en bredd ostmacka en finare gest än en dyrbar present.
Kanske låter det märkligt att en person som ägnar åtminstone en liten stund varje vecka åt att förmedla sina tankar och åsikter i skrift känner så här, men det bevisar väl bara hur komplex frågan är.
Att tala eller inte tala det är frågan, för att låna och omformulera ett klassiskt citat.
”Själv tampas jag just nu med att vänja mig vid en deckare där författaren ibland skymmer sikten och intresset för själva intrigen genom vad jag skulle beteckna som skitnödiga formuleringar som inte tillför någonting och inte heller för själva skeendet framåt”
Själv tampas jag just nu med att vänja mig vid en deckare där författaren ibland skymmer sikten och intresset för själva intrigen genom vad jag skulle beteckna som skitnödiga formuleringar som inte tillför någonting och inte heller för själva skeendet framåt.
Krystat
Jag vet att alla som skriver vill sätta sin egen prägel på det de producerar, men ibland blir det bara tröttsamt och krystat.
Vi kan alla behöva fundera på hur vi meddelar oss med omvärlden.
Och med detta sagt avrundar jag för idag och blir det ingen krönika nästa söndag beror det bara på att jag tagit intryck av Nalle och då gått över till ordlös kommunikation.
